Det löser sig tillslut....

Det har varit en otroligt turbulent tid för mig senaste tiden. Jag har haft jobbigt med känslor, tankar, sömn m.m. En tanke/känsla har varit värst. That I don't belong. Den är jobbig och knepig och ologisk, men jag kan inte hjälpa det, den har etsat sig fast i hjärnan och känslorna. Samtidigt är det kanske lite så det är, och då får jag bara acceptera det. Men det känns lite bättre efter den fina julen som trots allt blev väldigt fin!

Jag är en människa som behöver rutiner, som har väldiga problem med förändringar om jag har intalat mig om någonting eller längtar efter någonting. Eftersom att jag mått så otroligt dåligt senaste tiden så hade jag sett fram emot julen mest av allt, för den dagen är den enda dagen på året som jag brukar kunna känna att jag kan släppa alla tankar och bara vara, få njuta av gemenskapen, lugnet, friden. En liten del av mig var rädd att jag skulle hamna i ett tillstånd som jag hamnade i för några helger sedan då jag fortfarande är kvar i ett visst tankemönster, men jag hade stora förhoppningar att det skulle gå bra.

Dagen innan julafton har vi alltid lilla julafton några stycken, vi brukar alltid vara hos mamma och pappa. Men mamma hade fått magsjuka (BOM, där kom första förändringen), vi skulle ha lilla julafton någon annan stans (BOM, andra), julafton skulle firas hos min bror istället för föräldrarna (BOM, tredje) alla som först skulle komma kanske inte skulle komma (BOM, fjärde) till sist ville nog inte vår kära far se "ett päron till farsa" med mig, mamma och lillasyster som vi alltid gör kvällen innan julafton BOOOOOOM! Där blev det för mycket för mig. Jag hade försökt hela dagen att inte låta något bryta ner mig, för jag vet att det inte var SYND om mig pga detta, den enda det faktiskt var synd om var min mamma. Och det visste jag! Det vet jag! Hur ska jag nu kunna förklara detta för er som mest troligt inte alls kan förstå vad jag pratar om, och tycker att jag är jättefjantig, barnslig och rent dum som kan tycka sådana petitesser kan göra mig så förstörd att allting känns svart! Allting blev svart, jag kunde inte andas, tårarna brände, jag ville bara lägga mig och dra täcket över huvudet och drunkna i mina tårar. För mig var det som att någon sagt att julen inte skulle finnas i år. Jag såg framför mig att mamma låg ensam på julafton och mådde dåligt, medans alla andra var någon annanstans, och då tänkte jag att isåfall ska jag minsann vara med min mamma. Men att splittra familjen på jul kändes inte bra. Och den lilla-julaftonen som brukar vagga in mig i lugnet och tryggheten skulle inte finnas där, för vi skulle ha julklappsspelet utan mamma som skulle ligga ensam hemma och spy och sen på kvällen skulle vi inte kura ihop oss allihop till filmen som vanligt.  Det gjorde att jag kom in i tankar om hur tusan jag någonsin kommer klara mig när mamma eller pappa plötsligt en dag inte finns längre. Nu när jag skriver det rinner tårarna nedför kinderna. Jag vet ärligt talat inte hur jag skulle överleva det.

Detta blir ett långt inlägg. Det jag ville komma fram till egentligen var hur fantastiskt det är att julen på något sätt ändå alltid lyckas göra så att jag får bli något lugn iallafall. Lilla julafton blev bra och rolig, och på kvällen såg vi filmen med en väldigt sjuk men tapper mamma. Jag bad så många gånger att mamma skulle få må bättre på julafton så att hon kunde vara med lite åtminstone. Och nästa dag var hon väldigt mycket piggare och kunde mysa med oss i soffan, ta en dusch och faktiskt vara med när tomten kom och mycket mer! <3 Vi spelade ett roligt spel, såg kalle anka, åt, åt, åt, jag lekte med syskonbarnen och det fanns ett lugn där. De jobbiga tankarna kom bara ibland, men jag lyckades slå bort dem för det mesta, och helhetsmässigt är jag väldigt nöjd med min jul. Sedan fick jag fina gåvor som bidrar till mitt liv på så många sätt!

Nu önskar jag att ljuset som kommer, kommer komma med mer energi till mig, och att jag ska få börja må bättre. Mest av allt önskar jag att jag snart kommer förstå och känna that I belong...

Bra musik i mina otroooliga hörlurar <3

Drawing

Jag ritar vääldigt sällan nu för tiden, det händer knappt! Men ibland får jag lust att rita så då gör jag det om jag har tid! Jag har släppt tanken att det jag ska rita ska likna original-bilden, för jag har fått sånna otroliga problem när det kommer till det. Däremot har jag börjat försöka lära mig att rita skuggor och lite hud osv. Håret kan jag fortfarande inte rita och få det snyggt, men det får jag ta någon annan gång.

Kort sagt; hud och skuggor är mitt första mission!

Denna ritade jag för några veckor sedan (har glömt lägga upp den tidigare!)

Run, run Rudolph!!

Jag har inte bloggat mycket den sista tiden. För att göra en lång historia kort så har jag haft alldeles för mycket för mig på en gång, mitt i en tid när jag inte mår som bäst,  vilket har lett till att jag inte direkt har haft kraft, ork och lust att blogga. Men jag hoppas på att jag kommer få igång det igen, eftersom att jag tycker att det är skönt att skriva av mig, och att jag vill har kvar att läsa sen om allting jag har gjort, hur jag har mått osv. Idag kör vi vår sista advents-föreställning. Det kommer bli kuuul, men för mig är det alltid svårt när saker tar slut. Jag ÄLSKAR ju detta, men det är bra för mig eftersom att jag kanske inte skulle palla så mycket längre i det tempo vi har kört. Men nu blir det julledighet en stund=)

Kastar in en dikt som jag skrev förra året vid den här tiden

Julens stråle skiner stark

I mörkret som ligger tjockt och tungt

Vita flingor på vår mark

Från himlen dalat fint och lungt

Sången klingar ljus och fin

Där jag omkring i mörkret går

Som flickan i ett smyckeskrin

Hjälp att fortsätta gå jag får

Ljuset starkare än mörkret är

Även om det är svårt att se ibland

Någon mig på sina axlar bär

Och håller mig hårt i sin hand

som jag kan önska att livet vore annorlunda. ..

