Ett andetag...

Ett andetag
Så tungt att dra in
Så tungt att få ut
Som att ett tunt sugrör fastnat i mina lungor
Men mina lungor är inte öppna
De är som en klump av fast massa

Ett andetag
Något en tar för givet
Något som inte ska kännas
Men som nu är ett motstånd varje sekund
Som länge tagit emot
Som en klump som växer i mitt hjärta

Ett andetag
Det som håller oss levande
Hjälper oss att få en dag till
Ger syre till våran kropp
Ger oss kraft att fortsätta gå
Hjälper oss att slappna av om det används rätt

Ett andetag
Just det... Ett andetag.
Det känns som att jag är på samma nu, som jag var för några månader sen
Det är kort, men ändå så långt
Bara att föröka dra ner det i magen är svårt
Bara att försöka använda det på rätt sätt är svårt

Ett andetag
Jag minns den morgonen jag andades utan motstånd
En kort, liten stund
Men hur underbar luften kändes
Hur fantastiskt det kändes när det inte tog emot
Hur mycket jag längtar till att få känna det igen

Ett andetag
Ett andetag till
Kanske 500
Kanske 5 000
Jag vet inte när den där lättheten kommer komma tillbaka
Om den kommer komma tillbaka

Men jag vet att för varje nytt andetag jag får
Så får jag ytterligare en chans
Jag ber inte om att få sluta andas
Jag ber inte om att få försvinna
Jag ber om att få börja andas
Jag ber om att få finnas...

En känsla

En känsla jag ofta, eller rättare sagt nästan hela tiden känner just nu är nervositet. Det har varit så i flera månader. Och då pratar vi inte om att jag känner mig nervös på så sätt att jag är skvätträdd, och rycker till för minsta lilla (eller det gör jag också, men det är inte det jag menar just nu.) Utan det är en annan sorts nervositet. Jag ska försöka förklara den.

Tänk er att ni ska göra något riktigt stort, något spännande eller läskigt. Kan också vara något roligt. Exempelvis om du ska utomlands och längtar jätte-jättemycket, så det kittlar i magen och du nästan vill kräkas. Eller om du ska flyga och är rädd för att flyga, så det pirrar och du mår illa. För att t berätta denna känsla så nära från mig själv som möjligt, så skulle jag förklara det såhär:

Den känslan och nervositeten jag får när jag ska spela en föreställning som jag verkligen, verkligen måste "prestera" i. Alltså att jag måste försöka nå fram till publiken med ett viktigt budskap. Rädslan att inte nå fram. Samma känsla som när jag ska göra scenskoleprovet. Så rädd att göra bort mig, glömma texten eller helt enkelt inte gå vidare. Det pirrar i magen, i kroppen, till och med tänderna, och det känns som att jag ska kräkas. Ibland även gråta. SÅ känns det... Hela tiden i stort sett.... Flera timmar om dagen.

Det behöver inte vara negativt när jag ska upp på scenen att vara nervös, oftast gör det mig mer skärpt och fokuserad. Men då är skillnaden att jag känner det en stund innan, också går det över när jag går ut på scenen, och sen kommer det inte tillbaka förrän det närmar sig. Nervositet till viss del inför föreställningar VILL jag gärna ha. Det gör hela upplevelsen mer spännande och rolig. Den gör mig mer taggad, och ger mig adrenalin. Men att gå med den där känslan HELA TIDEN är så otroligt påfrestande att jag inte ens kan försöka förklara det. Går på helspänn hela tiden. Och jag blir inte mer taggad. Jag är mindre taggad på mycket. Eftersom att jag inte kan göra en sak, och nöja mig med att göra den. Nej, för känslan och alla tankar stör mig, så jag måste göra något annat, sen tänker hjärnan på något annat, och då måste jag göra det osv. osv. Så mycket av mina dagar går ut på att försöka hitta saker som gör att tiden går, och som gör att jag kan försöka släppa känslan och tankarna. Funkar sällan, känslan är där ändå.

Det finns dock en "positiv" sak med detta. (känsliga läsare varnas!) Är alltid konstant förstoppad, men när man är nervös för något, så finns det en sak som många människor "lider" av, nervös-mage.... Och vad det kan leda till, det behöver jag nog inte säga;)

Går tillbaka en vecka i tiden, den dagen då jag kände av min nya medicin på ett bra sätt. De 20 minuterna då det gick lätt att andas. Då kände jag inte den här känslan. Jag kände inte stressen. Jag kände inte paniken att jag var tvungen att gå ut och gå eller göra annat för att komma ifrån mig själv och min känsla. Jag tror att denna kittlande känslan är en sorts av bakomliggande ångest sammansatt med min hyperaktivitet. OM jag får rätt dos och rätt medicin, då borde det logiskt sett bli så att dessa 20 minuter jag fick känna av för en vecka sen, kommer vara mycket längre än så. Kanske till och med flera timmar. Då skulle jag kanske klara av mig själv och min vardag. Iallafall bättre än nu.

