2014-01-31
2014-01-27
Teatergrupps-dags!
Såå, igår var det "premiär" i vårterminen för teater-barnen. Jag och Margret hjälps åt båda två, och jag tycker faktiskt att det går riktigt bra. Det är roligt att leda dessa pass, för jag utvecklas själv av att se vad barnen gör. Jag kan få ideér eller tankesätt som jag inte haft. Sedan får jag en större förståelse för övningarna vi kör, och förstår även VARFÖR man gör dessa övningar.
Nu ska jag snart iväg till stan för att fortsätta skriva på manuset till årets Karlbergs-teater! Jag tycker att det också går rätt bra. Ska inte skriva för mycket om handlingen, för jag vill att alla ska komma och kolla på den, men jag kan säga att den inehåller musik, dans, och lite av varje när det kommer till karaktärerna. Kul har vi iallafall när vi skriver den!
Assåå... Hur lame var just detta inlägg?
Svar: SUPER-LAME!!!
Jaja, så blir det ibland!!
Ha en bra måndag!=)¨
Nu ska jag snart iväg till stan för att fortsätta skriva på manuset till årets Karlbergs-teater! Jag tycker att det också går rätt bra. Ska inte skriva för mycket om handlingen, för jag vill att alla ska komma och kolla på den, men jag kan säga att den inehåller musik, dans, och lite av varje när det kommer till karaktärerna. Kul har vi iallafall när vi skriver den!
Assåå... Hur lame var just detta inlägg?
Svar: SUPER-LAME!!!
Jaja, så blir det ibland!!
Ha en bra måndag!=)¨
 |
| Det här lilla vilddjuret är mitt sällskap om dagarna när jag är hemma. love <3 |
2014-01-19
Världen är så stor och jag är så liten...
Inatt var en av många "sömnlösa" nätter. Det var länge sedan jag skrev någon dikt/text, men inatt blev det en!
Världen är så stor och jag är så liten
Särskilt när nattens täcke lagt sig
Allting är för stort
Inte ens mina kläder passar mig, de kväver mig
Tankarna är stora och farliga
När de etsat fast sina klor i min hjärna är de svåra att bli av med
Väggarna blir flera meter höga
Möblerna försvinner
Allt blir grått och kallt
När jag tittar ut ur fönstret finns ingenting
Inga hus, bilar eller landskap
Bara ett oändligt mörker
Jag har ingenting att förhålla mig till
Det känns som att hela rummet svävar
Men kanske det är parkerat på mörkrets hårda kant
Det kan jag inte få svar på
Jag vågar inte krossa fönstret och ta steget ut i hopp om att finna fast mark under fötterna
Nej, jag stannar här inne
För världen är så stor
Och jag är så liten
 |
2014-01-07
Nu är år 2014 igång!
Idag har vi haft möte på Kultur I Centrum om hur våren kommer se ut, och det är en hel del spännande saker som kommer hända. Jag kommer bl.a. få sitta med och författa manus inför sommarens Karlbergs-teater, vilket ska bli väldigt roligt! Det roligaste av allt är att jag också kommer vara skådespelare, och det kommer antagligen bli hur roligt som helst! Jag har nog aldrig haft så roligt som i somras när vi spelade, även om det var mycket blod, svett och tårar! I år får jag ju tyvärr inte vara Maggan förstås, och jag förälskade mig ju som lite i henne förra sommaren. Hon var underbar att spela!
Sedan blir det att hålla i barnteater-gruppen i vår också, vilket också ska bli roligt! Nu har jag och Margret ju redan gjort det en gång, så det känns som att jag har lite mer koll nu på vad som kommer hända osv.
Vi kommer även köra "hjärnkoll" igen, som vi gjorde innan jul en gång också. Jag hoppas bara på att vi får mer publik den gången! (jag tror att jag har glömt skriva om det tidigare, men det kommer kanske ett inlägg om det senare)
Imorgon kör vi igång med brainstormingen kring manuset. Vilka roller vi vill ha med, hur många, fylla ut ramberättelsen osv. Ska bli skoj!
Nu ska jag slänga mig i badet innan "sveriges mästerkock" börjar!
Ha det gött!
Sedan blir det att hålla i barnteater-gruppen i vår också, vilket också ska bli roligt! Nu har jag och Margret ju redan gjort det en gång, så det känns som att jag har lite mer koll nu på vad som kommer hända osv.
Vi kommer även köra "hjärnkoll" igen, som vi gjorde innan jul en gång också. Jag hoppas bara på att vi får mer publik den gången! (jag tror att jag har glömt skriva om det tidigare, men det kommer kanske ett inlägg om det senare)
Imorgon kör vi igång med brainstormingen kring manuset. Vilka roller vi vill ha med, hur många, fylla ut ramberättelsen osv. Ska bli skoj!