Som jag kan önska att livet vore annorlunda
Men det leder ingenstans
Smärtan kryper på som en odödlig spindel i slow motion
Jag känner den i nacken
Hur den närmar sig sitt byte
Jag vet att den kommer slå till
Men jag vet inte när eller varför
Plötsligt händer det
Den biter till
Det gör ont
Något så fruktansvärt ont
Men inte i nacken
Hjärtat krampar
Tårarna bränner bakom ögonen
Jag ser allt så klart
Jag är ett spöke
Ett spöke fast i dåtiden
När jag en gång var
en gång fanns
Men tiden har gått
Den har tutat på utan mig
Jag känner att sprickan i glaset har limmats ihop
Allt förutom en liten flisa
Men vad gör det?
Glaset går ju att dricka ur ändå
Den där flisan behövs inte
Som ett spöke sitter jag fast mellan himmel och jord
Som jag kan önska att livet vore annorlunda
Men det leder ingenstans...

knät känns bättre!

Jag tycker att mitt knä känns lite bättre. Säkert pga några dagars vila mellan passen och att jag gör någon form av rehab två ggr om dagen för det mesta. Dock märks det att jag bara är på gymmet två dagar i veckan,  för jag tycker inte att jag blir starkare utan lyfter ungefär lika mycket varje gång. Även om jag blir lite arg över att jag inte orkar mer tycker jag att det är otroligt skönt och avkopplande att komma till gymmet. Just nu ser jag alltid fram emot måndagar och fredagar då jag ska dit:)

Idag på gymmet:

Hjärnkoll

Idag styr jag, Eleonor och Margret kosan mot Luleå och hjärnkoll! Där ska vi spela 6 olika korta "föreställningar" som är inspirerade av sex olika personer. Vi ska även ha intervju med de riktiga människorna, eftersom att jag och Margret "inte är tjejerna i föreställningen som skrivit brevet". Det handlar idag om psykisk ohälsa och vilken vikt egen ekonomi kan ha för dessa människor. Hur viktigt det är att bli hörd och sedd utifrån sina egna behov, samt minska fördomarna mot människor med psykisk ohälsa. Vi kommer spela för olika människor, både allmänhet och folk från t.ex. försäkringskassan, af osv.

Det ska bli roligt det här, och det känns givande! Spännande som tusan, och mycket olika linjer och tankar i alla olika karaktärer och spel. Håll tummarna för oss idag, nu ska jag packa lite saker innan jag blir hämtad här!

Bye bye!

När kroppen får bestämma...

Jag tycker om att kunna bestämma saker själv, OM jag ska göra saker, NÄR och HUR. Men ibland går det inte att lyssna på vad JAG vill, utan kroppen måste få bestämma! Jag har ju börjat springa en del. Jag har trappat ner på det den senaste tiden, för att vi började med fotbollsträningarna, så jag sprang relativt långt bara måndag och fredag. Nu kommer jag inte kunna fara på fotbollsträningarna i december, vilket suuuuuger, men jag jobbar med föreställningar då, så det är lite omöjligt!

Nu säger mitt knä att det inte vill att jag ska springa så mycket tydligen. Det behagar att göra lite ont när jag går och springer. Jag vilade tis, ons, tors i veckan utan att göra speciellt mycket. Jag gick någon liten promenad och tränade ett kort program på youutube. Men nästan alla youtube-program innehåller hoppande. Rakt upp, på stället eller fram och tillbaka mellan det ena benet och det andra. Så det tog nog också på knät. Men det som var stöten kan nog ha varit att jag två måndagar i sträck sprungit 1 mil i monoton fart och monotont underlag om man kan säga så. Det blir ju ganska hårt underlag när jag springer på löpbandet.

Hursomhelst så har jag ont i knät. Så det får vila så gott som i några dagar till, samtidigt som jag tänker göra rehab-övningar. Jag hoppas att det hjälper även om det är på insidan jag har ont. Jag tänker testa ett tag, och blir det inte bättre snart ska jag ringa en sjukgymnast. Jag tycker verkligen att det har blivit roligt att springa, och jag har svårt att springa utomhus när det är vinter, för jag har så svårt att andas i minusgrader.

Oj, det blev ett långt inlägg för en liten grej... men det är en tråkig grej eftersom att jag verkligen vill försöka få riktigt bra kondition, och har så kul när jag får träna!

Personligt brev på sinnenas vis...

På sinnenas atelje fick vi en uppgift, som jag skrev om för ett tag sedan, som gick ut på att vi skulle skriva ett personligt brev på sinnenas vis. Alltså helt utan mall, utan otydliga etiketter som "flexibel, målinriktad, stresståligt" och sådant som vi tror att arbetsgivarna vill läsa. Utan äkta och ärligt från våra egna hjärtan. När jag skrev riktade jag inte in mig på att skriva ett brev till något speciellt jobb eller så, utan egentligen om mig själv till mig själv. Som jag ser på mig själv och lite sådant. Såhär blev min text: (det är låångt)

Pippi Långstrump, det är jag det! Eller, egentligen heter jag Petra Viklund, men jag anser att jag får vara den jag vill vara. Jag är 26 år gammal, med barnasinnet kvar, och får jag bestämma kommer det finnas kvar hela mitt liv. Jag har en kappsäck full med guldpengar, i form av fantastiska upplevelser och människor runt omkring mig. Och jag vägrar lyssna på dem som säger att jag inte kan bada med kläderna på, sova med fötterna på huvudkudden eller cykla på en cykel utan hjul. Jag vet att jag kan vad som helst bara jag vill och tror på mig själv.

En stor del av min kappsäck är min familj som består av fem syskon, två föräldrar och nio syskonbarn. De är någonting som jag verkligen värdesätter. Vi har en fantastisk gemenskap när vi umgås, och av dem har jag lärt mig att uppskatta värdet av att vara tillsammans med andra och även lösa problem som kan uppstå i en större grupp. Mina busiga, små syskonbarn fyller mig med glädje och värme och var en av anledningarna till att jag valde att gå barn och fritids-programmet under gymnasietiden, och även att jag fortfarande farsineras av barn och deras förmåga att hantera konflikter och sätt att se på världen.För mig är barn kärlek.