Jag skulle säga att det hela tiden är en motor i min hjärna som snurrar runt, och nu har den fått med hela min kropp. Så varenda fiber i min kropp snurrar runt och kittlar inifrån, Och det tar på så otroligt mycket!

Låter säkert inte så jobbigt som det faktiskt är. Men detta präglar min vardag ganska mycket för tillfället. Därför är det viktigt att skriva ner, berätta och spara, så jag vet hur det var.

Hoppas ni får en jättefin dag!

ps. Faktiskt "stolt" över att jag skrivit idag igen. Tänkte inte göra det, men bestämde mig för att göra det. Och när jag väl gör det, så är det så skönt. Att bara fingrarna springa av sig själv, och lite av detta kittlande åker ut genom fingrarna under tiden.

När medicinerna inte är rätt

Som jag skrivit i ett tidigare inlägg, så har jag blivit diagnostiserad med ADHD, för snart ett år sedan.... Om du vill läsa det inlägget, så finns det HÄR.

Behandlingen har sedan dess gått väldigt långsamt, och medicinerna jag fått har tärt ner mig fullständigt. MEN jag vill inte bara skylla på medicinerna, för jag har även en depression och ångest i grunden, men så hemskt som jag har mått den här våren och sommaren har knappast blivit bättre av de mediciner jag fått för min ADHD som bara gett mig biverkningar.

Första medicinen jag fick var Strattera. Mådde illa på dem, fick konstig smak i munnen, och sakta, sakta började jag må sämre och sämre mentalt. Det var hemskt! När vi konfererat och kommit fram till att det är ohållbart att äta en medicin som bara ger mig biverkningar och inga positiva saker, så kom vi överens om att jag skulle trappa ut dem, och sedan gå direkt in på concertan.

Detta var i Maj, och alltså väldigt nära sommaren. Jag tyckte att det kändes jättejobbigt att sluta med en medicin, och börja direkt med en annan, för jag var så långt nere i mitt mående. Men så blev det. Jag hoppade in på concertan., Hann väl prata med min läkare en gång för att öka den ett snäpp, men så kom sommaren, och ingen hörde av sig. Så jag antog att de hade semester (Vilket de antagligen hade)Och jag antog att jag skulle fortsätta på samma sätt, eftersom att någon sagt till mig att jag inte kunde öka mer (Vilket jag nu fått veta är helt fel). Så jag gick på... Eller kröp på.... Eller helt enkelt drog mig framåt med naglarna i marken framför mig. Och jag förstod inte vad som var fel.,
Samtidigt hade jag ingen kontakt med min terapeut pga sommar och semester.

(Jag tänker skriva ett helt inlägg sen med lite mer utförligt om vad som hänt, hur det varit osv. osv. Men det här inlägget är mest för att komma ihåg medicin-svängarna!)

Efter att totalt brytit ihop så lyckades jag tillslut få prata med en läkare, som träffade mig direkt, och förstod att något var fel. Hon tyckte att jag var helt felmedicinerad, och på en på tok för låg dos om jag ens skulle ha den medicinen. Hon böt medicin direkt till Medikinet. Hon tänker peta och ändra tills det blir bra och helt rätt för mig. Det har jag ALDRIG varit med om. Hon säger att om jag hittar rätt ADHD-medicin, så ska jag inte behöva ta alla mina andra mediciner som blivit kastade på mig. Så när vi hittar rätt kommer hon börja plocka bort allt som bara går. Alla andra har ju bara lagt på ännu mer mediciner. Så där tändes mitt hopp.... lite iallafall....

Jag hade förstås önskat på mina bara knän att medicinerna skulle fungera direkt, och att jag skulle kunna säga nu att jag mår PRIMA och känner mig som en helt ny människa. Men så är det tyvärr inte. Dagarna är fortfarande sådana att jag måste slita mig fram med mina naglar. Och jag får ofta tänka "Bit ihop" "du klarar det", "En dag till". osv.

