Jag är en människa som behöver rutiner, som har väldiga problem med förändringar om jag har intalat mig om någonting eller längtar efter någonting. Eftersom att jag mått så otroligt dåligt senaste tiden så hade jag sett fram emot julen mest av allt, för den dagen är den enda dagen på året som jag brukar kunna känna att jag kan släppa alla tankar och bara vara, få njuta av gemenskapen, lugnet, friden. En liten del av mig var rädd att jag skulle hamna i ett tillstånd som jag hamnade i för några helger sedan då jag fortfarande är kvar i ett visst tankemönster, men jag hade stora förhoppningar att det skulle gå bra.
Dagen innan julafton har vi alltid lilla julafton några stycken, vi brukar alltid vara hos mamma och pappa. Men mamma hade fått magsjuka (BOM, där kom första förändringen), vi skulle ha lilla julafton någon annan stans (BOM, andra), julafton skulle firas hos min bror istället för föräldrarna (BOM, tredje) alla som först skulle komma kanske inte skulle komma (BOM, fjärde) till sist ville nog inte vår kära far se "ett päron till farsa" med mig, mamma och lillasyster som vi alltid gör kvällen innan julafton BOOOOOOM! Där blev det för mycket för mig. Jag hade försökt hela dagen att inte låta något bryta ner mig, för jag vet att det inte var SYND om mig pga detta, den enda det faktiskt var synd om var min mamma. Och det visste jag! Det vet jag! Hur ska jag nu kunna förklara detta för er som mest troligt inte alls kan förstå vad jag pratar om, och tycker att jag är jättefjantig, barnslig och rent dum som kan tycka sådana petitesser kan göra mig så förstörd att allting känns svart! Allting blev svart, jag kunde inte andas, tårarna brände, jag ville bara lägga mig och dra täcket över huvudet och drunkna i mina tårar. För mig var det som att någon sagt att julen inte skulle finnas i år. Jag såg framför mig att mamma låg ensam på julafton och mådde dåligt, medans alla andra var någon annanstans, och då tänkte jag att isåfall ska jag minsann vara med min mamma. Men att splittra familjen på jul kändes inte bra. Och den lilla-julaftonen som brukar vagga in mig i lugnet och tryggheten skulle inte finnas där, för vi skulle ha julklappsspelet utan mamma som skulle ligga ensam hemma och spy och sen på kvällen skulle vi inte kura ihop oss allihop till filmen som vanligt. Det gjorde att jag kom in i tankar om hur tusan jag någonsin kommer klara mig när mamma eller pappa plötsligt en dag inte finns längre. Nu när jag skriver det rinner tårarna nedför kinderna. Jag vet ärligt talat inte hur jag skulle överleva det.
Detta blir ett långt inlägg. Det jag ville komma fram till egentligen var hur fantastiskt det är att julen på något sätt ändå alltid lyckas göra så att jag får bli något lugn iallafall. Lilla julafton blev bra och rolig, och på kvällen såg vi filmen med en väldigt sjuk men tapper mamma. Jag bad så många gånger att mamma skulle få må bättre på julafton så att hon kunde vara med lite åtminstone. Och nästa dag var hon väldigt mycket piggare och kunde mysa med oss i soffan, ta en dusch och faktiskt vara med när tomten kom och mycket mer! <3 Vi spelade ett roligt spel, såg kalle anka, åt, åt, åt, jag lekte med syskonbarnen och det fanns ett lugn där. De jobbiga tankarna kom bara ibland, men jag lyckades slå bort dem för det mesta, och helhetsmässigt är jag väldigt nöjd med min jul. Sedan fick jag fina gåvor som bidrar till mitt liv på så många sätt!
Nu önskar jag att ljuset som kommer, kommer komma med mer energi till mig, och att jag ska få börja må bättre. Mest av allt önskar jag att jag snart kommer förstå och känna that I belong...
 |
| Bra musik i mina otroooliga hörlurar <3 |
