Jag vill skriva för att det kliar i mina fingrar, men jag får inte ner orden på pappret. Jag får inte ens in orden i hjärnan. Jag kan inte heller säga dem högt. Jag har inga ord, inga tankar, ingenting. Ibland blir jag så trött på mig själv att jag bara vill spy. Kan jag inte bara vara nöjd med livet som jag har? Jag har en underbar familj, fantastiska människor omkring mig, fina vänner, en underbar pojkvän, en fin katt och en lägenhet. Jag har en tro som ger mig styrka och en trygghet större än mig själv. Ändå kan jag känna mig otrygg. Men inte på samma sätt som jag skulle ha gjort om jag inte hade min tro. Svårt att förklara, men nu är jag otrygg vad gällande värdsliga saker såsom jobb, pengar, nära och kära som jag är rädd ska ryckas från livet lika fort som en plåster dras bort. Saker som jag inte kan göra någonting åt. Ovissheten. Men jag är inte rädd för döden, och vad som än händer vet jag att någon tar hand om mig, så egentligen behöver jag inte oroa mig. Men jag är ängslig och orolig iallafall. Man är inte så stor på den här jorden. Inte stor alls. Inte underligt att världen skrämmer mig. Tårar skrämmer mig, och alla de gånger tårarna bara plötsligt börjar rinna på mina kinder, eller inuti min kropp. Ilskan som jag bara plötsligt kan känna mot mig själv och andra människor skrämmer mig. Mitt självhat kan skrämma mig. Lika mycket som även min glädje kan skrämma mig. Hur sjukt låter det? Min glädje skrämmer mig. Men så är det. Om jag är glad eller känner mig lycklig någon gång kan jag inte annat än att bli rädd. För jag vet att jag, så många gånger förut, känt mig glad, känt att jag tagit mig upp. Och som ett trollslag ramlar jag ner igen. Och det gör lika ont varje gång. Så ja, jag är rädd för glädjen, men jag vill inte vara utan den. Jag vet att man alltid kommer dit även om det kan ta tid.
Jag är rädd för att sova. Rädd för att få mina återkommande mardrömmar om att någonting händer med min familj. Rädd för att blunda. Rädd för mörkret och tystnaden. Rädd för att mina nära och kära mår dåligt och är ledsna. Rädd för att jag inte kan göra någonting åt det. Jag är en väldigt skraj människa. Hajar skrämmer mig något så fruktansvärt. Deras blodtörstiga, stora gap med hundratalständer, och deras döda ögon. Hur de simmar där i vattnet med äckliga, stela kroppar, som stora robotar. Jag är rädd för att jag älskar andra människor. Jag är så sjukt rädd att någonting ska hända dem jag älskar så att min hjärna ibland kan önska att jag inte älskade någon. Men då skulle mitt liv inte vara värt någonting. För dem jag älskar, älskar jag. Det är de som är mitt liv. Jag är sjukt rädd att människor runt omkring som ser ner på människor med en gudstro ska försöka göra allt de kan för att jag ska förstå hur "Idiotiskt" det är att tro. Det finns många. Säkert många i min närhet. Jag kommer aldrig sluta tro för det, men jag tycker att det är konstigt att man vill dra bort någon annans trygghet. Den största tryggheten jag har, och den stora anledningen till att jag fortfarande lever och kämpar när det är som tyngst. Nog får ni skratta åt mig om ni vill, men gör det när jag inte ser på. För nedvärderar någon min tro, så nedvärderar denna någon mig och mitt liv. Men jag är rädd. Jag är rädd att bli nedvärderad på något sätt. Det kanske inte är en enda som läser den här texten, jag själv kommer inte ens orka läsa igenom den. Jag skriver för att jag vill skriva, inte för att någon nödvändigtvis måste läsa detta. Vill man, så får man. Vill man kommentera så får man det också. Egentligen borde den som orkar läsa hela den här HUMBUG-texten få medalj. Lång och konstig och motsägelsefull. Men sån kan jag vara... tydligen.
Jag hoppas lite att dessa tankar och alla rädslor jag skrivit ner kan hjälpa mig att sova inatt. Att jag liksom redan upplevt dessa rädslor nu genom det jag skrivit. Kanske fungerar det så, kanske inte. Det får vi väl se.
Men nu ska jag kolla klart på TV'n, sedan blir det att försöka sova eftersom att jag ska upp imorgon och ta mig till terapeuten. En till sak jag är rädd för. Försova mig! Jag har ställt fem larm nu, så man tycker att det ska vara omöjligt, och det är det också. Men det hindrar inte mig från att vara rädd.
Sov gott när ni ska sova!