På scenen trivs jag som bäst! Att få sätta mig in I andra människors liv och situationer samtidigt som jag får lägga in min egen personlighet I karaktären. Skådespelarutbildningen som jag gick på Edelviks Folkhögskola har gett mig väldigt mycket både teatermässigt och på ett personligt plan. Jag växte otroligt mycket både som människa och skådespelare. Jag la också märke till hur roligt jag tyckte det var att jobba på scenen och utanför tillsammans med andra människor, men även hur mycket jag kunde njuta av att jobba ensam och vara min egen chef. Vi fick ordna mycket själva. Eftersom att jag tycker om att skriva så skrev jag många av mina föreställningar helt själv. Till det kunde jag hitta inspiration av sådant jag har läst, upplevt, sett eller tänkt på.Att jag plötsligt fick göra det jag brinner för och kan bidrog till att jag kände mig glad, upprymd och näst intill överlycklig, och växte mer och mer för varje dag. Jag hittade en guldpeng som varit undangömd I källaren alldeles för länge.

På Edelvik fick vi jobba väldigt fysiskt med fokus på både kondition och styrka och vi tränade på att jobba I motståndet. Jag har alltid tyckt om att röra på mig och träna, och efter utbildningen har mitt intresse för rörelse bara växt och jag vill gärna ha rörelse I vardagen för det hjälper mig att hålla mig pigg och välmående.

Agerandet återkommer mycket I mitt liv. Förutom att jag har jobbat en del med teater och kortfilmer, så har jag även fått möjligheten att själv få lära ut teater till en grupp med barn. Att få slå ihop barn och teater, som är två stora kärlekar I mitt liv är helt fantastiskt. Jag inspireras otroligt mycket av det.

Det fanns en tid när jag inte lyssnade på varken huvud eller kropp. Det hade sitt pris, och det var högt. Men även om jag fick skulle jag inte göra någonting annorlunda. För på grund av det har jag lärt mig hur otroligt viktigt det är att lyssna på kroppens signaler och att ta mig själv på allvar. Jag har vuxit väldigt mycket genom detta, blivit mer trygg I mig själv och jag har förstått att jag är viktig. Det var den mest hårda, men bästa skolan jag kunnat gå.

Jag tycker att jag är stark. Men vad styrka betyder tror jag är väldigt individuellt, och står för olika saker för olika människor. För mig är styrka att våga. Våga säga stopp när det blir för mycket, våga vara stolt över det jag åstadkommer och den jag är, våga agera och vara huvudroll I mitt eget liv. Och sist, men absolut inte minst, våga vara den jag är. Och jag skäms inte för att säga det. Pippi Långstrump, det är jag det! Världens starkaste tjej.

En vändning

Ikväll börjar fotbollsträningarna om, vilket kommer leda till ett annat fokus i träningen. Jag kommer dessutom börja min arbetsträning nu. Detta leder till att jag inte kommer lägga lika stort fokus på musklerna som jag gjort tidigare, utan det kommer bli lite mer kondition. Mina förhoppningar är dock att kunna ta mig till gymmet två dagar i veckan och träna lite muskler+ kondition där istället för ute, eftersom att det är skönt att träna inne när det är vinter, och så att jag åtminstone kan underhålla det jag har.

Det ska bli roligt att träningarna drar igång, men jag är så grön när det kommer till fotboll, så det lär väl kännas som att jag börjar om från noll!

Mama I'm coming hooome...

Sådärja! Nu har jag packat och städat det lilla, mysiga rummet som jag bott i under den här helgen. Så snart är det dags att åka till busstationen, sedan hela vägen hem för att gå direkt till teatern och hålla i en teatergrupp, och sedan repa två manus fram till 20.00 då jag kommer bege mig hemåt, och mest troligt dö i soffan till någon små-dålig film;P Älskar min arbetstränings-plats=)

Det känns verkligen bitterljuvt detta med att åka hem. Tro mig, jag längtar veerkligen redan hem. Jag saknar André, Piteå och att ha något att göra om dagarna. Jag är gaalet träningssugen, blev inte gymmet en enda gång förra veckan. Men samtidigt är det ju verkligen detta jag så gärna vill hålla på med. Så själva filmandet och förberedandet för rollen kommer jag sakna mycket. Hoppas verkligen att jag snart kan få en möjlighet till att filma något mer. Kort som långt spelar ingen roll, men jag trivs verkligen med det. Och jag behöver mycket mer erfarenhet för att bli säker på det. Film är så mycket svårare än teater tycker jag... Just nu iallafall, för det har jag gjort minst. Det är så att man måste prestera massor av gånger, korta stunder samma sak. Igår t.ex. skulle jag ha ett mindre raseriutbrott.. eller jag skulle skälla ut någon. Det utbrottet spelade jag säkert minst tio ggr, säkert mer, från olika vinklar och flera tagningar. Det är roligt, men ganska jobbigt att hitta känslan om och om igen. Så det behöver jag träna på.

Men som jag trivs när jag får vara arg eller ledsen i en film. Jag vet inte varför, men det är så skönt att släppa ut på något sätt!

Nåväl, nu ska jag göra lite annat i väntan på min skjuts! Ha en bra dag alla!

Restless

Igår spelade vi in under kvällen, och det gick rätt så bra. Kände mig lite ringrostig i början, eftersom det var så sjuukt länge sedan jag spelade in film, och vissa repliker tyckte jag själv inte att jag fick till... Men stoppar regissören så betyder ju det att han har fått det han vill ha, och det är ju det viktigaste! Det är ju i slutändan inte jag ska som vara nöjd! Det var iallafall sjukt roligt, och jag ser fram emot att filma ikväll. Vi låg till så bra i tid igårkväll att vi slutade innan utsatt tid, och hade ändå hunnit längre än vad vi skulle den dagen, så det är ju bra=)

Ikväll trodde de inte att det skulle ta så lång tid, så om Kalix bara hade haft någon buss som gick liiite senare än 18.15 hade jag ju kunnat åka hem idag. DET hade verkligen varit gött! Men istället får jag la uggla på mitt rum lite och se film och lägga mig tidigt så att det snabbt blir morgon. Imorgon blir en lååång dag!

