Känns jobbigt...

Imorgon börjar jag en så kallad "Affekt-skola" på psykiatrin i Piteå... Känns faktiskt ruskigt jobbigt, och jag är väldigt nervös. Jag behöver tydlighet och veta vad som väntar mig för att fungera normalt. Och just nu vet jag egentligen ingenting, förutom att jag ska vara där 9.00 imorgon. Jag vet inte hur många veckor det är. Jag vet inte hur stor gruppen är. Jag vet inte vad jag behöver ha med mig. Och jag Vet inte riktigt vad det är. Jag vet inte heller om det fungerar som med ADHD-skolan, att jag även ska träffa en coach en gång i veckan. Och kommer vi få en massa läxor? Jag har alltså inte kunnat förbereda mig alls.

 För mig bygger varenda liten fråga upp en stor bit ångest i min kropp. Så är det alltid. Det kanske låter som en baggis för andra. Många kanske skulle tycka att det rent av vore skönt att det enda man behöver tänka på är att vara där klockan 9.00. Men jag fungerar inte så. Tydlighet är det viktigaste för mig! Jag är redan nu livrädd för att försova mig. Har ställt fem olika larm, och är ändå rädd för att försova mig. Har ställt klockan på två timmar innan jag behöver gå ( om jag går med god marginal ) för att jag är så himla rädd för att komma försent. Sen är jag rädd för att jag ska sätta mig i fel väntrum, eller gå åt fel håll när jag kommer dit. Eller att jag ska missuppfatta informationen jag får i receptionen och gå till helt fel ställe. Jag är rädd att jag ska vara ensam Där, eller att kursledaren blir försenad, för att jag får sån grym ångest då. Även varje tanke ger mig en stor bit ångest i min kropp, och katastroftankarna kommer som ett brev på posten. Prestationsångesten som infinner sig i kroppen i alla dessa skol-liknande grupperna är stor.

Jag berättar sällan för någon hur jag mår eller tänker i dessa situationer som jag hamnar i, som för andra låter som ingenting. Men såhär jobbar min hjärna VARJE gång jag ska iväg på något, eller ska på ett läkarbesök, träffa nya människor osv. Egentligen inte så konstigt att jag blir trött för ingenting.. Sen att jag på utsidan ibland ser ut att vara lugn som en filbunke, betyder inte att mitt inre pulserar som ett diskotek, och ångesten fyller varenda liten del av min kropp. Vill ofta springa därifrån. Men det kan jag ju inte. Jag Har ju lärt mig hur man "ska" bete' sig. Så jag gör som jag lärt mig. Hälsa artigt. Le. Låtsas som att du är precis lika bekväm som alla andra. Prestera ditt bästa. Var en duktig flicka.

Pusselbiten som är glömd

Att vara en del av ett pussel
Men alltid vara biten som fattas
Den ligger inte under soffan
Inte under bordet
Utan i ett mörkt hörn där ingen kan se

Den ligger inte där för att den vill
Men för att den inte har något val
Det var där den hamnade
Dit den rullade när den råkat ramla från bordet

Den har ingen röst så den kan inte skrika
Inga ben att springa med
Den klarar sig ganska bra ensam
Men har sina kanter som saknar att sitta ihop med de andra

Den vill inte att de andra ska vänta med att byggas ihop
Den vill inte hindra
Men den vill mer än allt också vara på samma plan som de andra
Men i mörkret i hörnet ligger den

Ett pussel är trasigt utan en av sina bitar
Men att sakna en av pusselbitarna som ska visa den klarblå himlen
Är inte lika farligt som att sakna ett öga på den vackra tigern

Pusselbiten i det mörka hörnet är en klarblå himmelsbit
Pusslet byggs klart
Det läggs in i skåpet
Och skärvan av den klarblå himlen ligger kvar med en stor saknad i sitt bröst
Av den vackra tigern med båda sina ögon. ..aä