Det fanns en tid som inte fanns
Den var, men var inte
Allt runt omkring mig fortsatte snurra
Men jag stod still
Sommar blev höst
Vinter blev vår
Men det regnade alltid på mig
Solen sken
Men det var alltid mörkt hos mig
Orden jag nickade åt
Skämten jag skrattade åt
De hörde jag aldrig
Jag gick på autopilot
Åren gick
Så många år
En minneslucka som aldrig kommer klarna
Jag tror det är därför jag har svårt att acceptera att jag blir äldre
För att jag inte levt
Så stor del av mitt liv som bara har försvunnit
Jag blir rädd när jag inser att jag fortfarande ibland är där
Att dagarna går
Men jag står still
Så inuti mig själv att jag inte ser
Att jag inte upplever
Att jag inte känner glädje
Mitt sätt att hantera all ångest jag har
Är att försöka få den att stanna där inne
Men det blir förstås bara värre
Att släppa ut känslorna är det bästa
Det vet jag
Så är det
Men jag har tränat så länge på att hålla dem inne
Så att släppa ut dem är det svåraste jag gör
Överlever det vet jag att jag gör på ett eller annat sätt
Min rädsla är att nästa gång jag vaknar upp så är alla runt omkring mig borta
Tiden har gått
Jag har gått
Men jag har inget minne av någonting
Att vara som jag är
Mästare på att hålla allting inne
Mästare på att se ut som att jag har stenkoll
Det gör också att det är svårt för en del att ta mina problem på allvar
Som att jag känner efter för mycket
Eller att jag egentligen inte har det så svårt som jag säger att jag har
Men skulle någon spendera en dag i min kropp
Då skulle de förstå
Då skulle de inte längre döma min bok av vad som finns på framsidan
Jag känner mig oftast som världens sämsta
För att jag inte ens kan leva
För att jag bli så arg av att jag egentligen är ledsen
För att visa mig sårbar är så fruktansvärt jobbigt
Hur blev det så egentligen?
Mitt största mål i livet är att få människor att förstå att det är helt ok att känna
Att alla känslor är lika viktiga
Lika värdefulla
Men själv har jag så svårt att förstå det när det kommer till mig själv
Men jag menar det
Att vara ledsen är Lika mycket en känsla som att vara glad
Och vi har dem för att de behövs båda två
Den lilla tåren som rinner på min kind nu
Är den så farlig?
Det är den nog inte.
Men rädslan av att alla tårar jag byggt upp ska komma på en och samma gång
Den känns farlig
Den gör ont
Och oftast stoppar jag mig själv
Mitt i några små tårar
Eller tillochmed mitt i ett forsande vattenfall
För det finns för mycket där inne
Det skulle ta dagar att tömma
Och när jag måste stoppa mig själv
Så gör det så ont
Så läggs all min kraft på att titta inåt på allt det svarta och tunga
Och det är då omvärlden försvinner
Det är då jag blir en robot
Jag försvinner
Men när jag vågar prata om hur det känns
Vad jag går och har gått igenom
Även om jag fortfarande håller band på känslorna som vill ut
Så finns jag
Så har jag inte gett upp på den Petra som kämpar för att få upprättelse
Och när jag blir accepterad av andra trots att jag är den jag är
Då kan jag känna en lättnad
En liten glädje
Att kanske är jag inte så värdelös som jag kan tro att jag är
Och det är häftigt
Jag har lång väg kvar att gå
Och kanske många år kommer försvinna
Jag blir kanske aldrig den jag hoppats att jag skulle kunna bli
Men kanske jag ändå kan leva
Och kanske jag någon dag bara kan vara
Utan att det gör ont
Eller åtminstone att jag får vara den jag är
Utan att bli tvingad till saker jag inte klarar av
För att det är något man bara ska klara av?
Det vet jag inte.
Men jag vet att varje dag som kommer är en ny dag
Så ge upp är inget alternativ
Jag vet att efter mörker kommer ljus
För så är det bara