Jag blir så sjukt rastlös av att vara här.. Mest för att jag inte har något att göra, och jag vågar inte ta någon långpromenad för jag vet aldrig om jag hittar tillbaka;P hehe. Så man kan säga att jag bor på ett vilo-läger. Det jag gör är sitter, ligger, äter och ser film! Jag som är van att konstant röra på mig blir rätt så rastlös, och jag har ju bara min lilla dator och mobil. Internetet är på mobilen, så jag får ont i ögonen varese jag läser något på internet eller ser film på lill-datorn. Har skrivit lite, repat på jul-manusen, repat på film-manuset, också har jag fotat en del. Så jag gör lite saker som jag oftast inte har ro att göra hemma, men här finns ingen stress förens vi börjar filma:P Nej, stillasttande är ingenting för mig. Bara i viss mån! Skulle haft med mig en bok känner jag nu!

great expectations

Oh gosh! Såg just klart sista delen av miniserien baserad på Dickens "great expectations". I loved it!! Sjukt bra prestation av Gillian Anderson som Ms havisham!  . Otroligt imponerande att kunna gå så långt ifrån sin egen person, ålder och röst och ändå få det så bra och inte onaturligt. Riktigt bra och spooky gör hon den rollen! Tyckte faktiskt om alla skådespelare i serien.  Jag blev så inspirerad av det så jag skrev en dikt utifrån en liten bit av handlingen:



Mitt hjärta av glas brast i tusentals bitar
Det var det du ville
Bränna mig i ensamhetens ugn
Du smälte ner mitt hjärta till sten
Du skadade mig så mycket att jag var tvungen att skada andra
Jag ville att alla skulle lida
Att alla skulle känna den oövervinnerliga smärtan som varje dag bara växte som en böld av spikar i min kropp
Det var du som gjorde detta mot mig
Fick mig att gå som en osalig ande genom livet som inte fanns
Du dödade mig men tvingade mig att leva
Jag skadade alla
Jag plågade alla och jag gjorde det medvetet
Allt jag ville var att du skulle lära mig vad kärlek var
Men du lämnade mig med vetskapen om att
Skönhet är förstörelse
Lycka är en illusion
Kärlek är döden

on my way to kalix

Jajjebus, nu sitter jag i bussen påväg till kalix där kag ska spendera helgen med att spela in en kortfilm. Ska bli roligt,  samtidigt som det är lite nervöst,  för det var så länge sen jag spelade in någon sådan.  Jag ska få spela lite grumpy vilket alltid är roligt. Hoppas verkligen att det ska gå bra och att filmmakarna blir nöjda!

Ha en bra dag, nu ska jag fortsätta rulla:)

Ett stort steg framåt...

Igår hade jag möte med arbetsförmedlingen om vad som ska ske efter sinnenas, vilket tar slut idag. Jag har nästan alltid ångest över saker som tar slut... jag tycker att det är jobbigt, och jag skulle utan problem kunna vara sex månader till på sinnenas och växa ännu mer, men jag har vuxit mycket under tiden jag har varit där.

Hursomhelst har det varit en stor ångest vad som ska hända efteråt när det är dags att börja arbetsträna (vilket är nu). Men jag kan med glädje säga att det har löst sig på absolut bästa sätt! Jag kommer få börja min arbetsträning på Kultur i Centrum med Eleonor Lundholm. Det är en kvinna som har gett mig mycket i mitt liv, hon var den första som jag spelade teater för, och i sommar har jag spelat Cabare´ med henne som projektledare och regissör. Nu under hösten har jag också varit i kontakt med henne, och det leder till att jag kommer få hjälpa till att hålla i barngrupper och följa och se när hon jobbar, och jag kan inte tänka mig en bättre skola än så.

Självklart blir det en rädsla att börja gå utanför sinnenas med darrande steg, det är mycket som snurrar i huvudet, och det känns lite som att lära sig gå på nytt. Den här gången hoppas jag dock att benen och stegen bara ska bli stabilare och starkare, och att de inte ska gå av igen. Jag vill heller inte gå för fort och ivrigt, för då är risken att jag ramlar och blir rädd för att gå igen. Jag hoppas och ber verkligen att detta kommer leda till att jag kommer orka mer och mer, och en dag står jag på helt egna ben, har en inkomst och får ta hand om mig själv. Men det får ta den tid det tar helt enkelt, och skulle jag ramla även om jag tar det försiktigt så vet jag att det finns fina människor runt omkring mig som kommer hålla mig i handen när jag ska börja gå igen. Jag har många fina mammor =)

Nu har jag varit vaken sen kl.03.00 ungefär, och nu får jag snart äntligen bege mig till sinnenas och börja dagen!

Ha en bra dag och ta hand om varandra!

Bara för att jag älskar och saknar min syster som ligger och steker i värmen <3

the mountain of pigs

Igår var jag för första gången ensam på Grisberget och sprang. För det första så märkte jag först när jag kommit dit att jag hade mina promenadskor på mig istället för löparskorna, och efter ett träningspass på gymmet där jag sprungit med just promenadskorna på löpbandet hade jag i tanken att jag skulle kunna få väldigt ont i benhinnorna om jag sprang med dessa skor. Förra gången fick jag verkligen det. Men det gick bra, jag sprang rätt sakta.

Hade lite problem med mobilen när jag sprang, den stängdes av osv. Backarna gick i stort sett i slow motion. Men jag njöt! Det var härligt syrerik luft och det var som ett dis av regn.. Sånna jättesmå droppar som nästan bara lägger sig på huden. Jag sprang först femman i sakta, sakta mak. Men när jag kom till bilen kände jag att jag ville springa mer, jag var inte helt nöjd. Så det fick bli tvåan också. Men som sagt saaakta, men det var skönt. Hade nog kunnat springa mer, men jag vågade inte för mina ben. Dessutom började det bli mörkt;) Lite rädd för mörk skog är jag nog!:P

Världens lättaste bröd att baka!

Jag älskar nybakat bröd, och jag har börjar tycka om att baka, även om jag inte är världsbäst på det! Anledningen till att jag nästan aldrig bakat matbröd är för att det tar så sjukt lång tid med jäsning innan, under och efter, och jag är inte direkt känd för att ha ett bra tålamod. Då blev jag jätteglad när jag hittade ett suuuuperenkelt recept på underbaraclaras. Det är verkligen hur lätt som helst, går fort, och är helt klart ätbart.

