När vi spelat klart de två dagarna gick jag fram till Kay och kramade om honom och sa att det var så mycket jag ville säga till honom, men tiden fanns inte, så jag lämnade honom ett brev med min tacksamhet nedskriven. Och han blev ärligt glad och tacksam. Och när jag ville ha ett kort med honom sa han att självklart skulle vi ta ett kort. Han tog tag i min hand, och jag kände bara en massa värme. Jag kände att han faktiskt såg mig. Det var inte bara ett kallt hej, ta en bild, gå härifrån. Han tog sig tid. Sedan gick han med mig och höll i min hand och sa: Vad heter du? Okej, Petra, sträck på ryggen såhär. Gå nu genom livet som en drottning och var stolt! Han gick med mig ganska långt så (kändes det som), sedan tog vårat lilla gäng en bild med honom och sen åkte vi hem. Men jag kan säga att mötet med honom var det häftigaste jag varit med om. För det var så mycket känslor och värme, och hans ord kommer stanna hos mig för alltid.
Gå genom livet som en drottning, och var stolt...
På Torsdag åker vi tillbaka för att vara statister i en annan scen. Det ska bli väldigt, väldigt roligt! Jaa. Vad säger man? De här dagarna har inte direkt gjort min längtan att få bli skådespelerska mindre, den har bara blivit större!