Nu ska jag slänga mig i badet innan "sveriges mästerkock" börjar!
Ha det gött!
2014-01-05
Tack för att du kämpade för mig!
Förstummad... glad... lättad...
Jag kan inte riktigt sätta ord på hur det känns inom mig just nu. Jag var så nervös när jag under gårdagen tryckt "publicera" här på min blogg. Men inte många minuter senare fick jag känna att det inte var något farligt. Att det var skönt och att det kändes rätt. Det togs emot på rätt sätt. Av många! Av de flesta tror jag... Det finns iallafall ingen som har sagt något dumt till mig, och om det sitter någon där hemma och tycker och tänker saker om mig så har det iallafall inte kommit till min kännedom, så därför kan jag ju aldrig veta om det är så. Jag känner mig iallafall oerhört STOLT över att jag vågade, över att jag gjorde det!
Jag har lite dåligt samvete över att jag inte klarat av att, till mina närmsta, kunnat säga hur det legat till öga mot öga, men jag har helt enkelt inte klarat av det. Jag hoppas att det inte finns några hard feelings pga det.
Jag får lite tårar i ögonen när jag tänker på att jag är där jag är... När jag var där jag var för tio år sedan kunde jag nog aldrig föreställa mig att jag ens skulle vara 26 år gammal någon gång. Och definitivt inte att jag skulle sitta här och vara stolt över att jag berättat den skamfyllda hemligheten jag bar på. Att jag skulle ha kunnat lämna den och vara på väg mot livet. Att inte en enda människa, efter att jag berättat min hemlighet, kallade mig för konstig, dum, betydelselös, en skamfläck, ingen.... ingenting... Att jag har förstått att det aldrig var något jag var tvungen att skämmas för. Jag hade lika fullt värde då som nu, som när jag föddes och som jag kommer ha hela mitt liv. Det värde som alla människor har oavsett vad!
Det känns fortfarande lite konstigt att jag berättat om det. Jag kan inte riktigt förstå det. Men mer och mer när sekunderna går så börjar jag värdesätta mitt liv mer. Jag är glad att jag inte kastade bort det. Jag är glad att jag valde att kämpa och kriga och fortsatte även när jag bara ville ge upp. Det känns som att jag äntligen vågar stå för den instängda Petra. Som att hon får titta ut mer och mer i ljuset som sipprar in där det varit stora tegelstenar förut.
Jag kan se en bild hur den lilla, unga instängda Petra med darriga ben och ovana ögon tar sina första steg utanför den kalla, mörka och trånga brunnen som hon varit instängd i så länge. Hur varje steg blir stabilare och starkare, hur ögonen vänjer sig vid ljuset, hur de korslagda armarna mer och mer vågar lätta, hur de knutna nävarna börjar slappna av. Runt omkring flyger små vita maskrosdamm. Det är sommar, luften är varm och solen skiner. Hon vågar le, hon börjar springa, rakt ut på en blomsteräng, längre och längre. Mitt på ängen lägger hon sig ner och tittar upp i den ljusblå himlen. Hon ler, och längst hennes bleka och smutsiga kinder rinner tårarna. Hon är fri nu. Det tog tid. Men nu får hon leva där, utan skam i hennes paradis. Och den Petra som just nu sitter tio år framåt i tiden och skriver om henne fäller också en tår, för allt vi varit med om tillsammans. Tack för att du kämpade för mig <3
Jag kan inte riktigt sätta ord på hur det känns inom mig just nu. Jag var så nervös när jag under gårdagen tryckt "publicera" här på min blogg. Men inte många minuter senare fick jag känna att det inte var något farligt. Att det var skönt och att det kändes rätt. Det togs emot på rätt sätt. Av många! Av de flesta tror jag... Det finns iallafall ingen som har sagt något dumt till mig, och om det sitter någon där hemma och tycker och tänker saker om mig så har det iallafall inte kommit till min kännedom, så därför kan jag ju aldrig veta om det är så. Jag känner mig iallafall oerhört STOLT över att jag vågade, över att jag gjorde det!
Jag har lite dåligt samvete över att jag inte klarat av att, till mina närmsta, kunnat säga hur det legat till öga mot öga, men jag har helt enkelt inte klarat av det. Jag hoppas att det inte finns några hard feelings pga det.
Jag får lite tårar i ögonen när jag tänker på att jag är där jag är... När jag var där jag var för tio år sedan kunde jag nog aldrig föreställa mig att jag ens skulle vara 26 år gammal någon gång. Och definitivt inte att jag skulle sitta här och vara stolt över att jag berättat den skamfyllda hemligheten jag bar på. Att jag skulle ha kunnat lämna den och vara på väg mot livet. Att inte en enda människa, efter att jag berättat min hemlighet, kallade mig för konstig, dum, betydelselös, en skamfläck, ingen.... ingenting... Att jag har förstått att det aldrig var något jag var tvungen att skämmas för. Jag hade lika fullt värde då som nu, som när jag föddes och som jag kommer ha hela mitt liv. Det värde som alla människor har oavsett vad!
