Nu blir folk obekväma

Paniken är här igen

Tredje gången idag

Men den är inte min vän 

Och den är inte jag

Men vem är jag?

Och vem kommer jag bli?

Det vet jag inte idag

Och det vet inte ni

Ser ingen framtid i mitt liv

Och dåtiden är försvunnen

Känner inte längre något driv

Och orden stannar i munnen

Man får inte säga så

Då blir folk obekväma

Men själv får jag gå

Och ensam mig på vägen gräma

Ingen kan ta smärtan ifrån mig

Jag får göra det inuti

Men hur, det vet jag ej

Och det vet inte ni

Jag vill bara veta att allt blir okej

Och inte som tomma ord

Men hur fan ska det kunna lösa sig för mig

När jag är fullkomligt bortgjord

Jag brukar försöka avsluta med hopp

Och hoppet finns väl alltid där

Men just nu inuti min kropp

Är hoppet ingenting jag bär 

Men morgondagen är en annan

Och kanske ler jag då

Kanske solen skiner i pannan

Kanske är himlen grå

Jag måste ändå lite hopp lägga in
För det är bara sån jag är
Jag har faktiskt ganska tjockt skinn
Och även om mycket på mig tär
Så kan jag inte bara ge upp
Utan får fortsätta traggla mig fram
Är inte roligast i någon grupp
Men ska försöka att inte känna skam
Tyngden i mitt bröst lär inte lätta idag
Men imorgon när jag vaknar
Kanske är där en gladare jag

Jag ville ju bara ha roligt. ..

Så trött. Så slut. Gråten i halsen
 . Gråten bakom ögonen. Jag orkar inte. Och jag är så trött att jag inte kan somna, även om jag skulle behöva sova en stund. Det kryper i hela kroppen . Jag ser dubbelt. Jag ser suddigt. Svårt att andas.  Ångest är det nog. Jag sluddrar. Jag stammar. Jag vill skrika. Jag vill krypa ut skinnet. Hatar den här känslan. Hatar rädslan att känslan inte ska vara borta imorgon. Imorgon då jag verkligen behöver tillgång till mig själv. En viktig dag. En lång dag. En dag som kommer ta energi, men också ge mig en massa energi. Tårarna som jag försöker trycka bort gör ont i mitt struphuvud. Som att jag svalt en tennisboll. Jag blir så ledsen när det blir såhär. Jag blir ledsen att det blir såhär för att jag hade roligt igår och var uppe för länge.  Och nej, jag dricker inte alkohol. Men jag tål inte för mycket aktivitet och för mycket intryck på samma gång. Särskilt inte när det har varit ovanligt mycket för mig den senaste tiden. Även om det bara är roliga grejer! Även om jag faktiskt hade väldigt roligt igår fram till en viss tidpunkt. Jag vill inte behöva må dåligt för att jag försökte att må bra. FAN. Jag älskar ju midsommar. Det bästa jag vet. Varför ska jag behöva må dåligt idag för att jag hade roligt igår?

Jag vet inte hur jag funkar. Jag har inget facit. och det kanske bara låter som jag gnäller och klagar jämt, men jag försöker alltid att inte göra det. Jag försöker att inte visa det. Men det gör inte saken bättre. Om möjligt - ännu sämre.  Just nu vill jag bara lämna Petra i hammocken där jag sitter, lämna mig själv och min kropp och springa härifrån. Långt bort från alla jävliga känslor.  Någonstans där jag kan andas och bara vara. Få skratta, må bra, bara vara. Inte känna allt det här tunga. Jag vill ju bara vara normal.... även om det inte finns...

På scenen får jag andas

Skrev inget inlägg igår, så satsar på två inlägg idag;)

Tycker ändå att vi kommit en bit på Karlberg nu, och jag älskar att fara dit varje kväll. Det har blivit min nya rutin. Har fått lära mig att jag behöver vila någon gång under dagen för att ladda inför kvällen. Har också fått lära mig att inte gå till Karlberg från mig i gassande sol,  för att det gjorde mig konstig, och känner mig fortfarande seg av, även om det var två dagar sen! Har lärt mig hur mycket jag tycker om de människor som jag jobbar med.

Har än en gång insett att det är det här jag vill hålla på med! Det är i en ensemble, bland människor som brinner för samma sak som mig, ensam eller med flera på scenen, framför en kamera, att få berätta något. Förmedla något. Oavsett om det är glädje, ilska eller sorg. På scenen andas jag. Jag får ta fram alla mina känslor. Mitt fönster som jag får öppna lite, vara helt gränslös. Bara köra. Bara njuta. Bara leva. Även repetitionerna glädjer mig! Att få komma dit varje kväll och utvecklas. Att känna hur karaktären tar form allt eftersom. Se hur de andra jobbar, hur deras karaktärer kommer till liv. Nej, jag älskar verkligen det!❤ 

I förrgår blev det ett speciellt rep från min sida eftersom att det kändes som att jag ville svimma och hade frossa efter promenaden (gissar på lite solsting), och vi kunde inte vara på scenen pga. Nymålad scen. Så vi repade på "förscenen". Det där repet är lite som i en dimma för mig faktiskt, så jag kommer inte ihåg det så bra. 

Igår var vi ganska få, så då satt vi och nötte text tillsammans inomhus istället.  Mycket nyttigt. Det är ganska skönt att göra så ibland, så är det lättare att lära sig texten.

Men nu längtar jag ut på den riktiga scenen igen! :) på måndag blir det hel-dag där! Då har jag tänkt köra all in med kläderna också, om det inte regnar! 

Jag känner mig ärad!

Vi har dragit igång på allvar med Karlbergsteaterns rep nu. Varje vardagskväll ska vi köra, och hela måndagen den 6:e! OJ vad jag behöver detta just nu. Det hjälper mig verkligen att hålla mig flytande när allting runtomkring mig sjunker på olika sätt. Så många saker som drar i mina fötter för att få ner mig under ytan. Men jag vill inte sjunka. Jag klarar inte av rädslan att se hajarna där under.
(Okej, det här skulle inte vara ett sånt inlägg, så nu går jag tillbaka till det jag egentligen ville prata om!)

Jo, det är att jag känner mig så OTROLIGT ärad (säger man ens så "I feel so honored") att jag får jobba på Karlberg med alla dessa fantastiska människor.  Att lilla JAG får jobba med dem! Så häftigt.  Och jag lär mig så mycket. Jag känner mig så hemma med dem. Jag känner att de bryr sig om mig, och jag bryr mig VERKLIGEN om dem. Mindre än en månad till premiär!! (Vilket gör att min hjärna som rusar i galopp tänker att det snart är slut) men Nej, jag tänker inte ta ut det jobbiga i förskott! Nu ska jag först ha kul i ÖVER EN MÅNAD!!!!!!:) Och SEN kan jag få bli ledsen.

Hursomhelst så kunde jag inte tro för några år sedan, att jag skulle få jobba med sådana etablerade människor, som alla blivit en stor del av mitt hjärta ❤

Sen så finns det en rolig, spännande, pirrig sak till som gör att jag känner mig ärad. Men det tar jag i ett annat inlägg:)