Turbulent.... det skulle jag nog kalla mitt liv den senaste tiden. Jobbig, jävlig, hård. Men jag vet att andra i min omgivning inte alls kanske skulle tycka att det vore jobbigt. Men för MIG är det det. Jag vet inte ens om jag kan försöka förklara eftersom att det kommer inte låta jobbigt alls. Men nu har jag bestämt mig för att börja blogga igen, för att det är som en liten portal där jag får säga vad jag tycker och känner, där de som vill får lyssna, och de som inte vill behöver inte lyssna.
Okej, lite kort bara så har jag haft en dipp i mitt mående. Inte en liten dipp på tre dagar, nej den har varit lååång. Den började väl där när vintern var som mörkast och still going on. Det brukar bli så när mörkret kommer, så det var jag van, men när den vägrade sluta! När det blev jobbigt för mig att ens ibland kunna umgås med min fantastiska familj, när vetskapen att jag blivit ett år äldre fick mig att bokstavligen vilja lägga mig ner för att aldrig vakna upp igen, när jag inte kunde förstå att min familj älskade mig, när jag kände mig som en börda för alla runt omkring, när jag själv känner känslan att jag inte tål mig själv- och vet att jag är den enda människan som jag måste dras med även om jag inte vill, känna misslyckande om och om igen osv. osv. Då är det väldigt svårt att hantera. Men jag gör det! Jag kommer fortsätta göra det! Jag kommer aldrig ge upp. Med det tär som bara tusan av att ha det så!
Det var det mentala, nu till det kroppsliga som vägrar sluta jävlas med mig.
För att deala med allt annat som känns jobbigt, har jag alltid kunnat vända mig till träningen. Att kunna gå på gymmet och svettas, springa, lyfta har gjort att jag fått känna mig lite lugnare efteråt. Jag har fått utlopp, och fått fly en liten stund från allt det som känns jobbigt. Jag har gjort framsteg, börjat bygga upp min kropp, fotbollen är fantastiskt roligt, för jag orkar så mycket mer! Härligt!
Början av 2014 fick jag plötsligt så otroligt ont i magen. Jag menar det verkligen när jag säger att det kändes som att någon tänt en eld där inne och hällt syra. Det gjorde så ont! Jag kunde inte gå eller äta. Mest troligt magkatarr/början på magsår. Men jag har haft magkatarr förut, och det var ingenting som det! AJ!
-Under den tiden låg min puls på, som lägst 37, så jag var totalt nedbruten. Jag orkade verkligen ingenting. Så när magen blev bättre, var jag fortfarande inte bra. Jag blev yr för ingenting, och det kändes som att jag gick omkring med fem kilos ankelvikter hela tiden. Jag var trött och jävlig. Till slut fick jag öka på min medicin för min kassa sköldkörtel och blev bättre efter några veckor.
Glädjen att orka igen blev stor, så tillbaka på löpbandet njöt jag av varje löpsteg. Det var underbart... Men efter många, ganska långa löpturer kände jag hur jag började få ont i knät. Jag tog det lite lugnare, men det gjorde ont. Jag var på mina fotbollsträningar, och plötsligt en träning var det ohållbart. Knät gjorde alldeles för ont! Det var bara kliva av! Jag började rehab, men det tar tiiid, ibland kan jag tillochmed fortfarande känna av knät om jag springer. DUMHETER!
Knät pajade, jag fick hålla mig till att ta det lugn på fotbollsträningarna och gymma, men sjukgymnasten sa att jag kunde gå så mycket jag ville, och det jag gjorde. Jag gick och gick. Ett underbart sätt att rensa tankarna. Till den dagen jag plötsligt gått FÖR MYCKET! (trodde tusan inte att det var möjligt.)
Jag fick, vad läkarna trodde var en stressfraktur i framfoten, men eftersom att röntgen inte visade någon spricka någon av gångerna, så blev diagnosen inflammation i mjukdelarna runt skelettet av överbelastning. Det skulle ta tid att bli av med eftersom att foten alltid används! Jag tog flera ipre-nkrurer och fick rådet att inte gå på den. Så kryckor och knaprande av piller fick det blir. Spelade teater under den här tiden också, och då var det bara bita ihop och köra på. Hoppa, dansa och allting, men det gjorde förstås att det tog längre tid att läka. Foten gör FORTFARANDE ont. Less jamen nanting!
Jag har struntat i det den senaste tiden och ändå tränat! Gjort mitt bästa, när jag inte kunnat vara med för att det gjort för ont har jag tagit en lätt joggingtur hemma bara för att röra på mig. Men lätt har det inte gått. Har känt att kroppen och konditionen inte riktigt hängt med. Nu vet jag varför.
Blodbrist.... andra gången i mitt liv som jag har det, och det märks på hur trött jag känner mig. Hur ont i huvudet jag får vid minsta lilla ansträngning, och hur yr jag blir. Jag har försökt träna ändå! Men när man blir andfådd av att gå en kort bit uppför en backe eller runt i lägenheten så betyder det aentt det är något som kroppen inte tycker om. Jag brukar alltid strunta i det och försöka bita ihop ändå, men den här gången blir det inte så! Jag måste förstå att när det rent blir farligt för kroppen, när jag för första gången svimmar (när jag springer på en fotbollsplan), då kan jag inte blunda längre. Jag måste låta kroppen få vila. Jag måste få vila.
- Men det är väl bara att vila??
Jaa, det är väl det. Men det är otroligt jobbigt och svårt för en människa som har en enda sak som gör att hon kan kravla sig upp ur det svarta hålet för bara en liten stund, att plötsligt tappa sin klätterförmåga, och tvingas att hitta saker att göra i mörkret. Och jag försöker. Men det är tungt!
Sömnbristen ska vi inte ens tala om.
Det kommer saker här framöver som blir roliga! Det kommer ett nytt inlägg om det senare. Knappast är det en enda själ som orkat läsa allt det här. Det var så länge sedan jag skrev, och nu är det dags att börja skriva av mig igen! Det hjälper mig att processa!