Det känns fortfarande lite konstigt att jag berättat om det. Jag kan inte riktigt förstå det. Men mer och mer när sekunderna går så börjar jag värdesätta mitt liv mer. Jag är glad att jag inte kastade bort det. Jag är glad att jag valde att kämpa och kriga och fortsatte även när jag bara ville ge upp. Det känns som att jag äntligen vågar stå för den instängda Petra. Som att hon får titta ut mer och mer i ljuset som sipprar in där det varit stora tegelstenar förut.
Jag kan se en bild hur den lilla, unga instängda Petra med darriga ben och ovana ögon tar sina första steg utanför den kalla, mörka och trånga brunnen som hon varit instängd i så länge. Hur varje steg blir stabilare och starkare, hur ögonen vänjer sig vid ljuset, hur de korslagda armarna mer och mer vågar lätta, hur de knutna nävarna börjar slappna av. Runt omkring flyger små vita maskrosdamm. Det är sommar, luften är varm och solen skiner. Hon vågar le, hon börjar springa, rakt ut på en blomsteräng, längre och längre. Mitt på ängen lägger hon sig ner och tittar upp i den ljusblå himlen. Hon ler, och längst hennes bleka och smutsiga kinder rinner tårarna. Hon är fri nu. Det tog tid. Men nu får hon leva där, utan skam i hennes paradis. Och den Petra som just nu sitter tio år framåt i tiden och skriver om henne fäller också en tår, för allt vi varit med om tillsammans. Tack för att du kämpade för mig <3
2014-01-04
Jag ska aldrig mer skämmas...
Jag ber om ursäkt på förhand om det är någon ur min familj, mina vänner eller någon annan som skäms över mig nu, eller tycker att det är onödig att skriva ut detta på internet, men till dem vill jag bara säga; synd för er, för det här gör jag för min skull! Om någon i min närhet blir arg eller ledsen att jag inte sagt det till dem direkt vill jag be om ursäkt, men jag har inte klarat av det. Jag har inte vetat i vilket tillfälle jag ska ta upp det, och det är inget jag direkt har varit stolt över. Men nu kommer det här:
Det här är det jobbigaste blogginlägget jag någonsin har skrivit, men jag känner att jag verkligen vill skriva det! Jag är less på att skämmas över någonting som jag var med om för flera år sedan. Jag är less på att leva med den delen hemlig, som att veta om att jag levde ett dubbelliv och hålla det hemligt för alla. Det tär inifrån kan jag säga, att låtsas som att den Petran inte fanns, för för mig var hon den riktiga Petra. Den som gömde sig för alla genom ett påklistrat leende. Framför allt tycker jag att jag är skyldig den unga Petra som skämdes så otroligt mycket, och varje dag grät blod över vem hon var och hur hon mådde. Och jag är skyldig alla unga och gamla som lever med samma problem som jag hade, som också skäms, att visa att det finns fler som dem, det finns de som gått igenom samma sak men tagit sig ur det. Jag tänker inte skämmas längre!
Under ca tre år, gymnasietiden och lite till, led jag av ätstörningar. Jag kan inte säga precis vilken ätstörning det var, det var en blandad kompott. Anorexia, bullimi... Vissa perioder svalt jag mig själv, vissa kräktes jag, och vissa åt jag nästan ingenting och tränade som en dåre. När jag tänker tillbaka på hur långt och mycket jag kunde springa utan mat i magen kan jag i dagsläget inte förstå någonting! På den tiden hade jag inte direkt någon kondition heller, utan det var "demonerna" (som många kallar dem, men jag har inte gett dem något namn) som såg till att jag gjorde det. Benen gick av sig själv, inne i huvudet snurrade bara elaka tankar, de fungerade som en motor och såg till att jag inte stannade. Många gånger sprang jag så jag kräktes.
Jag behöver nog inte ens säga hur mycket ångest som präglade min vardag. Jag hade ångest för att jag tänkte på mat, det var det enda jag kunde tänka på. Jag fick ångest om jag ätit något, och tanken på att jag måste göra mig av med det på något sätt gav mig ångest. Om jag kräktes hade jag en otrolig ångest och grät otroligt mycket när jag kräktes, efter det grät jag och hade ångest. För att jag tillåtit mig själv att äta, och för att jag kände mig rutten. På natten fick jag ångest, för jag kunde inte sova. Antagligen för att jag inte ätit något och kroppen var orolig. Jag fick planera hur jag skulle göra nästa dag för att kunna komma undan maten. Jag kunde stiga upp innan klockan sex på helgerna för att ställa fram mat på bordet så att det skulle se ut som att jag hade ätit frukost, sedan gick jag en lång promenad för att komma hem och lägga mig igen.