Jag tänkte dela med mig av receptet här:

Du behöver
7 dl mjöl (valfritt slag, men gärna hälften vetemjöl)
4 dl fil
2 tsk bikarbonat
1 tsk salt

Såhär gör du 
Ugnen på 175 grader
Blanda mjöl med salt och bikarbonat. Slå över fil och rör om. Degen ska bli som en klistrig gröt. Smörj en avlång brödform med lite rapsolja (eller gör som jag och lägg i ett bakplåtspapper istället)
Töm över degen i formen. Ställ in brödet i mitten av ugnen och låt det gräddas 40-60min (jag har alltid bara gräddat i 40 min, med det beror på hur man vill ha det färdiga brödet)
Låt sedan svalna på ett galler

KLART!! Så himla lätt!
Jag föredrar dock att äta brödet varmt med mycket smör så att det smälter på brödet;)

Att tänka på
Kom ihåg att degen ska ha samma lösa konsistens som gröt!
Man kan variera väldigt mycket utifrån grundreceptet, t.ex. ta hälften vetemjöl, och hälften något annat mjöl. Eller hälften mjöl och hälften havregryn, som jag testade idag. Jag tyckte det var godare för det blev inte riktigt lika kompakt, men André tyckte att det var godare med bara mjöl.

Tycker man om russin eller frön och nötter i kan man även kasta i något sådant. Även två teskedar brödkrydda i kan vara väldigt gott, har dock aldrig testat det.

Vill man göra brödet saftigare och sötare kan man sätta det en halv dl lingonsylt eller sirap, men då behöver man öka mjölmängden med några matskedar.

ser kanske inte jättegott ut, but I like it. Särskilt för att det är så lätta att baka!=)

Skådespelar-update

Jag kom på att jag inte skrivit nästan någonting om vad som händer i mitt liv teater-mässigt, så jag tänkte sammanfatta lite i ett inlägg. Jag känner mig otroligt lycklig som har fått chansen att faktiskt ha lite teater i mitt liv, det som jag trodde skulle vara omöjligt. Men med hjälp av Kultur i Centrum, som är ett företag här i Piteå med ledning av Eleonor Lundholm, som just håller på med kulturen har jag fått chansen att få finnas lite i det jag älskar. Jag får hjälpa henne att hålla i barn-teatergrupper, och dessutom har jag fått möjligheten att spela i adventskalendern som vi kommer spela fyra lördagar i december hela vägen fram till jul.

Tänk va, jag som ÄLSKAR julen får vara en del av detta mys och spela tomtenisse:) Underbart mysigt! Det är dock svårt att inte längta röven av sig efter julen när vi redan sjunger julsånger osv.

Sen ska jag mest troligt få spela en form av forumteater en gång i december i Luleå också. Detta vet jag inte riktigt säkert vad det handlar om, vad som gäller osv. så jag lär skriva mer om det när jag vet!

Om allt går enligt planerna nu, efter en del strul, kommer jag nog åka till Kalix nästa helg och spela in en kortfilm också! Det ska bli kul, för jag behöver mycket mer erfarenhet inom film. Det är någonting jag längtar efter att få göra, och önskar att det kommer många fler kortfilmer i framtiden också!

Just nu är det det som händer. Det är ganska mycket på samma gång, vilket gör det lite stressigt i mitt huvud och  min kropp, eftersom att jag också har sinnenas. Det blir nästan i överkant. Samtidigt hjälper sinnenas med att ge mig olika verktyg som jag kan ha med mig på min resa sen. Det kommer sluta snart, så efter det behöver jag hitta någon plats att arbetsträna på. Om allt går enligt planerna så kommer det bli ett superbra ställe. Men det vågar jag inte prata om nu, för jag vet inte om jag kommer få vara där för arbetsförmedlingen. Hoppas bara att de inte tvingar ut mig att göra jättemycket timmar, utan att jag kanske får börja med att jobba de tiderna som jag brukar vara på sinnenas... jaja, nu blir jag sidetracked här.

Nu slutar jag!

En gammal, oskarp bild från när jag spelade berättaren i våran GRIMM-föreställning. ÄLSKADE den föreställningen=)

Nu börjas det!!

Jag skriver ju så väldigt sällan pga.... ingen som helst anledning egentligen. Jag vill skriva, men vet aldrig riktigt vad. Det känns som att det känns så tråkigt att typ berätta vad jag gjort under dagen, men samtidigt är det ju lite det jag vill läsa om när jag tittar tillbaka sen. Sen är jag rädd att folk ska tycka och tänka om jag skriver personliga saker. Men egentligen,  vad gör det om gustavsson tycker si eller så om min blogg?  Ingenting! Så jag ska börja uppdatera mer tror jag,  så länge jag känner lusten!

Så nu kanske det kommer regna in inlägg. .inte riktigt kanske,  vi får se!

träningsresultat

Nu har jag dokumenterat två månaders träning.  På bild syns inte utvecklingen särskilt bra den här månaden, och spänner jag inte musklerna ser jag inte särskilt musklig ut, utan det är först när jag spänner mig jag ser att de har växt. Mest första månaden. Dock märker jag ju att jag orkar lite tyngre vikter på en del övningar,  men vissa tar längre tid att öka på. Hade jag haft närmare till gymmet hade jag kunna lägga upp träningen på ett bättre sätt, så nu får jag ta det som det blir helt enkelt;)

Den här utvecklingen var första månaden

Oxh det här är andra månaden (det ser ut som att jag har doppat mig i en tunna brun utan sol,  men det är bara rummet som är mörkt och jag fotade utan blixt)

Never let me go

Nu kommer jag försöka börja skriva dikter då och då igen. Jag kommer mest troligt lägga upp dikter som blivit inspirerade av filmer eller musik. Dikten som kommer nedan blev jag inspirerad av filmen "never let me go" att skriva.