Men skillnaden nu är att jag har en läkare som inte tänker ge sig, och jag träffar en sköterska nästan varje vecka, iallafall inför varje höjning. Vi pratar om hur det känns, tar min puls och mitt blodtryck, och saker och ting följs verkligen upp. Det ger mig en liten trygghet. Samt att jag tycker att jag har börjat sova lite bättre på nätterna. Dock inte den här veckan som har varit kantad av lite samma sovmönster som tidigare (SUCK!) men de andra nätterna har varit lite bättre.

En morgon har jag också varit med om att jag lugnt kunde sitta vid köksbordet med min mamma och prata. Och känna att jag kunde andas. Att det gick lätt att andas. Annars är det som att det alltid är ett motstånd. Det räckte inte länge. Kanske 20 minuter innan det jobbiga kom tillbaka. Men jag minns inte sist jag fick andas utan motstånd i 20 minuter.

Nu hoppas jag att det indikerar att det är rätt medicin jag är satt på. Och att det bara kommer bli bättre från nu. Finns inte ord för hur mycket jag vill att jag ska få ha gått en dag. Iallafall några timmar utan att ha den här bakomliggande ångesten, oron och ledsamheten.

Ligger nu på 50mg Medikinet, så det finns mycket möjlighet att höja som jag har förstått det.

Grejen är den, att jag BEHÖVER hitta någon form av medicin som hjälper mig. För jag kan se lugn ut på utsidan, men jag går med en extrem ångest, oro och obehagskänsla inombords. Det har jag alltid gjort. Och tyvärr klarar jag inte av att deala med den själv. Jag har försökt och jobbat på det hela mitt liv, men jag kommer inte längre. Det kan avledas minuterna jag står på scenen, men så fort jag inte står där längre, så kommer den tillbaka som ett slag i magen. Och jag ORKAR inte det. Jag måste hitta något sätt att klara av vardagen. Jag måste kunna leva när jag bara är. Inte känna mig så stressad. Folk runtomkring mig (Inte mina nära och kära, utan samhället) anser att det är dags för mig att satsa på att komma ut i arbete, medans jag måste försöka satsa på att klara av mig själv. Att klara en så enkel sak som vardagen.

Världens längsta och tråkigaste inlägg med typ bara fakta, men jag behöver skriva ner för att komma ihåg!

Nu mår jag illa och vill kräkas, för att jag fokuserat min hjärna för länge efter en dålig natt. Ska försöka vila!

Ha en fin fredag och en bra helg <3

Mitt språk, mitt sätt att prata...

Sådärja... Nu var det än en gång länge sedan jag skrev. Lovar ofta mig själv att jag ska skriva mer, sen blir det inte av. Men nu tänker jag FÖRSÖKA, jag upprepar FÖRSÖKA att skriva lite mer.
Grejen är den att jag mår bra av att skriva, att ventilera mig och prata om vad som händer.

Jag har en vanlig dagbok, som jag VERKLIGEN har behövt skriva i den senaste tiden, men jag har inte gjort det, för det har känts som ett otroligt motstånd att bara sätta mig ner och fatta pennan. För mycket känslor, för mycket saker som inte går att sätta ord på, utan som bara florerar i min kropp och hjärna som en icke-känsla. Eller som icke-ord. Jag vet inte. Jag har haft svårt att börja. Men jag vet att sätter jag mig vid datorn och väl börjar skriva, Så är det svårt att sluta. Jag ska dock, förutom att försöka skriva mer på min blogg, försöka skriva mer i min dagbok, I min dagbok skriver jag det som jag inte vill skriva någon annanstans. Där vill jag skriva precis som det bara kommer. Ibland sammanhängande. Ibland bara ord. Ibland minnen. Hemligheter, Känslor. Sådant som jag inte vill att någon annan ska läsa. Saker som andra säkert inte vill läsa. Sånt som bara jag förstår och behöver få ur mig osv.osv.

Jag har också en kalender där jag skriver mina möten osv. och där blir det ibland så att jag skriver små kommentarer om hur dagen varit, om det hänt något speciellt. Hur sömnen känns osv. Den kalendern känns konstigt nog också väldigt personlig, och inget som jag vill någon ska läsa i.