Samtidigt som allt detta hände hade jag skola att sköta. Jag hade kompisar att vara trevlig mot. Fester som alla gick på. Min "image" som den tokiga, roliga som hittar på knasiga saker. Det var skönt att kunna gömma mig bakom den här masken som jag hade. Men det var samtidigt jobbigt. Det hade blivit en sköld som ingen kunde ta sig förbi, inte ens jag. När jag själv räknat ut att jag inte riktigt var frisk och egentligen ville ha hjälp så klarade jag inte av det. Det gick bara inte. Jag satt fast!
Jag använde aldrig ordet "ätstörning". Jag visste att jag inte var frisk, men kallade det för mig själv att jag hade "mat-problem". De jobbigaste perioderna var just de då jag verkligen ville ha hjälp. Jag ville kunna säga något, eller att någon skulle se att jag kämpade. Jag fick mina luckor någon gång, bl.a när en kompis frågade om jag verkligen åt som jag skulle, och jag skämtade bort det. När jag var hos skolsystern för mina sömnproblem (hon vägde mig aldrig), men hon frågade om jag åt ordentligt. Självklart svarade jag JA, även om så inte var fallet. När jag en idrottslektion blev så yr att jag inte kunde stå på benen och min lärare frågade om jag åt och drack ordentligt - Hela mitt inre skrek HJÄLP MIG, SNÄLLA! Men demonens röst svarar, JA, DET GÖR JAG! Det gjorde att jag mådde ännu sämre. Jag grät och skrek, men det syntes ju inte. Jag klarade för mitt liv inte om att be om hjälp, hur mycket jag än försökte. Jag hade aldrig blivit inlagd även om jag sökt hjälp, för så lite vägde jag inte, men stor var jag inte. Jag är inte särskilt stor nu heller, så om ni drar bort ca tio kg från mig nu så ser ni den Petra jag var.
Jaja, detta inlägget blir långt, jag vet, så jag ska försöka avsluta!
Jag vet en gång när det visade sig så tydligt, för mig själv, att jag inte mådde bra. Det var palt på skolan, min favoriträtt. Det var rätt små paltar där, så jag brukade äta tre-fyra stycken, men jag fick inte ens i mig en halv. DÄR blev jag rädd. För även om jag ville, och även om jag försökte kunde jag bara inte få i mig mer. Och det lilla jag fått i mig kändes som en klump som bara måste ut!
Ett tag efter det, efter en lunch, satt jag på skolans toalett och grät. Jag hatade mitt liv! Jag hatade mig! Jag hatade att jag inte kunde äta, och jag hatade ångesten! Jag ville dö. Det här var väl ändå inget liv? Fortsatte jag på den banan jag var skulle jag nog dö. Antingen för att jag inte skulle orka kriga längre och ge upp mitt liv, eller för att jag tillslut skulle bli så sjuk att jag skulle dö av näringsbrist. Jag började fundera så hjärnan knakade. Jag hade ett världskrig med mig själv där inne på toaletten. Jag sa till mig själv att jag var tvungen att göra något. Det fungerade inte längre! Jag älskade ju egentligen mat, godis, chips... ja ALLT! Och är det ändå inte så att en människa ska äta för att överleva? Jo, en människa ska kunna äta! Om det då är meningen att jag ska bli tjock för att jag äter, då får jag väl bli det då!!
Där bestämde jag mig! Jag skulle kriga, och jag skulle vinna. Jag var för rädd för att söka hjälp, så jag fick helt enkelt ta tag i det själv! Men jag kan säga er att det inte var lätt! Jag bestämde mig att jag inte fick väga mig mer (jag som brukade väga mig mer än fyra ggr per dag), jag fick inte spy, och jag skulle äta något mål mat varje dag till att börja med. Det var inte lätt, och jag hade ångest jämt, precis som när jag inte åt, men jag hade bestämt mig att börja må bra. Jag hade ett mål! Självklart slog det bakut ibland och jag ramlade tillbaka, men jag hade ett utstakat mål, och en dag skulle jag nå dit. Det var jobbigt att kämpa så hårt och ingen visste om det. Det var jobbigt att sitta där vid middagen och äta och låtsas att allting var helt OK när det utspelade sig ett krig i mitt huvud. Ett krig mellan mig och "demonerna". Men jag hade bestämt mig för att vara stark. Jag bestämde mig att ändra mitt kontrollbehov av att inte äta, till ett kontrollbehov att äta!