Jag skapades 

Men visste inte varför eller av vem

Som alla andra trodde jag

Men jag hade fel

Jag skapades

Bara för att en dag kunna dö

När ni fått det ni vill 

Då kommer kroppen ge upp

Jag skapades

Utan möjligheter att välja

Vad som än skulle hända

Var utgången densamma

Jag skapades

Du skapades med mig 

Och vi fann varandra

Där i mörkret var vi varandras ljus

Jag skapades 

Ville aldrig att du skulle försvinna

Ville aldrig att du skulle släppa mig

Men vi visste hela tiden

Jag skapades

Någonstans på andra sidan skapades vi igen

Du och jag bredvid varandra

Nu skulle vi aldrig släppa taget

Kylan tränger sig på

Kylan har kommit till Piteå! Just nu är det minusgrader och kallt, men ingen snö. Jag tycker att det är väldigt skön luft när det börjar bli kallare, men jag har inte riktigt vant mig vid den ännu så just nu är den lite jobbig. Det är liksom svårt att veta hur jag riktigt ska klä mig!

Frågan är hur jobbigt det kommer vara att springa utomhus nu.På kroppen tror jag nog att jag kan klä mig ganska bra, men på händer och huvud? Måste kanske börja köra på mössa istället för pannband för att huvudet inte ska bli så kallt. (hatar att springa i mössa). Fingerhandskarna kanske blir för kalla, men det känns konstigt att springa i tummvantar... Värst är nog fötterna, för där är mitt enda alternativ ett par kalla sommar-löpar-skor med tyg och trasig stortå på båda fötterna:/ Funderar på om jag ska tejpa en massa runt dem, då borde de bli varmare. Har inte riktigt råd att köpa nya! Skor är så dyrt!

Min väg mot sinnenas är så inspirerande, tycker om vattnet och träden=)

Reklamfilmsinspelning

Igår var jag på min andra reklamfilmsinspelning. Den här gången var det lite annorlunda. Våra ansikten skulle inte synas, jag skulle vara en affärskvinna som vill uppåt i karaktären, och våra röster kommer inte höras. Ett spännande och annorlunda projekt.

Jag kan säga att det var jobbigt att vara i garnbollen så länge, men det var verkligen roligt och en härlig erfarenhet. =)

Vaaaakna!!

Oj, fy bubblan så trött jag är!!! Det var länge sedan det var såhär svårt att vakna. Även om jag har suttit i soffan och pillat på datorn i en halvtimme eller så blir jag knappt piggare. Extremt jobbigt!

Okej, vad har dagen att erbjuda? JO, nu är det snart dags att gå till sinnenas och där håller vi på att skriva ett personligt brev sinnenas style. Det betyder att vi verkligen utgår från oss själva och våra känslor istället för att skriva en massa "etiketter" såsom, jag är EFFEKTIV, STRESSTÅLIG; FLEXIBEL osv. för vad betyder egentligen det mer än ord som vi tror att cheferna vill höra?! Det är rätt svårt, men jag känner att det är nyttigt. Om jag vågar och vill kanske jag lägger ut mitt personliga brev här på bloggen sen. Men det återstår att se!

Sen ikväll ska jag göra en roolig sak! Jag skriver mer om det sen när det är klart;)

Ha det!

träningsresultat

Nu har jag styrketränat ca en månad. Försöker köra regelbundet, men ibland blir det färre dagar tyvärr.  Försöker även springa för att utöka konditionen.  Jag har inte så mycket kunskap om exakt hur man ska träna eller äta, jag kör lite på känn.  Men jag tycker mig se lite utveckling i musklerna.  På den gamla bilden syns mina magmuskler mycket bättre än på den nya, men uppenbarligen syns magmuskler bäst på tom mage. Andra bilden är tagen när jag redan hunnit äta en massa.

Hoppas på att utvecklas ytterligare om jag biter i och fortsätter träna regelbundet.

Bryt tystnaden!!

För ungefär en månad sen var jag i luleå och spelade in en reklam/kampanj-film för en hemsida som handlar om våld mot nära. Det är en hemsida som riktar sig till den drabbade, eller de som står bredvid och vill göra någonting, men som behöver stöd! Det är ett otroligt viktigt ämne, och det känns meningsfullt att få vara del av någonting som faktiskt kan hjälpa människor på riktigt! Det är sådant jag vill göra!

Om ni känner någon som behöver stöd, eller om ni själv behöver det. Snälla, ta steget! Hemsidans adress är www.våldmotnära.se

Här kommer kampanjfilmen, som alla är hemskt välkomna att dela överallt där ni kan och så ofta ni kan. Ju fler som får upp ögonen för att hjälpen finns, ju fler kan vi hjälpa tillsammans!

Våga bryta tystnaden!!

Jag lever!

Ibland slår det mig att jag lever. Jag är 26 år gammal och fullt levande! Jag behöver inte alltid tycka om livet. Det gör jag inte heller. Men jag lever, och jag genomlider de svåra sakerna för jag vet att i sinom tid blir det bättre. Jag är så oerhört glad och nästan lite stolt över att jag lever!


När jag uppnår vissa saker, kommer till insikt om någonting, eller bara helt enkelt har en ganska bra dag. Själv, med familjen eller med någon annan så kan jag ibland få en klump i halsen. När jag träffar mina syskonbarn, när de ger mig en kram eller när jag ser hur de utvecklas mer och mer så kan det göra ont i mig, samtidigt som jag nästan vill gråta av glädje. För mig var det aldrig självklart att jag skulle leva nu. När jag var yngre och levde i det hemska mörkret trodde jag inte att det fanns någon utväg. Jag var säker på att jag skulle ge upp. Det kändes som det enda rätta! Men jag kunde inte. Jag ville nog egentligen inte heller. Men det är svårt att förklara hur det känns när allting inom en skriker att man vill försvinna från jordens yta. Hur det kändes när jag själv trodde att alla andra skulle tycka att det vore bäst för alla! Det var så mörkt! Det var hemskt!
Jag tog aldrig steget. Min tro var en stark faktor i det hela. Jag har blivit tilldelad ett liv, och det är inte upp till mig att bestämma när det ska ta slut. Den dagen det tar slut är det dags för mig att gå vidare.

