Hoppas på att utvecklas ytterligare om jag biter i och fortsätter träna regelbundet.
2013-09-28
träningsresultat
Nu har jag styrketränat ca en månad. Försöker köra regelbundet, men ibland blir det färre dagar tyvärr. Försöker även springa för att utöka konditionen. Jag har inte så mycket kunskap om exakt hur man ska träna eller äta, jag kör lite på känn. Men jag tycker mig se lite utveckling i musklerna. På den gamla bilden syns mina magmuskler mycket bättre än på den nya, men uppenbarligen syns magmuskler bäst på tom mage. Andra bilden är tagen när jag redan hunnit äta en massa.
Hoppas på att utvecklas ytterligare om jag biter i och fortsätter träna regelbundet.
Hoppas på att utvecklas ytterligare om jag biter i och fortsätter träna regelbundet.
2013-09-27
Bryt tystnaden!!
För ungefär en månad sen var jag i luleå och spelade in en reklam/kampanj-film för en hemsida som handlar om våld mot nära. Det är en hemsida som riktar sig till den drabbade, eller de som står bredvid och vill göra någonting, men som behöver stöd! Det är ett otroligt viktigt ämne, och det känns meningsfullt att få vara del av någonting som faktiskt kan hjälpa människor på riktigt! Det är sådant jag vill göra!
Om ni känner någon som behöver stöd, eller om ni själv behöver det. Snälla, ta steget! Hemsidans adress är www.våldmotnära.se
Här kommer kampanjfilmen, som alla är hemskt välkomna att dela överallt där ni kan och så ofta ni kan. Ju fler som får upp ögonen för att hjälpen finns, ju fler kan vi hjälpa tillsammans!
Våga bryta tystnaden!!
Om ni känner någon som behöver stöd, eller om ni själv behöver det. Snälla, ta steget! Hemsidans adress är www.våldmotnära.se
Här kommer kampanjfilmen, som alla är hemskt välkomna att dela överallt där ni kan och så ofta ni kan. Ju fler som får upp ögonen för att hjälpen finns, ju fler kan vi hjälpa tillsammans!
Våga bryta tystnaden!!
2013-09-24
Jag lever!
Ibland slår det mig att jag lever. Jag är 26 år gammal och fullt levande! Jag behöver inte alltid tycka om livet. Det gör jag inte heller. Men jag lever, och jag genomlider de svåra sakerna för jag vet att i sinom tid blir det bättre. Jag är så oerhört glad och nästan lite stolt över att jag lever!
När jag uppnår vissa saker, kommer till insikt om någonting, eller bara helt enkelt har en ganska bra dag. Själv, med familjen eller med någon annan så kan jag ibland få en klump i halsen. När jag träffar mina syskonbarn, när de ger mig en kram eller när jag ser hur de utvecklas mer och mer så kan det göra ont i mig, samtidigt som jag nästan vill gråta av glädje. För mig var det aldrig självklart att jag skulle leva nu. När jag var yngre och levde i det hemska mörkret trodde jag inte att det fanns någon utväg. Jag var säker på att jag skulle ge upp. Det kändes som det enda rätta! Men jag kunde inte. Jag ville nog egentligen inte heller. Men det är svårt att förklara hur det känns när allting inom en skriker att man vill försvinna från jordens yta. Hur det kändes när jag själv trodde att alla andra skulle tycka att det vore bäst för alla! Det var så mörkt! Det var hemskt!
Jag tog aldrig steget. Min tro var en stark faktor i det hela. Jag har blivit tilldelad ett liv, och det är inte upp till mig att bestämma när det ska ta slut. Den dagen det tar slut är det dags för mig att gå vidare.
