Tankar påväg hem från gymmet

Det är verkligen antingen eller med mig och träning. Antingen går jag hem som på moln och längtar till nästa pass, eller så går jag hem och känner mig nedslagen. Tyvärr det senare idag.

Jag gick dit taggad och sugen på ett härligt danspass. Det börjar,  och efter redan första låten känns det som att jag ska svimma. Blodsmak i munnen och Sådär ont i halsen som en får när en jobbat riktigt hårt. Men bara efter EN LÅT!?!?!? Förstår inte varför.

Jag krigar mig igenom hela passet. Jag hoppar så högt jag orkar med, när det är dags att hoppa. Men det känns knappt som att jag lättar från marken. Mot slutet börjar min fotled göra ont,  men jag biter ihop. Plötsligt känner jag något hugga till i min, redan väldigt kassa, rygg. Japp. En låsning. Välkommen!!! (NOT)

En "olycka" kommer sällan ensam, som dom säger.

NU är jag påväg hem från gymmet, och istället för att gå på moln, så går jag I sirap,  och istället för att längta till imorgon när jag ska på nästa pass, så känner jag mig livrädd att inte orka...

Tyvärr finns det nog ingeting som kommer hjälpa...

Ungefär så var det väl läkaren uttryckte sig om ADHD-medicin till mig. Vi har testat alla utom en, och eftersom ingen av de andra fungerat bra alls, bara blivit värre,  så tror han inte att det är någon idé att testa den sista heller. Iallafall inte att jag ska ha något hopp om den.

Men jag tar hellre ingen medicin än att må som jag gjort det senaste året. För usch, fy och skam för hur stressad jag varit i min kropp,  och hur tungt vartenda andetag har varit. Det har verkligen varit fruktansvärt. Jag kan inte riktigt förklara den svärtan och smärtan jag kände under förra året. Det mörkret som vägrade lätta. Varje dag blev en djupare och djupare grop. En dag kanske jag skriver ett inlägg om vad jag varit med om, och vad jag faktiskt överlevt under 2016. Men just nu är det bara lite uppdatering om min medicinering. 

Jag tar inte längre någon antidepressiv eller ångestdämpande medicin. Och jag tar ingen ADHD-Medicin. Det jag har kvar är Theralen mot kvällen för att bli lugnare i kroppen och en halv eller hel insomnings tablett.  Sen tar jag även Levaxin för min sköldkörtel. Men den räknar jag inte riktigt. 

Det går faktiskt rätt bra. ja,  jag har varit ner i min depression igen sen jag slutade med medicinen, men just när jag slutade med alla så blev det en lättnad. Jag var SÅ TRÖTT, och det var som att jag gått rakt in i väggen, men jag kunde andas på ett annat sätt. Sen dess så har jag varit och är väldigt trött och känslig för intryck. Jag känner av när koncentrationen sviktar, och lusten att göra saker jag tycker om kan försvinna. Men jag överlever.  Överlevde jag 2016, då överlever jag nu också!

En massa babbel

Återigen miljoner år sedan jag skrev. Nu är det 2017 och idag kastrerade jag min Katt Phoebe. Just det. Jag har en katt också! Det vet inte bloggen om;)

Vill komma igång att skriva igen, som jag alltid säger men aldrig gör. Men nu gör jag ett nytt försök igen!

Det här blir bara ett kort litet inlägg för att liksom bryta skrivkrampen.

Jo, inatt sov jag bara två timmar, med lååååångt mellanrum mellan timmarna. Det får mig att undra hur jag klarat av att sova så lite under så lång tid tidigare! Under månader, ja tillochmed år. Där nätterna var max tre timmar. Det är mycket bättre nu. Peppar peppar. För MIG är det bättre. Jag sover nog i genomsnitt iallafall fyra - fyra och en halv timme nu! Och när jag inte sover så ligger jag kvar. Det är stort. Förut gick jag upp och gjorde grejer hela nätterna.många nätter känns ytliga, och jag vaknar många, många gånger,  men somnar om igen. Det är också stort!

Jag blir lätt trött och har väldigt lite uthållighet i saker jag gör, men det skyller jag inte på att jag inte alltid sover så mycket, det är bara så att jag blir väldigt trött av intryck och av att försöka koncentrera mig.

Det är det som är ett av de största hindren i mitt liv. Min ork och min uthållighet. Om jag bestämmer mig en dag för att göra "en massa" saker, som att städa i lägenheten, handla, kanske träna, så går det ganska bra en dag. Jag skriver en lista för nästa dag, och när den dagen kommer så ORKAR jag inte. Kraften är slut. Så det är liksom som att för varje dag jag gör lite mer så behöver jag sen en vilodag. Och det är inte bara att jag känner mig lite trött i ögat, utan hela kroppen är tung, och känslorna kommer närmre.

Exempelvis så har jag ADHD-Skola på onsdagar. Det är bara ca 2 timmar. Men efter de timmarna när jag suttit och försökt koncentrera mig så är jag död resten av dagen. Frustrerande och fjantigt, men sant.

Jag försöker komma iväg på de träningspassen jag klarar av varje vecka, för att jag behöver den "medicinen", när ingen annan medicin fungerar. Också en sak som jag skulle vilja skriva om, men som får bli i ett annat inlägg, om nästa inlägg kommer någon gång.  Man vet aldrig med mig. Ska göras kompletterande utredning på mig också.  Men det tar vi också i ett annat inlägg.

Hursomhelst är träningen väldigt viktig för mig. Den gör också att jag inte får lika dåligt samvete om jag verkligen inte orkar göra så mycket under dagen. För jag kommer mig ändå iväg någonstans och gör något nyttigt.

Sådär ja.... kort inlägg var det ja... eller inte. Jag har glömt av hur lätt saker bara faller ur min hjärna och ner på "pappret" när jag väl börjar skriva. Jag undrar om det är för att jag nästan aldrig pratar med någon under dagarna. Min katt förstås. Men det är en hemskans många ord som springer omkring i min kropp men som aldrig kommer ut. På ADHD-Skolan säger jag inte många ord. På gymmet säger jag kanske Hej och Hejdå. Däremot pratar jag mycket med osynliga människor genom min kamera. Jag gör många videor. Jag är ensam, men ändå inte riktigt ensam. Jag pratar men får inga muntliga svar, däremot många kommentarer. Jag tror verkligen att det här med youtube är bra för mig. Jag får prata, jag får vara mig själv, men ändå i en roll. Eftersom att jag pratar engelska, och med människor som jag inte ser, så gör det att det går ganska bra. Jag känner mig trygg framför kameran. Jag känner mig inte trygg framför människor. Bara om jag står på en scen.

Nu fortsatte jag babbla iallafall. Eftersom att jag skriver på min telefon, och stödjer den på mitt lillfinger, så börjar fingret göra ont, så nu blir det Hejdå!

Hejdå, på återseende, nu ska jag se lite tv innan det blir en tidig kväll.