Min familj älskar mig, det vet jag nu! Och jag älskar dem så outgrundligt. Det gör så sjukt ont inom mig när jag tänker på att jag ens kunde tänka i de där banorna. Jag mår så dåligt när jag tänker på det, samtidigt blir jag glad att jag kommit så långt att jag förstår att det aldrig var så, och aldrig kommer bli så heller. Jag skulle bara vilja skutta tillbaka tio år och mer i tiden och krama om den lilla Petra som inte förstod, som kände sig så ensam och missförstådd. Berätta att det kommer bli ljusare med tiden. Att det inte alls är så att ingen älskar henne, att hon skulle kunna öppna munnen och berätta att hon faktiskt inte förstod hur hon mådde eller varför. Hade hon gjort det så hade hon fått en stor kram av sin mamma som skulle hjälpa henne på det bästa sättet hon kunde, även om hon kanske inte heller skulle förstå varför jag mådde som jag mådde. Men samtidigt har den långa vägen tagit mig dit jag är idag. Jag skulle kanske vara "friskare", haft ett jobb, eller någonting annat. Eller så inte? Men jag hittade andra sätt att uttrycka mig på. Jag skrev dikter. Någonting som jag kanske aldrig hade gjort om jag lärt mig prata om mina känslor. Och hade jag inte börjat skriva dikter så kanske jag inte hade kunnat skriva teaterföreställningar och då hade jag inte gjort min egen "bakom skalet", "bröderna grimm", "det blir bättre". osv. osv.

Jag vet inte vad jag vill med det här inlägget, förutom att säga att jag är glad och stolt över att jag lever! Jag VET att jag kommer vara med om dippar om och om igen, men jag vet också att jag kommer ta mig ur dem. Jag älskar verkligen min familj och jag vet att de älskar mig. Jag har bara fått värme från dem i hela mitt liv, och jag hoppas att de allihop förstår hur otroligt mycket de betyder för mig <3

Mööör i kroppen!

Det som är positivt med att inte kunna sova så länge var att jag innan klockan tolv hade hunnit ta en promenad, käkat god frukost, cyklat till gymmet, sprungit samt styrketränat på gymmet, cyklat hem, käkat och sen såg vi ett arkiv x-avsnitt. Men nu är min kropp TRÖTT! I veckan har det blivit lite träning, cyklande, några promenader, match och igår cyklade jag ganska långt för att fara till mormor och morfars grav. TRÖTT kände jag mig i benen när jag skulle cykla till gymmet, och nu är jag mööör i hela kroppen, men oj vad skönt det är. + Att jag spelade ovanligt mycket på matchen, och det var kuuul, men det känns också i hela kroppen. Konstigt att jag typ får träningsvärk i armarna av att spela fotboll:P

Idag blir det inte mer träning, och imorgon ska jag ha en heel vilodag för att på söndag har vi match och om jag får spela något vill jag orka med det=) KUL!

Kan bara säga att det känns otroligt roligt att min kropp gradvis börjar orka mer och mer. SÅ himla skönt att läkarna upptäckte vad som var fel med mig, för jag märker att medicinen har börjat hjälpa bra med tanke på att jag orkar mycket mer nu=) Om jag fortsätter medicinera mig och fortsätter träna borde jag snart vara i relativt bra form!!

Eeem... Nedersta bilden... Sådär ser håret ut om man duschar och inte har någon kam att kamma med och ändå ska försöka göra en fläta!

MASSOR med fåglar i vattnet fanns det på min morgonpromenad <3

jag är här och nu...

Morgonen är här, och solen skiner på träden här utanför. En vacker höstmorgon! Allting är tyst och stilla. Min mage gör ont, och ryggen också. Konstigt ont, det liksom bränner.
Jag gör min övning:

Jag ser solen på träden utanför
Jag ser min egengjorda trollslända
Jag ser kortet som jag fick till min blomma efter premiären

Jag hör ljudet av en bil
Jag hör bruset av elementen
Jag hör min tickande klocka

Jag känner soffan mot ryggen
Jag känner bordets kant mot min fot
Jag känner mina fingrar mot telefonens baksida

En mycket bra övning för att lära sig att kunna vara här och nu. Tänk på tre saker som du ser just nu,  helt utan värderingar ( alltså att man inte tänker de "fula", "fina" träden osv.vhelt enkelt vad du ser,  inte vad du anser dig tycka.)
Sedan samma sak med tre saker du hör och slutligen tre saker du känner med kroppen. Klarar du det kan du gå över till att hitta två av varje och till sist en av varje.

Detta är ett bra sätt att ta in att det faktiskt är NU vi lever. Vad som händer runr omkring oss precis just nu.

Rekommenderar den övningen varmt!

Jag vill skriva, jag vill skriva. Men jag vet inte vad! Fingrarna vill dansa över tangentbordet, och tankarna vill flödas ner på dataskärmen. Men problemet är att jag för tillfället inte vet vad jag ska skriva. Har ingen inspiration till någon dikt. Vill skriva en bok, men hur sjutton gör man det? Ska jag skriva en novell kanske? Jag vet inte! Vill blogga om någonting, men om just vad? Jag  vet inte! Jag vill bara skriva, ska det vara så svårt att göra det då? Måste jag verkligen ha något specifikt att skriva om, eller räcker det att skriva ner några bokstäver! GOSH, blir tokig på mig själv ibland. Jag vill så mycket, jag vill kunna så mycket, också kan jag inte allt det där jag vill kunna också blir jag tokig. Vissa saker tror jag faktiskt att jag kan göra, men får jag göra dem är en annan fråga. Jag vill vara en sån där människa som får allting gjort, inget pris är för högt. En sån där som inte bryr sig så mycket. En free spirit kanske! Om jag hade varit mer så hade kanske mer saker hänt. En sån som kanske bara skulle ta sitt pick och pack och dra till ett annat land för att finna lyckan där? Tänk va, om jag varit modigare, om jag hade haft ett annat liv och trotsat rädslan, trotsat alls som håller mig kvar och bara stuckit. Åkt till USA och genom ett lyckokast fått en audition där de söker någon med knagglig engelska. Jag fick rollen! Jag fick gå och lära mig hos de bästa! Jag fick jättemycket erfarenhet och fick göra det som gjorde att jag kände mig levande. Jag fick vara jag. Jag fick göra det jag så gärna vill, det jag längtar efter att få göra vareviga dag! Wow, vad häftigt... Men nu får jag inse att det inte har hänt, och kommer inte hända. Jag är här just nu. I Piteå, i min lägenhet, framför datorn och skriver ett blogginlägg om ingenting för att mina fingrar kliade.., eller ingenting stämmer väl inte, jag skriver om tankar som färgar mig. Om min dröm som jag verkligen skulle vilja leva. Jag vill leva den, omen inte i USA, åtminstone i Piteå. Det skulle vara fantastiskt!