Sammantaget, om jag börjar sköta mig med att skriva - vilket kan hjälpa mig att må lite bättre, så kan jag nog få en liten överblick över mitt liv om något år när jag tittar tillbaka och undrar hur det var egentligen. "tyvärr" så har jag i stort sett inte skrivit nästan något den här perioden i mitt liv, som har varit den värsta någonsin.
För jag har:
NR 1: Inte orkat sätta mig vid dagboken och skriva något alls, för att jag inte kunnat få tankarna i schack, och det har känts för oändligt på något sätt
NR2: Jag har konfererat med mig själv att dela med mig på bloggen hur det är (I en något censurerad version), för att jag finner det lättare att skriva på bloggen, och jag vill dela med mig hur jag känner, men klarar kanske inte av att säga det till människor face to face, men kan ändå få ett stöd i och med att människor vet hur jag har det just nu, Men jag har inte vågat, eftersom att jag vet att många blir obekväma, kan tycka att jag är för personlig och konstig, och att jag bara söker uppmärksamhet. Vilket är så långt ifrån sanningen man kan komma!
NR 3: Jag har tappat all inspiration och GO som jag har haft tidigare gällande,,, ja... ALLT:

Men jag vet att genom att "tvinga" mig själv till att göra det jag egentligen tycker om, och det som egentligen kan hjälpa mig, så kan jag hitta tillbaka till skrivandet och mitt sätt att hela mig själv. Så är det, för så har det alltid varit. Skrivandet är den bästa medicinen för mig. Mitt språk kan man säga, Där kan jag prata utan att behöva räcka upp handen, eller vara rädd för att avbryta någon annan. Där kan jag prata utan att bli avbruten. Utan att  vara rädd att säga någonting som jag inte menar. Jag får prata till punkt, och göra min röst hörd. Göra så att mina tankar får komma ut från min kropp för en liten stund. Mina fingrar får knappra på tangenterna istället för sitta och nypa på sig själva eller fingra med en gummisnodd. Jag kan vila på ett sätt. Hjärnan får vila. För händerna går av sig själva.

Ni ser ju.... Ett inlägg som jag inte visste vad det riktigt skulle handla om. Jag skrev första meningen, och allting bara kom i ett flow! Ni vet som när man kör bil, och plötsligt är man hemma. Kroppen och hjärnan vet vad den ska göra, allting annat bara händer. Skönt är det!

Tack för den (om det finns en enda) Som orkat läsa ända hit!

Jag kommer försöka minnas hur skönt det känns att skriva, och skriva så ofta jag kan. Det kommer mest troligt komma en del inlägg redan idag, eller senare i veckan, för jag har mycket att berätta och skriva för att själv komma ihåg. Det blir lite av en terapi kan jag känna!

Ha en bra dag alla, ta hand om er! Och kom ihåg - ge aldrig upp! Vi klarar allt <3

Tiden som inte fanns

Det fanns en tid som inte fanns
Den var, men var inte
Allt runt omkring mig fortsatte snurra
Men jag stod still
Sommar blev höst
Vinter blev vår
Men det regnade alltid på mig
Solen sken
Men det var alltid mörkt hos mig
Orden jag nickade åt
Skämten jag skrattade åt
De hörde jag aldrig
Jag gick på autopilot
Åren gick
Så många år
En minneslucka som aldrig kommer klarna
Jag tror det är därför jag har svårt att acceptera att jag blir äldre
För att jag inte levt
Så stor del av mitt liv som bara har försvunnit
Jag blir rädd när jag inser att jag fortfarande ibland är där
Att dagarna går
Men jag står still
Så inuti mig själv att jag inte ser
Att jag inte upplever
Att jag inte känner glädje
Mitt sätt att hantera all ångest jag har
Är att försöka få den att stanna där inne
Men det blir förstås bara värre
Att släppa ut känslorna är det bästa
Det vet jag
Så är det
Men jag har tränat så länge på att hålla dem inne
Så att släppa ut dem är det svåraste jag gör
Överlever det vet jag att jag gör på ett eller annat sätt
Min rädsla är att nästa gång jag vaknar upp så är alla runt omkring mig borta
Tiden har gått
Jag har gått
Men jag har inget minne av någonting
Att vara som jag är
Mästare på att hålla allting inne
Mästare på att se ut som att jag har stenkoll
Det gör också att det är svårt för en del att ta mina problem på allvar
Som att jag känner efter för mycket
Eller att jag egentligen inte har det så svårt som jag säger att jag har
Men skulle någon spendera en dag i min kropp
Då skulle de förstå
Då skulle de inte längre döma min bok av vad som finns på framsidan
Jag känner mig oftast som världens sämsta
För att jag inte ens kan leva
För att jag bli så arg av att jag egentligen är ledsen
För att visa mig sårbar är så fruktansvärt jobbigt
Hur blev det så egentligen?
Mitt största mål i livet är att få människor att förstå att det är helt ok att känna
Att alla känslor är lika viktiga
Lika värdefulla
Men själv har jag så svårt att förstå det när det kommer till mig själv
Men jag menar det
Att vara ledsen är Lika mycket en känsla som att vara glad
Och vi har dem för att de behövs båda två
Den lilla tåren som rinner på min kind nu
Är den så farlig?
Det är den nog inte.
Men rädslan av att alla tårar jag byggt upp ska komma på en och samma gång
Den känns farlig
Den gör ont
Och oftast stoppar jag mig själv
Mitt i några små tårar
Eller tillochmed mitt i ett forsande vattenfall
För det finns för mycket där inne
Det skulle ta dagar att tömma
Och när jag måste stoppa mig själv
Så gör det så ont
Så läggs all min kraft på att titta inåt på allt det svarta och tunga
Och det är då omvärlden försvinner
Det är då jag blir en robot
Jag försvinner
Men när jag vågar prata om hur det känns
Vad jag går och har gått igenom
Även om jag fortfarande håller band på känslorna som vill ut
Så finns jag
Så har jag inte gett upp på den Petra som kämpar för att få upprättelse
Och när jag blir accepterad av andra trots att jag är den jag är
Då kan jag känna en lättnad
En liten glädje
Att kanske är jag inte så värdelös som jag kan tro att jag är
Och det är häftigt
Jag har lång väg kvar att gå
Och kanske många år kommer försvinna
Jag blir kanske aldrig den jag hoppats att jag skulle kunna bli
Men kanske jag ändå kan leva
Och kanske jag någon dag bara kan vara
Utan att det gör ont
Eller åtminstone att jag får vara den jag är
Utan att bli tvingad till saker jag inte klarar av
För att det är något man bara ska klara av?
Det vet jag inte.
Men jag vet att varje dag som kommer är en ny dag
Så ge upp är inget alternativ
Jag vet att efter mörker kommer ljus
För så är det bara

Nu blir folk obekväma

Paniken är här igen

Tredje gången idag

Men den är inte min vän 

Och den är inte jag

Men vem är jag?

Och vem kommer jag bli?

Det vet jag inte idag

Och det vet inte ni

Ser ingen framtid i mitt liv

Och dåtiden är försvunnen

Känner inte längre något driv

Och orden stannar i munnen

Man får inte säga så

Då blir folk obekväma

Men själv får jag gå

Och ensam mig på vägen gräma

Ingen kan ta smärtan ifrån mig

Jag får göra det inuti

Men hur, det vet jag ej

Och det vet inte ni

Jag vill bara veta att allt blir okej

Och inte som tomma ord

Men hur fan ska det kunna lösa sig för mig

När jag är fullkomligt bortgjord

Jag brukar försöka avsluta med hopp

Och hoppet finns väl alltid där

Men just nu inuti min kropp

Är hoppet ingenting jag bär 

Men morgondagen är en annan

Och kanske ler jag då

Kanske solen skiner i pannan

Kanske är himlen grå

Jag måste ändå lite hopp lägga in
För det är bara sån jag är
Jag har faktiskt ganska tjockt skinn
Och även om mycket på mig tär
Så kan jag inte bara ge upp
Utan får fortsätta traggla mig fram
Är inte roligast i någon grupp
Men ska försöka att inte känna skam
Tyngden i mitt bröst lär inte lätta idag
Men imorgon när jag vaknar
Kanske är där en gladare jag

Jag ville ju bara ha roligt. ..

Så trött. Så slut. Gråten i halsen
 . Gråten bakom ögonen. Jag orkar inte. Och jag är så trött att jag inte kan somna, även om jag skulle behöva sova en stund. Det kryper i hela kroppen . Jag ser dubbelt. Jag ser suddigt. Svårt att andas.  Ångest är det nog. Jag sluddrar. Jag stammar. Jag vill skrika. Jag vill krypa ut skinnet. Hatar den här känslan. Hatar rädslan att känslan inte ska vara borta imorgon. Imorgon då jag verkligen behöver tillgång till mig själv. En viktig dag. En lång dag. En dag som kommer ta energi, men också ge mig en massa energi. Tårarna som jag försöker trycka bort gör ont i mitt struphuvud. Som att jag svalt en tennisboll. Jag blir så ledsen när det blir såhär. Jag blir ledsen att det blir såhär för att jag hade roligt igår och var uppe för länge.  Och nej, jag dricker inte alkohol. Men jag tål inte för mycket aktivitet och för mycket intryck på samma gång. Särskilt inte när det har varit ovanligt mycket för mig den senaste tiden. Även om det bara är roliga grejer! Även om jag faktiskt hade väldigt roligt igår fram till en viss tidpunkt. Jag vill inte behöva må dåligt för att jag försökte att må bra. FAN. Jag älskar ju midsommar. Det bästa jag vet. Varför ska jag behöva må dåligt idag för att jag hade roligt igår?

Jag vet inte hur jag funkar. Jag har inget facit. och det kanske bara låter som jag gnäller och klagar jämt, men jag försöker alltid att inte göra det. Jag försöker att inte visa det. Men det gör inte saken bättre. Om möjligt - ännu sämre.  Just nu vill jag bara lämna Petra i hammocken där jag sitter, lämna mig själv och min kropp och springa härifrån. Långt bort från alla jävliga känslor.  Någonstans där jag kan andas och bara vara. Få skratta, må bra, bara vara. Inte känna allt det här tunga. Jag vill ju bara vara normal.... även om det inte finns...

På scenen får jag andas

Skrev inget inlägg igår, så satsar på två inlägg idag;)

Tycker ändå att vi kommit en bit på Karlberg nu, och jag älskar att fara dit varje kväll. Det har blivit min nya rutin. Har fått lära mig att jag behöver vila någon gång under dagen för att ladda inför kvällen. Har också fått lära mig att inte gå till Karlberg från mig i gassande sol,  för att det gjorde mig konstig, och känner mig fortfarande seg av, även om det var två dagar sen! Har lärt mig hur mycket jag tycker om de människor som jag jobbar med.

Har än en gång insett att det är det här jag vill hålla på med! Det är i en ensemble, bland människor som brinner för samma sak som mig, ensam eller med flera på scenen, framför en kamera, att få berätta något. Förmedla något. Oavsett om det är glädje, ilska eller sorg. På scenen andas jag. Jag får ta fram alla mina känslor. Mitt fönster som jag får öppna lite, vara helt gränslös. Bara köra. Bara njuta. Bara leva. Även repetitionerna glädjer mig! Att få komma dit varje kväll och utvecklas. Att känna hur karaktären tar form allt eftersom. Se hur de andra jobbar, hur deras karaktärer kommer till liv. Nej, jag älskar verkligen det!❤ 

I förrgår blev det ett speciellt rep från min sida eftersom att det kändes som att jag ville svimma och hade frossa efter promenaden (gissar på lite solsting), och vi kunde inte vara på scenen pga. Nymålad scen. Så vi repade på "förscenen". Det där repet är lite som i en dimma för mig faktiskt, så jag kommer inte ihåg det så bra. 

Igår var vi ganska få, så då satt vi och nötte text tillsammans inomhus istället.  Mycket nyttigt. Det är ganska skönt att göra så ibland, så är det lättare att lära sig texten.

Men nu längtar jag ut på den riktiga scenen igen! :) på måndag blir det hel-dag där! Då har jag tänkt köra all in med kläderna också, om det inte regnar! 

Jag känner mig ärad!

Vi har dragit igång på allvar med Karlbergsteaterns rep nu. Varje vardagskväll ska vi köra, och hela måndagen den 6:e! OJ vad jag behöver detta just nu. Det hjälper mig verkligen att hålla mig flytande när allting runtomkring mig sjunker på olika sätt. Så många saker som drar i mina fötter för att få ner mig under ytan. Men jag vill inte sjunka. Jag klarar inte av rädslan att se hajarna där under.
(Okej, det här skulle inte vara ett sånt inlägg, så nu går jag tillbaka till det jag egentligen ville prata om!)

Jo, det är att jag känner mig så OTROLIGT ärad (säger man ens så "I feel so honored") att jag får jobba på Karlberg med alla dessa fantastiska människor.  Att lilla JAG får jobba med dem! Så häftigt.  Och jag lär mig så mycket. Jag känner mig så hemma med dem. Jag känner att de bryr sig om mig, och jag bryr mig VERKLIGEN om dem. Mindre än en månad till premiär!! (Vilket gör att min hjärna som rusar i galopp tänker att det snart är slut) men Nej, jag tänker inte ta ut det jobbiga i förskott! Nu ska jag först ha kul i ÖVER EN MÅNAD!!!!!!:) Och SEN kan jag få bli ledsen.