Min familj älskar mig, det vet jag nu! Och jag älskar dem så outgrundligt. Det gör så sjukt ont inom mig när jag tänker på att jag ens kunde tänka i de där banorna. Jag mår så dåligt när jag tänker på det, samtidigt blir jag glad att jag kommit så långt att jag förstår att det aldrig var så, och aldrig kommer bli så heller. Jag skulle bara vilja skutta tillbaka tio år och mer i tiden och krama om den lilla Petra som inte förstod, som kände sig så ensam och missförstådd. Berätta att det kommer bli ljusare med tiden. Att det inte alls är så att ingen älskar henne, att hon skulle kunna öppna munnen och berätta att hon faktiskt inte förstod hur hon mådde eller varför. Hade hon gjort det så hade hon fått en stor kram av sin mamma som skulle hjälpa henne på det bästa sättet hon kunde, även om hon kanske inte heller skulle förstå varför jag mådde som jag mådde. Men samtidigt har den långa vägen tagit mig dit jag är idag. Jag skulle kanske vara "friskare", haft ett jobb, eller någonting annat. Eller så inte? Men jag hittade andra sätt att uttrycka mig på. Jag skrev dikter. Någonting som jag kanske aldrig hade gjort om jag lärt mig prata om mina känslor. Och hade jag inte börjat skriva dikter så kanske jag inte hade kunnat skriva teaterföreställningar och då hade jag inte gjort min egen "bakom skalet", "bröderna grimm", "det blir bättre". osv. osv.
Jag vet inte vad jag vill med det här inlägget, förutom att säga att jag är glad och stolt över att jag lever! Jag VET att jag kommer vara med om dippar om och om igen, men jag vet också att jag kommer ta mig ur dem. Jag älskar verkligen min familj och jag vet att de älskar mig. Jag har bara fått värme från dem i hela mitt liv, och jag hoppas att de allihop förstår hur otroligt mycket de betyder för mig <3
När jag uppnår vissa saker, kommer till insikt om någonting, eller bara helt enkelt har en ganska bra dag. Själv, med familjen eller med någon annan så kan jag ibland få en klump i halsen. När jag träffar mina syskonbarn, när de ger mig en kram eller när jag ser hur de utvecklas mer och mer så kan det göra ont i mig, samtidigt som jag nästan vill gråta av glädje. För mig var det aldrig självklart att jag skulle leva nu. När jag var yngre och levde i det hemska mörkret trodde jag inte att det fanns någon utväg. Jag var säker på att jag skulle ge upp. Det kändes som det enda rätta! Men jag kunde inte. Jag ville nog egentligen inte heller. Men det är svårt att förklara hur det känns när allting inom en skriker att man vill försvinna från jordens yta. Hur det kändes när jag själv trodde att alla andra skulle tycka att det vore bäst för alla! Det var så mörkt! Det var hemskt!
Jag tog aldrig steget. Min tro var en stark faktor i det hela. Jag har blivit tilldelad ett liv, och det är inte upp till mig att bestämma när det ska ta slut. Den dagen det tar slut är det dags för mig att gå vidare.
Min familj älskar mig, det vet jag nu! Och jag älskar dem så outgrundligt. Det gör så sjukt ont inom mig när jag tänker på att jag ens kunde tänka i de där banorna. Jag mår så dåligt när jag tänker på det, samtidigt blir jag glad att jag kommit så långt att jag förstår att det aldrig var så, och aldrig kommer bli så heller. Jag skulle bara vilja skutta tillbaka tio år och mer i tiden och krama om den lilla Petra som inte förstod, som kände sig så ensam och missförstådd. Berätta att det kommer bli ljusare med tiden. Att det inte alls är så att ingen älskar henne, att hon skulle kunna öppna munnen och berätta att hon faktiskt inte förstod hur hon mådde eller varför. Hade hon gjort det så hade hon fått en stor kram av sin mamma som skulle hjälpa henne på det bästa sättet hon kunde, även om hon kanske inte heller skulle förstå varför jag mådde som jag mådde. Men samtidigt har den långa vägen tagit mig dit jag är idag. Jag skulle kanske vara "friskare", haft ett jobb, eller någonting annat. Eller så inte? Men jag hittade andra sätt att uttrycka mig på. Jag skrev dikter. Någonting som jag kanske aldrig hade gjort om jag lärt mig prata om mina känslor. Och hade jag inte börjat skriva dikter så kanske jag inte hade kunnat skriva teaterföreställningar och då hade jag inte gjort min egen "bakom skalet", "bröderna grimm", "det blir bättre". osv. osv.