För att göra en lång historia kort så började jag så småningom må bättre. Jag började tänka på mig själv som frisk (även om jag , när jag tänker tillbaka på den tiden, inte riktigt var där ännu), och jag kämpade på. När jag blivit stark och åt varje mål och verkligen kände mig på banan tog jag en dag en promenad i skogen med min mamma. Under den rundan berättade hon för mig att hon hittat en av mina dikter och läst. Jag blev jättearg såklart. Jag ville ju inte att någon skulle se dem. Hon berättade att hon genom dikten förstod att jag lidit av ätstörningar. ÄTSTÖRNINGAR. Det var första gången någon använde de orden om mig. Första gången jag hörde dem högt. Och första gången jag förstod att det var det jag faktiskt hade haft.
Det var även första gången någon annan visste om vad jag gått igenom. Någon jag kunde prata med. Lika mycket som jag grät av skam och rädsla över att hon nu visste, grät jag av lättnad. Mamma berättade för mina syskon, och jag bestämde mig där och då att jag aldrig, aldrig mer skulle hamna där igen. Jag hade människor runt mig som jag kunde be om hjälp om det skulle hända igen. Som skulle stötta mig och inte döma mig. Det var det som var mest chockerande, de dömde mig inte! De sa inte att jag var en skam. Och jag kände att jag hade fler än mig själv att kämpa för. Jag skulle aldrig mer falla tillbaka, för jag ville inte ge min familj den smärtan.
Jag har ofta funderat på varför jag hamnade i ätstörningarnas träsk. Det finns inget svar på det, men jag vet att det, hur sjukt det än låter, gjorde att jag kände mig bra på någonting. Jag var inte en vacker, snygg eller söt tjej. Jag försökte få bra betyg på högstadiet, men det gick inte. Jag hade ingen talang och jag var inte bra på någonting. När jag kom till gymnasiet och allt med min problematik kom igång kände jag att jag lyckades med någonting. Jag lyckades på vågen, jag lyckades lura de omkring mig, ingen såg vad jag gjorde. Men jag lurade även mig själv utan att veta det. Samtidigt som jag lyckades med alla jobbiga saker lyckades jag även med skolan. Jag pluggade hårt och stannade ibland på skolan och tog en senare buss för att kunna säga att jag redan ätit när jag kom hem osv. Däremot ledde allting till att jag i stort sett gick in i väggen. I slutet av gymnasietiden jobbade jag ju med mig själv för att försöka bli frisk. Så tiden med att försöka ta körkort, plugga hårt, nationella prov, planera inför studenten, slutbetyg osv. var fruktansvärt turbulent. när jag hade ett sådant krig i min kropp. Men se på tusan jag lyckades ju tillslut!
Nu är jag 26 år gammal och älskar att träna. Jag älskar att träna och se hur min kropp blir starkare och utvecklas. Jag älskar att äta! Jag har hittat en livsstil som fungerar för mig. Jag har lämnat ätstörningarna, och jag hoppas att alla runt omkring mig har förstått det nu. Jag tränar inte för att jag vill gå ner i vikt och bli smal som en sticka. Jag tränar för att jag vill bygga upp min kropp, och träning är ett av mina stora intressen. Idag skulle jag aldrig kunna springa kilometer efter kilometer utan mat i min mage, för jag har inte den där motorn i huvudet som tvingar mig framåt. Jag kan springa så långt som min kropp orkar för dagen, sedan pressar jag den inte mer. Jag är stolt över mig själv att jag lyckades göra allt detta på egen hand.
Idag är jag frisk, och jag vet att ni som läser detta och är där jag en gång var, också har möjligheten att bli det! Men det gäller att kämpa. Det är jobbigt! Men livet som ni lever nu är också jobbigt, och där behöver man verkligen kämpa. Jag önskar att det finns folk som läser detta och förstår att det aldrig är försent. Och ni är inte ensamma! Det gäller bara att hitta kraften, eller någon ni kan prata med som kan stötta. Annars finns jag här och kan stötta er så gott jag kan!
Kram på er, och Lev Livet! <3
Det här är det jobbigaste blogginlägget jag någonsin har skrivit, men jag känner att jag verkligen vill skriva det! Jag är less på att skämmas över någonting som jag var med om för flera år sedan. Jag är less på att leva med den delen hemlig, som att veta om att jag levde ett dubbelliv och hålla det hemligt för alla. Det tär inifrån kan jag säga, att låtsas som att den Petran inte fanns, för för mig var hon den riktiga Petra. Den som gömde sig för alla genom ett påklistrat leende. Framför allt tycker jag att jag är skyldig den unga Petra som skämdes så otroligt mycket, och varje dag grät blod över vem hon var och hur hon mådde. Och jag är skyldig alla unga och gamla som lever med samma problem som jag hade, som också skäms, att visa att det finns fler som dem, det finns de som gått igenom samma sak men tagit sig ur det. Jag tänker inte skämmas längre!