Besatt av Arkiv X!

Asså, när jag tycker om saker blir jag helt besatt. Just nu håller vi på och kollar oss igenom alla säsonger av X-files,och DAYUM vad jag älskar den serien. Jag har dock inte, som många andra, sett serien när jag var liten, så det är ingen som helst nostalgi. Men den är så meeega-bra!

Jag trodde att det bara skulle handla om aliens, men så fel jag hade. Det har massor olika twists and turns, och det är awesome!

Jag är totaaalt förälskad i karaktärerna Mulder och Scully, och har de senaste nätterna drömt att jag själv har varit scully. Skådespelarna är grymma, och jag har verkligen hittat en ny skådepelerska som jag tycker om, alltså Gillian Anderson. I början visste jag inte riktigt vad jag tyckte om henne, men hon har växt under seriens gång och nu älskar jag henne. Jag tror det handlar om att både David och Gillian har hittat sina karaktärer och kompletterar varandra väldigt bra. Det finns en kemi mellan dem som gör att det blir intressant att följa, och det bär upp serien väldigt bra!

SJÄLVKLART är det som med allt annat som jag tycker väldigt bra om! Jag vill verkligen inte att det ska ta slut! Sedan får jag en sådan önskan att själv någon gång få vara med om ett projekt som blir så otroooligt bra. Jag vill hoppa in i scullys kropp och få spela hennes roll. Tyvärr kommer det alltid få vara drömmar att få vara med i något stort och bra! Jag tycker om svenska filmer och serier, men let's face it, vi kommer inte upp i samma kvalité som de gör i USA. Det är inte alls konstigt om man kollar på budgeten svensk film har och sedan kollar på USA's.  Jag kommer nog få fortsätta att vara "olyckligt kär" i roller och karaktärer som jag själv vill spela, för det är inte bara att "göra". Men om någon vänlig själ där ute i världen vill skriva ett manus där lilla jag får spela skulle det ju vara awesome!

Nu vet jag ju också att Peter Jackson läser min blogg flitigt, så jag hintar lite till dig Jackson! Skriv, skriv, skriv!

Nu ska jag nörda lite till och kolla på dokumentären om säsong ett av X-files! Ha en bra dag!

 

Fotboll!!

Förra året började jag spela fotboll med det nystartade laget hemmingsmark if damer.  Jag kunde inte vara med särskilt mycket för att jag spelade teater i Västerbotten en stor del av sommaren,  så jag missade mycket och hamnade långt bakom de andra! Jag kände ingen särskilt bra heller, men jag fortsatte för att jag tycker att det är roligt att träna, och jag vill verkligen lära mig!

Jag har inte spelat sedan jag var liten, och då var jag inte alls bra och vågade knappt springa pga min astma. Astman ligger kvar tillsammans med en massa andra problem som försvårar saker ytterligare,  men jag försöker göra mitt bästa iallafall!

Jag ligger ljusår bakom alla andra i laget vad gäller det mesta inom fotbollen,  och jag känner ofta att jag förstör lite, men jag vägrar ge mig! Jag tycker att det är så roligt att vara en del av ett lag, och detta laget består av så sjukt fina människor. Jag tycker om att lära mig även om jag är lite seg i hjärnan ibland. Jag är glad att mitt lag accepterar mig för den jag är, och jag är stolt över att jag vågar kasta mig ut och göra något som inte riktigt är min grej och där jag inte direkt har någon kompis som jag umgåtts med tidigare.  Jag gör det själv!

Kanske låter jag självgod när jag säger att jag är stolt över mig själv,  men jag har gett mig själv läxan att försöka sluta sparka på mig själv för saker som inte riktigt fungerar, utan vara stolt över vad jag klarar av utifrån mina förutsättningar.  Det är tamejtusan inte lätt, men jag ska försöka! Det borde alla göra!

drömmar som hänger sig kvar...

Inatt har jag sovit hårt,  men drömt fruktansvärt oroligt och verkligt. Jag har hög ångestnivå i kroppen som inte vill ge med sig, och känner en fruktansvärd agg mot en person i min närhet... eller som varit i min närhet men inte längre kanske man ska säga. Egentligen har jag ingen anledning att vara arg, men den personen har sårat någon som är mig väldigt nära,  och på så sätt även sårat mig. Jag drömmer om det, och råkar veta att det nog mest troligt även är sant. Det gör mig ledsen!  Fruktansvärt ledsen! Dock är det bara en människas förlust, men om den personen fattat det ännu är en annan fråga. ..

Hoppas den här känslan ger sig, för jag gillar inte att vara såhär. Jag är ingen bitter människa,  och jag tycker inte om att vara arg,  för jag har ingen rättighet att vara det i det här läget. Men guess what? Det här är min blogg och mina känslor,  och vill man inte läsa, så blunda!

Att leva här och nu jobbar jag mycket på, och just här och nu är detta vad jag känner och tänker på!

fotbollshelg!!

I helgen kommer det vara en riktigt rolig helg!! Jag ska se när både Elma och Maja spelar fotboll. Första gången jag ser Elma spela fotboll överhuvudtaget,  och första gången jag ser Maja spela sjumanna, det blir awesome!!:)

Efter matcherna ska jag sköta mina tre brorsöner när jag kollar på deras fars match, och imorgon har mitt lag match. Alot of soccer, and I love it!!

Jag går och fiskar...

I helgen var vi i andre's stuga och hade det mysigt. Vi tog det lugnt, käkade en massa gott,  spelade kubb m.m m.m

Jag har längtat lääänge efter att få fiska eftersom att jag tycker att det är så sjukt mysigt! Älskar att sitta där och titta på flötet som plötsligt åker ner under vattnet! Den här gången var bara felet att flötet aldrig åkte ner under vattnet. Ibland var någon och nafsade på någon annans mask, men aldrig på min.

.tillslut åkte vi hem utan fisk. (Fick först åka jättefort med båten och det var awesome!!)

Senare under dagen följde jag med dragons föräldrar och la ut nät som vi hämtade tidigt nästa morgon. Inte så mycket fisk då heller,  men några stackare blev det som vi sen fick med oss hem:) det var kul!