Att förhålla mig till min "nya", förhoppningsvis tillfälliga kropp

Ja, var ska jag börja? I mitt förra inlägg berättade jag om mina problem med magen, och det problemet har blivit såå mycket bättre, där har jag inget att klaga på! Men min puls gick aldrig upp trots att magen blev bra, så jag förstod att det var något annat som inte stod rätt till. Jag menar, en kväll låg min puls på 37, vilket är sjuukt lite. Och det kändes i kroppen. Jag har haft kvällar när jag trott att jag ska dö för att pulsen varit så osammanhängande och låg, och jag har varit yr, trött, seg, frusen. Så jag kollade upp med läkaren vad det kan vara, och mycket troligt är det att min sköldkörtel återigen producerar för lite hormon. Jag tar redan medicin mot det, så det var bara höja dosen. Det kan ta sin tid innan det blir bra tydligen, jag skulle mycket hellre få en mirakelkur som gör att jag blir bra direkt!

Pulsen går upp när jag gör saker, förstås! Men problemet är att det är väldigt tungt att göra saker. Jag är yr och grötig och väldigt, väldigt trött. Som igår när vi skrev manus och hade ätit lunch, så blev jag så otroligt trött. Kroppen klarade knappt att hålla sig uppe, och ögonen ville igen. Så jag tog på mig kläderna för en kort promenad för att få lite syre och få upp pulsen lite.

Då kommer vi till nästa sak som deff. visar att jag inte är mig själv. Promenaderna är såååå tunga! Varje steg får jag kämpa för. Det är som att det sitter en apa på varje fot som jag måste dra med mig varje steg jag går. Och jag är en person som gärna är ute och går långt och länge, utan problem! Så det är en ny känsla att behöva kämpa. Men det är inte så att jag struntar i att gå och bara ligger i soffan, för jag vill ju röra på mig. Det är en så stor del av mig! Jag tänker fortsätta kämpa tills jag känner att det går lättare. Däremot så får jag gå saktare, och ibland kortare än vad jag från början tänkt.

Samma gäller med styrketräningen. Testade att fara dit i måndags och lyfta lite. Mycket tyngre och segare gick det. Jag brukar vara väldigt effektiv och inte vila så mycket, utan köra aktiv vila, så går det fortare. Jag var där myycket längre än vad jag brukar, och gjorde myycket mindre övningar. Det var sjukt jobbigt, och jag hatar att inte riktigt känna igen min kropp! Däremot var det skönt att komma dit, för det var så länge sedan nu, och det blir ändå en form av avkoppling, och lite träning mellan vilorna blir det ju!

Det var superroligt att träna lite fotboll i söndags, men jag hatar att inte kunna ge allt där heller. Ibland kändes det som att jag var i typ en bubbla, och det kändes som att jag sprang i slow motion då och då, dessutom blev jag yr, och det kändes som att mina ben var spagetti när jag blev trött. Jag har så svårt att inte försöka ge järnet när alla andra gör det. Svårt att inte känna mig kass då! Men det blir bra träning för mig att träna på att lyssna på min kropp och faktiskt sakta ner om den behöver det.

Ojsan, vilket klago-inlägg det här blev. Men det är mycket för att jag ska kunna komma ihåg om jag tittar tillbaka sen! Jag försöker att förhålla mig till min tillfälliga kropp på bästa sätt, och se det för vad det är, försöka acceptera att det helt enkelt är såhär för mig just nu! Men jag kan inte sticka under stolen att det känns jobbigt och konstigt, att kroppen kan gå från att kännas riktigt bra och tränad, till att den känns som att den konstant typ har feber. Inte kul, men nu är det så. PUNKT

Det går framåt!

På Kultur I Centrum håller vi, som bekant, på med att skriva manuset till sommarens föreställning. Det går framåt kan man säga! Vi har skrivit ca 57 sidor, och är på slutspurten, och sedan blir det lite finlir lite överallt kvar att göra. Det känns sjuuukt roligt och inspirerande att vi snart har skrivit en hel föreställning. Första föreställningen som jag är med och skriver som är så lång, och har så mycket dialog. Jag har ju skrivit en del monologer, och föreställningar uppbyggda på monologer, samt varit med och skrivit en familjeföreställning som hade lite monolog och lite dialog. Det var också roligt, men det är spännande att vara med i ett så stort projekt som det här.

Jag ska ju även spela i föreställningen och det ser jag vääldigt mycket fram emot. Så roligt att få börjar analysera och gå in i rollen jag kommer vara. Det känns som att det kommer vara ännu mer nervöst inför premiären den här gången, för nu kommer det inte bara gälla rollprestation, utan även hur manuset kommer tas emot. Även om Eleonor såklart är hjärnan bakom det mesta i manuset, så har jag ju trots allt varit med och byggt upp det, byggt upp karaktärerna tillsammans och lagt ner min själ i det hela jag också.

Jaa, som sagt - jag längtar!!

Från förra året på Karlberg:

det brinner i min mage!