Under ca tre år, gymnasietiden och lite till, led jag av ätstörningar. Jag kan inte säga precis vilken ätstörning det var, det var en blandad kompott. Anorexia, bullimi... Vissa perioder svalt jag mig själv, vissa kräktes jag, och vissa åt jag nästan ingenting och tränade som en dåre. När jag tänker tillbaka på hur långt och mycket jag kunde springa utan mat i magen kan jag i dagsläget inte förstå någonting! På den tiden hade jag inte direkt någon kondition heller, utan det var "demonerna" (som många kallar dem, men jag har inte gett dem något namn) som såg till att jag gjorde det. Benen gick av sig själv, inne i huvudet snurrade bara elaka tankar, de fungerade som en motor och såg till att jag inte stannade. Många gånger sprang jag så jag kräktes.
Jag behöver nog inte ens säga hur mycket ångest som präglade min vardag. Jag hade ångest för att jag tänkte på mat, det var det enda jag kunde tänka på. Jag fick ångest om jag ätit något, och tanken på att jag måste göra mig av med det på något sätt gav mig ångest. Om jag kräktes hade jag en otrolig ångest och grät otroligt mycket när jag kräktes, efter det grät jag och hade ångest. För att jag tillåtit mig själv att äta, och för att jag kände mig rutten. På natten fick jag ångest, för jag kunde inte sova. Antagligen för att jag inte ätit något och kroppen var orolig. Jag fick planera hur jag skulle göra nästa dag för att kunna komma undan maten. Jag kunde stiga upp innan klockan sex på helgerna för att ställa fram mat på bordet så att det skulle se ut som att jag hade ätit frukost, sedan gick jag en lång promenad för att komma hem och lägga mig igen.
Samtidigt som allt detta hände hade jag skola att sköta. Jag hade kompisar att vara trevlig mot. Fester som alla gick på. Min "image" som den tokiga, roliga som hittar på knasiga saker. Det var skönt att kunna gömma mig bakom den här masken som jag hade. Men det var samtidigt jobbigt. Det hade blivit en sköld som ingen kunde ta sig förbi, inte ens jag. När jag själv räknat ut att jag inte riktigt var frisk och egentligen ville ha hjälp så klarade jag inte av det. Det gick bara inte. Jag satt fast!
Jag använde aldrig ordet "ätstörning". Jag visste att jag inte var frisk, men kallade det för mig själv att jag hade "mat-problem". De jobbigaste perioderna var just de då jag verkligen ville ha hjälp. Jag ville kunna säga något, eller att någon skulle se att jag kämpade. Jag fick mina luckor någon gång, bl.a när en kompis frågade om jag verkligen åt som jag skulle, och jag skämtade bort det. När jag var hos skolsystern för mina sömnproblem (hon vägde mig aldrig), men hon frågade om jag åt ordentligt. Självklart svarade jag JA, även om så inte var fallet. När jag en idrottslektion blev så yr att jag inte kunde stå på benen och min lärare frågade om jag åt och drack ordentligt - Hela mitt inre skrek HJÄLP MIG, SNÄLLA! Men demonens röst svarar, JA, DET GÖR JAG! Det gjorde att jag mådde ännu sämre. Jag grät och skrek, men det syntes ju inte. Jag klarade för mitt liv inte om att be om hjälp, hur mycket jag än försökte. Jag hade aldrig blivit inlagd även om jag sökt hjälp, för så lite vägde jag inte, men stor var jag inte. Jag är inte särskilt stor nu heller, så om ni drar bort ca tio kg från mig nu så ser ni den Petra jag var.
Jaja, detta inlägget blir långt, jag vet, så jag ska försöka avsluta!
Jag vet en gång när det visade sig så tydligt, för mig själv, att jag inte mådde bra. Det var palt på skolan, min favoriträtt. Det var rätt små paltar där, så jag brukade äta tre-fyra stycken, men jag fick inte ens i mig en halv. DÄR blev jag rädd. För även om jag ville, och även om jag försökte kunde jag bara inte få i mig mer. Och det lilla jag fått i mig kändes som en klump som bara måste ut!
Ett tag efter det, efter en lunch, satt jag på skolans toalett och grät. Jag hatade mitt liv! Jag hatade mig! Jag hatade att jag inte kunde äta, och jag hatade ångesten! Jag ville dö. Det här var väl ändå inget liv? Fortsatte jag på den banan jag var skulle jag nog dö. Antingen för att jag inte skulle orka kriga längre och ge upp mitt liv, eller för att jag tillslut skulle bli så sjuk att jag skulle dö av näringsbrist. Jag började fundera så hjärnan knakade. Jag hade ett världskrig med mig själv där inne på toaletten. Jag sa till mig själv att jag var tvungen att göra något. Det fungerade inte längre! Jag älskade ju egentligen mat, godis, chips... ja ALLT! Och är det ändå inte så att en människa ska äta för att överleva? Jo, en människa ska kunna äta! Om det då är meningen att jag ska bli tjock för att jag äter, då får jag väl bli det då!!
