Inatt hade jag en fruktansvärt jobbig natt. En sån där natt när man bara känner sig så oerhört otrygg. Jag sov så ini nordens dåligt. Ibland somnade jag, men vaknade i stort sett på en gång, lika rädd som när jag vaknade. Sen började jag drömma, men jag visste allvarligt talat inte om att det var en dröm, det var så verkligt. Det utspelade sig nämligen i mitt rum här på edelvik, och den började såhär:
(Innan jag somnade om den gången, som jag inte ens visste om att jag gjorde, så hade jag lagt mig med huvudet mot fotändan för att jag fick tanken att någon skulle kunna titta in genom fönstret... jaa, jag säger ju det att jag är lite konstig ibland när jag ska sova och blir rädd)
Jag vaknade upp efter att ha somnat till, jag ligger i min säng i mitt rum med huvudet vid fotändan. Christine spelas på tv'n (vilket det gjorde på riktigt) och någon står utanför mitt fönster. Jag hör dem. Jag hör hur de viskar. Plötsligt börjar det knackas på fönstret, väldigt svagt. Så det skulle lika gärna kunna vara någon annanstans, så jag försöker övertyga mig själv att det bara är inbillning. Men knackningarna blir bara starkare och starkare, och sen hör jag hur de försöker dyrka upp fönstret. Jag får såklart panik och tänker ringa André. Jag försöker ringa honom, jag får upp numret och bilden, men det går inte att ringa. Mina fingrar lyder mig inte, de är så trötta och svaga att allting blir bara fel! Jag råkar avbryta när jag väl lyckas, och ibland ringer jag fel nummer. Nu har knackningarna avtagit, och jag hör människorna bakom mig, de är alltså precis utanför mitt rum, vid dörren. Paniken blir ännu större, de är verkligen HÄR! Jag gråter och försöker febrilt ringa, nu sitter jag upp i sängen med hjärtat rusande och svaga händer som inte lyder. Jag vänder mig om, för rösterna blir starkare. Då ser jag att mina garderober inte fanns längre, utan där var det ett fönster där jag får se tre män försöka dyrka upp fönstret och de har snart lyckats. Jag får ögonkontakt med en av dem, och han har verkligen mord i blicken. Allt blir värre, jag lyckas just som de tar sig in i rummet få iväg mitt samtal med André, men det var försent, det var redan där. Mannen jag fick ögonkontakt med såg ut som Anders Breivik.
Sedan fortsatte drömmen som en mardröm, jag var jagad och allting, men nu var det mer klart för mig att det var en dröm. Eftersom att när jag såg att mina garderober blivit ett fönster så förstod jag det. Men INNAN det hände kunde allting lika gärna varit verklighet, det kändes verkligen så. Mina känslor var äkta, mina sinnen och platsen. FYYYY vad obehagligt!
Har sovit alldeles för lite och dåligt. Har ont i hela kroppen, så jag tror att det blir en vilodag med träningen idag. Måste försöka ta tag i en massa annat!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar