Liten utmaning - häng på vettja? ;)

Nu är det ju saker som är mindre roliga i mitt liv, samt saker som är mer roliga. Vissa dagar känner jag kanske för att vara djup, vissa dagar kanske mindre djup. Men från och med idag, så har jag gett mig själv utmaningen att - Skriva minst ett blogginlägg varje dag till och med Söndag! Med mycket, litet, konstigt, normalt material. Bara det jag känner att jag vill skriva, eller om jag vill lägga upp någon bild. Bara något!

Ett sätt för mig att komma igång igen, för jag älskar att skriva och kan tycka att det är lite roligt att titta tillbaka ibland och se vad som hände samma datum för ett år sen exempelvis!

NU ska jag iallafall gå till mammas jobb och lämna tillbaka hennes bil, som jag lånat idag för att jag skulle till VC och ta blodprover. Och shit vilken sommarvärme det är! Så skönt.

Ha en bra dag!

#NO FILTER ett av de vackraste ställena på jorden,som jag får se varje dag om jag bara känner för det, och vänder mina ögon från att titta rakt in i mig själv, till att titta utåt. En sak som är lättare sagt än gjort när en råkar vara en sådan person som försöker hålla fast och stänga inne sina känslor, och alltså måste hålla två spända ögon på dem hela tiden, så att någon inte sipprar ut. Jobbar med att bli bättre på den fronten! 

Ibland är det så, idag är det såhär...

Ibland så slutar jag andas.
Idag vill jag slita av mig mitt eget skinn.
Ibland tänker jag att jag kan acceptera vart jag hamnat
Idag känner jag att det är omöjligt
Ibland försöker jag landa i nuet
Idag är framtiden det enda som snurrar
Ibland så vill jag tro att jag är stark
Idag har jag aldrig kännt mig svagare
Ibland kan jag gå i solen och le
Idag regnar tårarna
Ibland tror jag att jag äntligen vet var livet vill ta mig
Idag är jag mer vilse än tidigare
Ibland känns det som att jag inte behöver någon annan
Idag känns det som att jag behöver alla
Ibland känns det helt ok att dagarna går
Idag vill jag bara att de ska stanna
Ibland kan jag skriva i all evighet
Idag slutar jag här...

Tunghäfta i fingrarna

Det kliar i mina fingrar
Jag vill skriva, men vet inte vad
Jag har tappat mina ord
Den saken som brukar hjälpa mig igenom saker
Men när det blir extra tungt och jag får tunghäfta i fingrarna,så går inte ens det
Det är för mycket som trycker på
Pennan stannar i samma sträck
Som förstelnad sitter jag där
De finns bara inte
Orden alltså
Huvudet tänker miljoner tankar samtidigt, men jag kan inte fånga en enda
Jag får kramp i armen av den statiska positionen
Ändå släpper jag inte pennan
Den är tryckt mot pappret i ett hårt tag
Ögonen fokuserar inte på pappret, utan bara rakt framåt
Kroppen är helt förstenad
Men jag kan känna hur hjärtat slår där inne
Det har iallafall inte stannat
En tår letar sig ut ut ögonvrån, och landar på det lilla sträcket av bläck
Nu liknar det inte ett sträck längre
kanske en amöba?¨
Jag får påminna mig själv att jag behöver luft
Att jag måste dra in luft, sen skicka ut den
Jag blir sittandes så ett tag
Tillslut, lyckas jag släppa blicken
andas lite
Och sist av allt släpper jag pappret med pennan
Jag går därifrån
Kvar ligger ett papper med en blå amöba på
som simmar i ett salt hav av tårar

Svidande ögon och spännande godis

Yes! Skriver detta med en aning svindande ögon. Klockan är halv fyra, och jag har varit vaken ett bra tag. Men jag ska deff inte klaga, eftersom att jag fått tre nätters sömn med genomsnitt lite mer än fem timmar!! Och det är så BRA, och så SKÖNT! Men nu sitter jag här ändå med svidande ögon.

