Platt mot marken

Så hamnade jag här igen
Platt mot marken
Var det inte bara två dagar sen jag skrev att jag kände mig gladare? Mer hoppfull?
Att jag respekterade mig själv mer?
Nu föll det iallafall.
Och jag föll med det.
Tråkigt hur fort det kan gå.
Tråkigt att jag sårar människor i processen.
Tråkigt att jag blir sårad i processen.
Tråkigt att det knappt känns värt det.
Att det knappt känns värt det att erkänna att jag kände hopp
Att jag lät glädjen ta plats i min kropp
Det gör så mycket ondare att erkänna att något så litet fick mig att fullkomligt bryta ihop
Det gör kraschen så mycket större
Som att jag kastats upp i luften för att utan skyddsnät dåna ner i marken
Nu vill jag bara gräva mig ännu djupare ner i marken
Och stanna där
Jag kommer ju ändå aldrig bli som alla de andra
Jag kommer alltid fungera på ett annat sätt
Och ingen kommer någonsin helt och fullt förstå.
Ibland tänker jag att ingen förtjänar mig
Inte för att jag är för bra
Helt enkelt för att jag är den jag är, och alla förtjänar något bättre
Jag vill ju bara ha ett någorlunda normalt liv
Men på mitt sätt
Vem bestämmer vad som är rätt och vad som är fel?
Det går inte!
Det som är rätt för mig är fel för dig och tvärt om.
Så många människor som det finns, så många rätt finns det
Just nu tvekar jag på mig själv
Känner ingen som helst respekt för mig själv
Känner ingen tro på något
Men jag vet att jag kommer ur detta tillslut
Kanske redan imorgon om jag har tur
Jag har fått inse att jag kommer kämpa hela livet med känslan av att vara fel
Ibland blir den känslan förstärkt av andra
Ibland eldar jag på den brasan väldigt bra själv
I vissa fall känns det som att folk tror väldigt lite på mig
Men jag har mer koll än vad ni tror!
Jag kommer inte ge upp gott folk
Och jag kommer klara mitt liv på mitt sätt
Men jag mår inte bra av sådant som gör att det känns som att jag blir förminskad
Alltid som att jag är fel
Tänker fel
Känner fel
Det finns inga rätt och inga fel!!
Vi är alla olika
Och det ska vi fortsätta med
Nu gräver jag ner mig
Hoppas på att komma fram imorgon!

Jag lever

Jag lever
Jag lever ännu
Ibland slår det mig
Allt jag gått igenom
Alla år av terror
Alla år av hårda slag inuti min ömma, sargade kropp
Alla mörka år
Alla år som stod still
Alla år jag önskade att jag aldrig mer skulle vakna upp
Alla strider jag fått strida ensam
Ensam mot den starkaste fienden som finns
Min hjärna
Mina tankar
Den fienden jag försöker bli vän med nu
Den fienden som ibland fortfarande säger en massa dumma saker till mig
Som vill få mig att önska att jag var någon annan
Såg ut på ett annat sätt
Var på ett annat sätt
Men det blir svårare och svårare att få mig att brytas ner av det
Jag gör mitt bästa att alltid kriga emot
Och jag tycker att jag oftare och oftare kan slå ner den där dumma tanken och sen skaka hand med den
Sedan försöker vi gå vidare från det
Jag kan känna mer glädje
Jag kan känna mer hopp
Jag kan ge mig själv mer respekt
Jag kan acceptera mig själv bättre
Det kommer alltid finnas stunder när det jobbiga kommer tillbaka
Det finns absolut stunder när jag känner att ingen någonsin kommer förstå vad jag går igenom dagligen
Men JAG börjar förstå
JAG börjar acceptera
Det är stort!
Ja, Jag lever
Och det tänker jag fortsätta med
Ibland kanske jag går i ide en liten stund
Men jag kommer alltid tillbaka
Jag ska aldrig ge upp💙