Där bestämde jag mig! Jag skulle kriga, och jag skulle vinna. Jag var för rädd för att söka hjälp, så jag fick helt enkelt ta tag i det själv! Men jag kan säga er att det inte var lätt! Jag bestämde mig att jag inte fick väga mig mer (jag som brukade väga mig mer än fyra ggr per dag), jag fick inte spy, och jag skulle äta något mål mat varje dag till att börja med. Det var inte lätt, och jag hade ångest jämt, precis som när jag inte åt, men jag hade bestämt mig att börja må bra. Jag hade ett mål! Självklart slog det bakut ibland och jag ramlade tillbaka, men jag hade ett utstakat mål, och en dag skulle jag nå dit. Det var jobbigt att kämpa så hårt och ingen visste om det. Det var jobbigt att sitta där vid middagen och äta och låtsas att allting var helt OK när det utspelade sig ett krig i mitt huvud. Ett krig mellan mig och "demonerna". Men jag hade bestämt mig för att vara stark. Jag bestämde mig att ändra mitt kontrollbehov av att inte äta, till ett kontrollbehov att äta!
För att göra en lång historia kort så började jag så småningom må bättre. Jag började tänka på mig själv som frisk (även om jag , när jag tänker tillbaka på den tiden, inte riktigt var där ännu), och jag kämpade på. När jag blivit stark och åt varje mål och verkligen kände mig på banan tog jag en dag en promenad i skogen med min mamma. Under den rundan berättade hon för mig att hon hittat en av mina dikter och läst. Jag blev jättearg såklart. Jag ville ju inte att någon skulle se dem. Hon berättade att hon genom dikten förstod att jag lidit av ätstörningar. ÄTSTÖRNINGAR. Det var första gången någon använde de orden om mig. Första gången jag hörde dem högt. Och första gången jag förstod att det var det jag faktiskt hade haft.
Det var även första gången någon annan visste om vad jag gått igenom. Någon jag kunde prata med. Lika mycket som jag grät av skam och rädsla över att hon nu visste, grät jag av lättnad. Mamma berättade för mina syskon, och jag bestämde mig där och då att jag aldrig, aldrig mer skulle hamna där igen. Jag hade människor runt mig som jag kunde be om hjälp om det skulle hända igen. Som skulle stötta mig och inte döma mig. Det var det som var mest chockerande, de dömde mig inte! De sa inte att jag var en skam. Och jag kände att jag hade fler än mig själv att kämpa för. Jag skulle aldrig mer falla tillbaka, för jag ville inte ge min familj den smärtan.
Jag har ofta funderat på varför jag hamnade i ätstörningarnas träsk. Det finns inget svar på det, men jag vet att det, hur sjukt det än låter, gjorde att jag kände mig bra på någonting. Jag var inte en vacker, snygg eller söt tjej. Jag försökte få bra betyg på högstadiet, men det gick inte. Jag hade ingen talang och jag var inte bra på någonting. När jag kom till gymnasiet och allt med min problematik kom igång kände jag att jag lyckades med någonting. Jag lyckades på vågen, jag lyckades lura de omkring mig, ingen såg vad jag gjorde. Men jag lurade även mig själv utan att veta det. Samtidigt som jag lyckades med alla jobbiga saker lyckades jag även med skolan. Jag pluggade hårt och stannade ibland på skolan och tog en senare buss för att kunna säga att jag redan ätit när jag kom hem osv. Däremot ledde allting till att jag i stort sett gick in i väggen. I slutet av gymnasietiden jobbade jag ju med mig själv för att försöka bli frisk. Så tiden med att försöka ta körkort, plugga hårt, nationella prov, planera inför studenten, slutbetyg osv. var fruktansvärt turbulent. när jag hade ett sådant krig i min kropp. Men se på tusan jag lyckades ju tillslut!
Nu är jag 26 år gammal och älskar att träna. Jag älskar att träna och se hur min kropp blir starkare och utvecklas. Jag älskar att äta! Jag har hittat en livsstil som fungerar för mig. Jag har lämnat ätstörningarna, och jag hoppas att alla runt omkring mig har förstått det nu. Jag tränar inte för att jag vill gå ner i vikt och bli smal som en sticka. Jag tränar för att jag vill bygga upp min kropp, och träning är ett av mina stora intressen. Idag skulle jag aldrig kunna springa kilometer efter kilometer utan mat i min mage, för jag har inte den där motorn i huvudet som tvingar mig framåt. Jag kan springa så långt som min kropp orkar för dagen, sedan pressar jag den inte mer. Jag är stolt över mig själv att jag lyckades göra allt detta på egen hand.