Hursomhelst så kunde jag inte tro för några år sedan, att jag skulle få jobba med sådana etablerade människor, som alla blivit en stor del av mitt hjärta ❤

Sen så finns det en rolig, spännande, pirrig sak till som gör att jag känner mig ärad. Men det tar jag i ett annat inlägg:)

Liten utmaning - häng på vettja? ;)

Nu är det ju saker som är mindre roliga i mitt liv, samt saker som är mer roliga. Vissa dagar känner jag kanske för att vara djup, vissa dagar kanske mindre djup. Men från och med idag, så har jag gett mig själv utmaningen att - Skriva minst ett blogginlägg varje dag till och med Söndag! Med mycket, litet, konstigt, normalt material. Bara det jag känner att jag vill skriva, eller om jag vill lägga upp någon bild. Bara något!

Ett sätt för mig att komma igång igen, för jag älskar att skriva och kan tycka att det är lite roligt att titta tillbaka ibland och se vad som hände samma datum för ett år sen exempelvis!

NU ska jag iallafall gå till mammas jobb och lämna tillbaka hennes bil, som jag lånat idag för att jag skulle till VC och ta blodprover. Och shit vilken sommarvärme det är! Så skönt.

Ha en bra dag!

#NO FILTER ett av de vackraste ställena på jorden,som jag får se varje dag om jag bara känner för det, och vänder mina ögon från att titta rakt in i mig själv, till att titta utåt. En sak som är lättare sagt än gjort när en råkar vara en sådan person som försöker hålla fast och stänga inne sina känslor, och alltså måste hålla två spända ögon på dem hela tiden, så att någon inte sipprar ut. Jobbar med att bli bättre på den fronten! 

Ibland är det så, idag är det såhär...

Ibland så slutar jag andas.
Idag vill jag slita av mig mitt eget skinn.
Ibland tänker jag att jag kan acceptera vart jag hamnat
Idag känner jag att det är omöjligt
Ibland försöker jag landa i nuet
Idag är framtiden det enda som snurrar
Ibland så vill jag tro att jag är stark
Idag har jag aldrig kännt mig svagare
Ibland kan jag gå i solen och le
Idag regnar tårarna
Ibland tror jag att jag äntligen vet var livet vill ta mig
Idag är jag mer vilse än tidigare
Ibland känns det som att jag inte behöver någon annan
Idag känns det som att jag behöver alla
Ibland känns det helt ok att dagarna går
Idag vill jag bara att de ska stanna
Ibland kan jag skriva i all evighet
Idag slutar jag här...

Tunghäfta i fingrarna

Det kliar i mina fingrar
Jag vill skriva, men vet inte vad
Jag har tappat mina ord
Den saken som brukar hjälpa mig igenom saker
Men när det blir extra tungt och jag får tunghäfta i fingrarna,så går inte ens det
Det är för mycket som trycker på
Pennan stannar i samma sträck
Som förstelnad sitter jag där
De finns bara inte
Orden alltså
Huvudet tänker miljoner tankar samtidigt, men jag kan inte fånga en enda
Jag får kramp i armen av den statiska positionen
Ändå släpper jag inte pennan
Den är tryckt mot pappret i ett hårt tag
Ögonen fokuserar inte på pappret, utan bara rakt framåt
Kroppen är helt förstenad
Men jag kan känna hur hjärtat slår där inne
Det har iallafall inte stannat
En tår letar sig ut ut ögonvrån, och landar på det lilla sträcket av bläck
Nu liknar det inte ett sträck längre
kanske en amöba?¨
Jag får påminna mig själv att jag behöver luft
Att jag måste dra in luft, sen skicka ut den
Jag blir sittandes så ett tag
Tillslut, lyckas jag släppa blicken
andas lite
Och sist av allt släpper jag pappret med pennan
Jag går därifrån
Kvar ligger ett papper med en blå amöba på
som simmar i ett salt hav av tårar

Svidande ögon och spännande godis

Yes! Skriver detta med en aning svindande ögon. Klockan är halv fyra, och jag har varit vaken ett bra tag. Men jag ska deff inte klaga, eftersom att jag fått tre nätters sömn med genomsnitt lite mer än fem timmar!! Och det är så BRA, och så SKÖNT! Men nu sitter jag här ändå med svidande ögon.

Skillnaden på mig nu, med för några år sedan, är att jag blir överdundrigt trött av bara en natt tillbaka i samma mönster. Jag klarade det bättre förut, Om jag bara fått sova en eller två nätter lite sämre, så kunde jag utan problem sova dåligt några veckor till. Så konstigt. Men Nu har jag sovit dåligt i månader, vilket gör att de nätter jag får sova lite mer är UNDEBARA! Men att jag blir lika trött igen direkt jag går på ännu mer minus!