Jag vet inte vad jag vill med det här inlägget, förutom att säga att jag är glad och stolt över att jag lever! Jag VET att jag kommer vara med om dippar om och om igen, men jag vet också att jag kommer ta mig ur dem. Jag älskar verkligen min familj och jag vet att de älskar mig. Jag har bara fått värme från dem i hela mitt liv, och jag hoppas att de allihop förstår hur otroligt mycket de betyder för mig <3
2013-09-13
Mööör i kroppen!
Idag blir det inte mer träning, och imorgon ska jag ha en heel vilodag för att på söndag har vi match och om jag får spela något vill jag orka med det=) KUL!
Kan bara säga att det känns otroligt roligt att min kropp gradvis börjar orka mer och mer. SÅ himla skönt att läkarna upptäckte vad som var fel med mig, för jag märker att medicinen har börjat hjälpa bra med tanke på att jag orkar mycket mer nu=) Om jag fortsätter medicinera mig och fortsätter träna borde jag snart vara i relativt bra form!!
 |
| Eeem... Nedersta bilden... Sådär ser håret ut om man duschar och inte har någon kam att kamma med och ändå ska försöka göra en fläta! |
 |
| MASSOR med fåglar i vattnet fanns det på min morgonpromenad <3 |
2013-09-12
jag är här och nu...
Morgonen är här, och solen skiner på träden här utanför. En vacker höstmorgon! Allting är tyst och stilla. Min mage gör ont, och ryggen också. Konstigt ont, det liksom bränner.
Jag gör min övning:
Jag ser solen på träden utanför
Jag ser min egengjorda trollslända
Jag ser kortet som jag fick till min blomma efter premiären
Jag hör ljudet av en bil
Jag hör bruset av elementen
Jag hör min tickande klocka
Jag känner soffan mot ryggen
Jag känner bordets kant mot min fot
Jag känner mina fingrar mot telefonens baksida
En mycket bra övning för att lära sig att kunna vara här och nu. Tänk på tre saker som du ser just nu, helt utan värderingar ( alltså att man inte tänker de "fula", "fina" träden osv.vhelt enkelt vad du ser, inte vad du anser dig tycka.)
Sedan samma sak med tre saker du hör och slutligen tre saker du känner med kroppen. Klarar du det kan du gå över till att hitta två av varje och till sist en av varje.
Detta är ett bra sätt att ta in att det faktiskt är NU vi lever. Vad som händer runr omkring oss precis just nu.
Rekommenderar den övningen varmt!
Jag gör min övning:
Jag ser solen på träden utanför
Jag ser min egengjorda trollslända
Jag ser kortet som jag fick till min blomma efter premiären
Jag hör ljudet av en bil
Jag hör bruset av elementen
Jag hör min tickande klocka
Jag känner soffan mot ryggen
Jag känner bordets kant mot min fot
Jag känner mina fingrar mot telefonens baksida
En mycket bra övning för att lära sig att kunna vara här och nu. Tänk på tre saker som du ser just nu, helt utan värderingar ( alltså att man inte tänker de "fula", "fina" träden osv.vhelt enkelt vad du ser, inte vad du anser dig tycka.)
Sedan samma sak med tre saker du hör och slutligen tre saker du känner med kroppen. Klarar du det kan du gå över till att hitta två av varje och till sist en av varje.
Detta är ett bra sätt att ta in att det faktiskt är NU vi lever. Vad som händer runr omkring oss precis just nu.
Rekommenderar den övningen varmt!