Idag är jag frisk, och jag vet att ni som läser detta och är där jag en gång var, också har möjligheten att bli det! Men det gäller att kämpa. Det är jobbigt! Men livet som ni lever nu är också jobbigt, och där behöver man verkligen kämpa. Jag önskar att det finns folk som läser detta och förstår att det aldrig är försent. Och ni är inte ensamma! Det gäller bara att hitta kraften, eller någon ni kan prata med som kan stötta. Annars finns jag här och kan stötta er så gott jag kan!
Kram på er, och Lev Livet! <3
2014-01-01
Mitt 2013... typ!
Väääldigt sent detta året kom jag på en idé. Jag har gjort en hjärt-"burk" på sinnenas, och i den har jag börjat lägga lappar när det har hänt något som jag värdesätter, något jag är stolt över, eller tycker är roligt. Så att jag på nyårsdagen ska kunna titta på lapparna och se vad som hänt under året och värdesätta sakerna som betytt något för mig. '
Vissa saker skrev jag i efterskott eftersom att det hände innan jag gjorde burken, och det finns säkert många saker som inte är med. Men detta år 2014 kommer jag kunna fylla i hela året, och jag hoppas verkligen att jag kommer få fylla den till bredden.
Här kommer mitt 2013 från lapparna utan inbördes ordning!
Vissa saker skrev jag i efterskott eftersom att det hände innan jag gjorde burken, och det finns säkert många saker som inte är med. Men detta år 2014 kommer jag kunna fylla i hela året, och jag hoppas verkligen att jag kommer få fylla den till bredden.
Här kommer mitt 2013 från lapparna utan inbördes ordning!
- Har fått hålla i en barnteatergrupp
- Har mejlkontakt med den fantastiska Carina Lidbom
- Har börjat arbetsträna
- Har minskat avsevärt med mina insomningstabletter
- Har sammanfattat och skrivit ihop alla mina dikter till en bok
- Såg den underbara föreställningen "på bettet"
- Fick träffa skådespelarna från "på bettet":
- Spelade in kortfilmen "som man bäddar":
- Har gått klart både sinnenas ateljés grundkurs och fortsättningskurs (nedan ett videoklipp från sista dagen när jag och Lotta spelar våra underbara lärare eller vad man ska kalla dem):
- Var till Luleå med mor och far och kollade på den underbara "I love musicals" med bl.a. Peter Jöback och Helen Sjöholm. Typ det mäktigaste jag har varit med om!:
- Den 12 december var jag med Kultur i Centrum och spelade korta rollspel på manifestationen "hjärnkoll" i luleå. En häftig, underbart givande upplevelse, och jag hoppas att vi får göra det fler gånger! Det är därför jag vill bli skådespelerska, för att få möjligheten att väcka tankar, beröra och förändra. Så det var häftigt!
- Spelade in en reklamfilm för "karriär i norr":
- Sprang för första gången i mitt liv 1 mil utan att stanna!
- Jag och André firade ettårsdag!
- Spelade in reklamfilmen "bryt tystnaden". Ännu en sak som var givande och kändes viktig att göra. Jag önskar att jag får fler liknande projekt i framtiden just för att jag vill hjälpa till att kunna förändra, och jag hoppas att många har fått hjälp av denna reklam. Den har visats i biograferna i "fyrkanten", jumbotronen på Luleås matcher och på kanal 5. Filmen kommer nedan:
- Spelade Maggan på karlbergs-teatern:
- Vann ett gymkort på s.t.a.r vilket har gett mig mycket glädje och aktivitet!=)
- Repeterade och spelade 4 olika advents-föreställningar, juligt och roligt!:
- Var med i hemmings damer och vi VANN division 4!
- Var med mamma och kollade på BAO och Tommy Körberg och Helen Sjöholm! Fantatiskt!
Ja, det var mina lappar det. Jag kan titta på detta inlägget och rakryggad säga att jag är glad och stolt över mig själv och året som gått. Jag har haft mina tunga, tunga motgångar, men året har varit mer fyllt än någonsin med kultur, skådespelande, möten med nya härliga människor och liv. Jag önskar inför nästa år att det blir ännu mer skådespelar-uppdrag och att jag ska ha vett att njuta av det jag får vara med om. Varje gång jag får sätta min fot på en scen eller framför en kamera känner jag mig så otroligt glad och hemma på något sätt. I love it!
Ha ett underbart 2014 alla fina <3
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)