Skillnaden på mig nu, med för några år sedan, är att jag blir överdundrigt trött av bara en natt tillbaka i samma mönster. Jag klarade det bättre förut, Om jag bara fått sova en eller två nätter lite sämre, så kunde jag utan problem sova dåligt några veckor till. Så konstigt. Men Nu har jag sovit dåligt i månader, vilket gör att de nätter jag får sova lite mer är UNDEBARA! Men att jag blir lika trött igen direkt jag går på ännu mer minus!

Men nu ska jag hursomhelst inte tänka på det. Utan hoppas att jag kommer kunna sova lite under dagen. Och bara ta det lugnt! Hoppas även på sömn kommande natt, eftersom att jag kommer ha tre påfrestande, men givande dagar, med föreställningar!

Nu ska jag jobba lite med ett Youtube-klipp, och sen kanske en promenad!

Här är mitt sista youtube.klipp, där jag testade lite godis och snacks från andra länder:

Nattliga tankar om panikångest

När jag känner att den är påväg

När den konsumerar mig hur mycket jag än försöker undvika det

När jag har tryckt bort för länge börjar den att dunka

Det dunket är det enda jag gör

Det blir svårt att lyssna

Svårt att prata 

Jag blir klumpig 

Försöker trycka bort

Jag orkar inte nu

Jag har varken tid eller ork

Måste trycka bort

Ta dig bara igenom det här

Du älskar ju det här

Men jag kan inte hitta skrattet

Det är gömt i den andra smeten som jag jobbar hårt från att slippa 

Men jag vet att det snart inte går 

Och jag har rätt 

Jag har varit här så många gånger förr

Panikångesten kommer

Jag skakar för att det är så mycket som försöker ta sig ut

En ångetattack som varit under konstruktion länge

Jag är ett med den ett tag

Den minskar något

Går till sängs

Allt är inte ute 

En liten del är ute 

Och det lilla som kommit ut har ändå gjort min kropp lättare! 

Jag kan somna lite fortare.

Känslogröten är lite mindre

Och att kunna gråta är en fantastisk ventil 

Jag önskar att jag grät oftare 

Inte för att jag älskar att gråta

Men för att jag behöver gråta

Jag behöver få bryta ihop 

Låta mig själv tömmas 

Inte vänta varje gång tills det exploderar

Det är en lång och tuff skola att gå

Men oj vad jag lär mig mycket

Förut var attackerna något som verkligen gjorde att jag trodde att jag skulle dö

När de är som värst kan jag fortfarande tro det,

Men mest ser jag det som en mekanism som är bra men jobbig

Om jag aktivt trycker bort känslor för att jag inte orkar 

Så tvingar den mig att tömma efter ett tag

För det som stängs in måste ut någon gång

Summan av kardemumman är

Vi har känslor, varenda en av oss!

Vi bör få  låta dem få komma ut när de säger att de vill 

Men om vi inte gör det så finns det en knapp inom oss

En nödsignal som känslorna kan trycka på när det blir för trångt där inne

En knapp där det står "panikångest".

Någon av känslorna trycker på knappen.

Det utbryter panik inne i kroppen bland alla känslorna när larmet går,

Även om någon ropar "utbryt inte panik, gå sakta och försiktigt mot utgången "

Så lyssnar ingen, och alla springer samtidigt 

Det blir ett hårt tryck

De springer genom tårkanalerna,

Genom lederna ,

Genom lungorna, 

Genom hjärtat,

Inte lätt att stå upp då

Inte lätt att andas

Men när väl paniken skingrat sig

Känslorna blivit färre

Andningen saktas ner

Och tröttheten kommer

Då är jag otroligt tacksam för den där knappen

Men jag ska träna på att inte stänga in alla dessa stackars känslor och tankar så länge att de får panik

Det är inte roligt att bli instängd...