2013-09-10
Jag vill skriva, jag vill skriva. Men jag vet inte vad! Fingrarna vill dansa över tangentbordet, och tankarna vill flödas ner på dataskärmen. Men problemet är att jag för tillfället inte vet vad jag ska skriva. Har ingen inspiration till någon dikt. Vill skriva en bok, men hur sjutton gör man det? Ska jag skriva en novell kanske? Jag vet inte! Vill blogga om någonting, men om just vad? Jag vet inte! Jag vill bara skriva, ska det vara så svårt att göra det då? Måste jag verkligen ha något specifikt att skriva om, eller räcker det att skriva ner några bokstäver! GOSH, blir tokig på mig själv ibland. Jag vill så mycket, jag vill kunna så mycket, också kan jag inte allt det där jag vill kunna också blir jag tokig. Vissa saker tror jag faktiskt att jag kan göra, men får jag göra dem är en annan fråga. Jag vill vara en sån där människa som får allting gjort, inget pris är för högt. En sån där som inte bryr sig så mycket. En free spirit kanske! Om jag hade varit mer så hade kanske mer saker hänt. En sån som kanske bara skulle ta sitt pick och pack och dra till ett annat land för att finna lyckan där? Tänk va, om jag varit modigare, om jag hade haft ett annat liv och trotsat rädslan, trotsat alls som håller mig kvar och bara stuckit. Åkt till USA och genom ett lyckokast fått en audition där de söker någon med knagglig engelska. Jag fick rollen! Jag fick gå och lära mig hos de bästa! Jag fick jättemycket erfarenhet och fick göra det som gjorde att jag kände mig levande. Jag fick vara jag. Jag fick göra det jag så gärna vill, det jag längtar efter att få göra vareviga dag! Wow, vad häftigt... Men nu får jag inse att det inte har hänt, och kommer inte hända. Jag är här just nu. I Piteå, i min lägenhet, framför datorn och skriver ett blogginlägg om ingenting för att mina fingrar kliade.., eller ingenting stämmer väl inte, jag skriver om tankar som färgar mig. Om min dröm som jag verkligen skulle vilja leva. Jag vill leva den, omen inte i USA, åtminstone i Piteå. Det skulle vara fantastiskt!
2013-09-05
Besatt av Arkiv X!
Asså, när jag tycker om saker blir jag helt besatt. Just nu håller vi på och kollar oss igenom alla säsonger av X-files,och DAYUM vad jag älskar den serien. Jag har dock inte, som många andra, sett serien när jag var liten, så det är ingen som helst nostalgi. Men den är så meeega-bra!
Jag trodde att det bara skulle handla om aliens, men så fel jag hade. Det har massor olika twists and turns, och det är awesome!
Jag är totaaalt förälskad i karaktärerna Mulder och Scully, och har de senaste nätterna drömt att jag själv har varit scully. Skådespelarna är grymma, och jag har verkligen hittat en ny skådepelerska som jag tycker om, alltså Gillian Anderson. I början visste jag inte riktigt vad jag tyckte om henne, men hon har växt under seriens gång och nu älskar jag henne. Jag tror det handlar om att både David och Gillian har hittat sina karaktärer och kompletterar varandra väldigt bra. Det finns en kemi mellan dem som gör att det blir intressant att följa, och det bär upp serien väldigt bra!
SJÄLVKLART är det som med allt annat som jag tycker väldigt bra om! Jag vill verkligen inte att det ska ta slut! Sedan får jag en sådan önskan att själv någon gång få vara med om ett projekt som blir så otroooligt bra. Jag vill hoppa in i scullys kropp och få spela hennes roll. Tyvärr kommer det alltid få vara drömmar att få vara med i något stort och bra! Jag tycker om svenska filmer och serier, men let's face it, vi kommer inte upp i samma kvalité som de gör i USA. Det är inte alls konstigt om man kollar på budgeten svensk film har och sedan kollar på USA's. Jag kommer nog få fortsätta att vara "olyckligt kär" i roller och karaktärer som jag själv vill spela, för det är inte bara att "göra". Men om någon vänlig själ där ute i världen vill skriva ett manus där lilla jag får spela skulle det ju vara awesome!
Nu vet jag ju också att Peter Jackson läser min blogg flitigt, så jag hintar lite till dig Jackson! Skriv, skriv, skriv!
Nu ska jag nörda lite till och kolla på dokumentären om säsong ett av X-files! Ha en bra dag!
Jag trodde att det bara skulle handla om aliens, men så fel jag hade. Det har massor olika twists and turns, och det är awesome!
Jag är totaaalt förälskad i karaktärerna Mulder och Scully, och har de senaste nätterna drömt att jag själv har varit scully. Skådespelarna är grymma, och jag har verkligen hittat en ny skådepelerska som jag tycker om, alltså Gillian Anderson. I början visste jag inte riktigt vad jag tyckte om henne, men hon har växt under seriens gång och nu älskar jag henne. Jag tror det handlar om att både David och Gillian har hittat sina karaktärer och kompletterar varandra väldigt bra. Det finns en kemi mellan dem som gör att det blir intressant att följa, och det bär upp serien väldigt bra!