Okej, när jag nu för tillfället ligger ner och har fått sova några timmar, samt att det inte gör lika ont just nu ska jag försöka förklara vad som just nu händer med mig,  mest för att ha kvar det när jag inte kommer ihåg hur tusan det var.  Jag kommer inte orka förklara precis allt, och absolut inte precis hur det känns, men här kommer lite:

I onsdags efter lunch fick jag superont i magen som en blixt från klar himmel!  Jag antog att att jag bara ätit för fort eller något,  men det blev bara värre,  så jag tänkte att magsjukan var på g. Jag krigade mig igenom dagen,  sedan hem för att ligga på soffan och äta lite te och hårdmackor (trodde fortfarande att det kunde vara magsjuka), ingen sjuka kom, så jag och mitt onda gick till sinnenas och sedan hem igen. Den natten hade jag lite ont, men inte alldeles för farligt. Det kändes hela tiden som att jag hadde något som glödde i magen. Envis som jag är tänker jag att det bara är något tillfälligt så det är bara bita ihop! Min morgonpronenad var tung den dagen, och efter frukosten började glödhögen i min mage att flamma,  och det gjorde oont. Jag gick till jobbet,  jobbade på,  hade ont, ånt lunch,  det kändes som att det höll på att bli en majbrasa i magen!  Jag höll ut hela arbetsdagen trots att jag ville vrida mig ur skinnet! Det var hemskt, , , samtidigt som det var bra att försöka fokusera bort känslan. Trots vad alla sa till mig om att jag inte borde fara på träningen så hade jag absolut tänkt fara dit! Jag hade ju inte feber och jag spydde inte. Som tur var så skrek min mage så högt att jag struntade i det för annars vet jag då inte hur jag skulle må nu.

Shit vad det här blir långt ! Nu ska jag försöka dra i korthet:
Jag började med några piller i torsdags.  Kunde inte sova den natten för att det gjorde så ont! Jag grät och vred på mig omvartannat, min puls låg på låga 44.
Det brann i min mage ocg i ryggen,  jag lyckades sova mellan tio och tolv på kvällen. Sen var jag i stort sett vaken tills jag plågats vad som kändes som 10000h och klockan slog åtta.då kunde jag ringa vc och boka tid. Där fick jag göra många tester, ekg osv. Egentligen fick jag inte så mycket klarhet,  jag har typ en rejäl magkatarr eller ett möjligt magsår.  Jag ska vila och äta lite olika piller, hålla ögonen öppna för blod i avföringen och ta mina piller!

Det värsta är att jag inte kan äta!  När jag har ätit blir den lilla glödhögen,  som för övrigt alltid ligger där och bränner till en stor eld! Igårkväll var det värst!  Det kom våger av att jag trodde att jag skulle dö. Nästan ville det också. Förutom den där elden som brann så starkt så kändes det som att jag hade ett öppet sår som någon hällde syra i. Ja, jag kan inte förklara på något annat sätt.  Allt detta sker i den övre delen av magen och känns i hjärtat och bröstkorgen också! I nedre delen av magen Igårkväll var det som att en alldeles för stor mullvad med rakblad som päls försökte springa omkring. Allt detta gjorde så att det gjorde ont i ryggen samtidigt! Det var det värsta jag varit med om! Det var extremt svårt att trotsa smärtan och försöka ligga stilla. Men tillslut, med en alvedonzup och en värmekudde på magen lyckades jag ligga still och se en film trots smärtan.

Med sömntabletter i kroppen,  så har jag inatt lyckats sova några timmar. Smärtan just nu har gått ner till den lilla glödhögen igen.  Men det som är jobbigast är att jag inte vågar äta. Jag vill inte få sådär ont igen!  Jag var helt säker på att jag skulle må bättre Igårkväll,  men då var det värre än någonsin!  Hoppas att den trenden inte håller i sig! Jag älskar att äta och träna och vara aktiv. Nu kan jag inte göra något av det. Fast just nu nöjer jag mig med att bara ha glödande kol i min mage istället för en eld. Jag får ett litet annat perspektiv på vad som känns viktigt, och just nu är det viktigaste att jag ska få bli frisk, och ge kroppen den vila och tid den behöver!

Men ni får gärna hålla alla era tummar att jag får bli frisk snabbt!  Är det inte bättre på måndag blir det mer undersökning, men så länge hoppas vi inte att jag ska behöva ha såhär ont!

Kram alla

It's daaancie time!

En liten uppdatering om min arbetsträning. Vi skriver fortfarande manus för fullt, vilket är roligt, lärorikt och energikrävande. Våra hjärnor får gå på högvarv för att kunna få in alla karaktärer, komma på samt lösa problem, och få in allting vi vill ha in. Jag tror att det kommer bli en väldigt rolig föreställning, vi får iallafall skratta när vi skriver den! Jag längtar tills manuset är färdigskrivet, och vi ska börja gå in i karaktärerna och repa. Men det är mycket kvar, och när manuset väl är färdig kommer det bli danskorr. Musik+låtträning, hitta rekvisita osv. osv.

Igår startade vi dagen med att lyssna på svensktopps-musik och dansa och sjunga till. Det var roligt och frigav mycket energi, vilket jag är  behov av dessa dagar! Jag har en väldigt bra arbetstränings-plats ska jag säga. Och bara en sån sak som att trivas så otroligt bra med dem man jobbar med, att man kan stå och bara freaka till musiken om man vill är otroligt mycket värt!

Ha en bra dag!