SJÄLVKLART är det som med allt annat som jag tycker väldigt bra om! Jag vill verkligen inte att det ska ta slut! Sedan får jag en sådan önskan att själv någon gång få vara med om ett projekt som blir så otroooligt bra. Jag vill hoppa in i scullys kropp och få spela hennes roll. Tyvärr kommer det alltid få vara drömmar att få vara med i något stort och bra! Jag tycker om svenska filmer och serier, men let's face it, vi kommer inte upp i samma kvalité som de gör i USA. Det är inte alls konstigt om man kollar på budgeten svensk film har och sedan kollar på USA's. Jag kommer nog få fortsätta att vara "olyckligt kär" i roller och karaktärer som jag själv vill spela, för det är inte bara att "göra". Men om någon vänlig själ där ute i världen vill skriva ett manus där lilla jag får spela skulle det ju vara awesome!
Nu vet jag ju också att Peter Jackson läser min blogg flitigt, så jag hintar lite till dig Jackson! Skriv, skriv, skriv!
Nu ska jag nörda lite till och kolla på dokumentären om säsong ett av X-files! Ha en bra dag!
2013-09-04
Fotboll!!
Förra året började jag spela fotboll med det nystartade laget hemmingsmark if damer. Jag kunde inte vara med särskilt mycket för att jag spelade teater i Västerbotten en stor del av sommaren, så jag missade mycket och hamnade långt bakom de andra! Jag kände ingen särskilt bra heller, men jag fortsatte för att jag tycker att det är roligt att träna, och jag vill verkligen lära mig!
Jag har inte spelat sedan jag var liten, och då var jag inte alls bra och vågade knappt springa pga min astma. Astman ligger kvar tillsammans med en massa andra problem som försvårar saker ytterligare, men jag försöker göra mitt bästa iallafall!
Jag ligger ljusår bakom alla andra i laget vad gäller det mesta inom fotbollen, och jag känner ofta att jag förstör lite, men jag vägrar ge mig! Jag tycker att det är så roligt att vara en del av ett lag, och detta laget består av så sjukt fina människor. Jag tycker om att lära mig även om jag är lite seg i hjärnan ibland. Jag är glad att mitt lag accepterar mig för den jag är, och jag är stolt över att jag vågar kasta mig ut och göra något som inte riktigt är min grej och där jag inte direkt har någon kompis som jag umgåtts med tidigare. Jag gör det själv!
Kanske låter jag självgod när jag säger att jag är stolt över mig själv, men jag har gett mig själv läxan att försöka sluta sparka på mig själv för saker som inte riktigt fungerar, utan vara stolt över vad jag klarar av utifrån mina förutsättningar. Det är tamejtusan inte lätt, men jag ska försöka! Det borde alla göra!
Jag har inte spelat sedan jag var liten, och då var jag inte alls bra och vågade knappt springa pga min astma. Astman ligger kvar tillsammans med en massa andra problem som försvårar saker ytterligare, men jag försöker göra mitt bästa iallafall!
Jag ligger ljusår bakom alla andra i laget vad gäller det mesta inom fotbollen, och jag känner ofta att jag förstör lite, men jag vägrar ge mig! Jag tycker att det är så roligt att vara en del av ett lag, och detta laget består av så sjukt fina människor. Jag tycker om att lära mig även om jag är lite seg i hjärnan ibland. Jag är glad att mitt lag accepterar mig för den jag är, och jag är stolt över att jag vågar kasta mig ut och göra något som inte riktigt är min grej och där jag inte direkt har någon kompis som jag umgåtts med tidigare. Jag gör det själv!
Kanske låter jag självgod när jag säger att jag är stolt över mig själv, men jag har gett mig själv läxan att försöka sluta sparka på mig själv för saker som inte riktigt fungerar, utan vara stolt över vad jag klarar av utifrån mina förutsättningar. Det är tamejtusan inte lätt, men jag ska försöka! Det borde alla göra!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)