Men nu ska jag hursomhelst inte tänka på det. Utan hoppas att jag kommer kunna sova lite under dagen. Och bara ta det lugnt! Hoppas även på sömn kommande natt, eftersom att jag kommer ha tre påfrestande, men givande dagar, med föreställningar!

Nu ska jag jobba lite med ett Youtube-klipp, och sen kanske en promenad!

Här är mitt sista youtube.klipp, där jag testade lite godis och snacks från andra länder:

Nattliga tankar om panikångest

När jag känner att den är påväg

När den konsumerar mig hur mycket jag än försöker undvika det

När jag har tryckt bort för länge börjar den att dunka

Det dunket är det enda jag gör

Det blir svårt att lyssna

Svårt att prata 

Jag blir klumpig 

Försöker trycka bort

Jag orkar inte nu

Jag har varken tid eller ork

Måste trycka bort

Ta dig bara igenom det här

Du älskar ju det här

Men jag kan inte hitta skrattet

Det är gömt i den andra smeten som jag jobbar hårt från att slippa 

Men jag vet att det snart inte går 

Och jag har rätt 

Jag har varit här så många gånger förr

Panikångesten kommer

Jag skakar för att det är så mycket som försöker ta sig ut

En ångetattack som varit under konstruktion länge

Jag är ett med den ett tag

Den minskar något

Går till sängs

Allt är inte ute 

En liten del är ute 

Och det lilla som kommit ut har ändå gjort min kropp lättare! 

Jag kan somna lite fortare.

Känslogröten är lite mindre

Och att kunna gråta är en fantastisk ventil 

Jag önskar att jag grät oftare 

Inte för att jag älskar att gråta

Men för att jag behöver gråta

Jag behöver få bryta ihop 

Låta mig själv tömmas 

Inte vänta varje gång tills det exploderar

Det är en lång och tuff skola att gå

Men oj vad jag lär mig mycket

Förut var attackerna något som verkligen gjorde att jag trodde att jag skulle dö

När de är som värst kan jag fortfarande tro det,

Men mest ser jag det som en mekanism som är bra men jobbig

Om jag aktivt trycker bort känslor för att jag inte orkar 

Så tvingar den mig att tömma efter ett tag

För det som stängs in måste ut någon gång

Summan av kardemumman är

Vi har känslor, varenda en av oss!

Vi bör få  låta dem få komma ut när de säger att de vill 

Men om vi inte gör det så finns det en knapp inom oss

En nödsignal som känslorna kan trycka på när det blir för trångt där inne

En knapp där det står "panikångest".

Någon av känslorna trycker på knappen.

Det utbryter panik inne i kroppen bland alla känslorna när larmet går,

Även om någon ropar "utbryt inte panik, gå sakta och försiktigt mot utgången "

Så lyssnar ingen, och alla springer samtidigt 

Det blir ett hårt tryck

De springer genom tårkanalerna,

Genom lederna ,

Genom lungorna, 

Genom hjärtat,

Inte lätt att stå upp då

Inte lätt att andas

Men när väl paniken skingrat sig

Känslorna blivit färre

Andningen saktas ner

Och tröttheten kommer

Då är jag otroligt tacksam för den där knappen

Men jag ska träna på att inte stänga in alla dessa stackars känslor och tankar så länge att de får panik

Det är inte roligt att bli instängd...

När världen sover

När världen sover

När ingenting annat än mina steg mot den hårda marken hörs

När dimman ligger som ett täcke över marken

Lever jag då?

Är det på riktigt?

Eller är jag i en dröm?

Kroppen liksom svävar över marken.

Ögonen försöker ta in allt det vackra runt omkring

Även om livet just för stunden känns så fult

Det där fulsnygga

Det overkliga

Det tunga

Det lite läskiga

Men otroligt sagolika

Kroppen är så trött 

Jag vill inte annat än att få sova

Men just i den här stunden

Just då 

Så är jag glad att jag är vaken

Får se det vackra

Ta in det vackra

Och känna ett lugn

Om än bara för en liten stund

Så får jag andas

And so the meltdown begins...

Det går inte mycket längre. Det går snart inte att hålla uppe den väggen, som jag enbart håller uppe med ren vilja, för att jag inte vill att den ska rasa. När den väl rasar, så räcker det inte med en liten tegelsten, som jag lugnt och metodiskt bara kan sätta fast på muren igen. Varje känsla som jag har känt kan blossa upp har jag kapslat in i en liten bubbla, redan i begynnelsen av den. Redan när tanken föddes så la jag den nyfödda lilla känslan i en tjock bubbla av gummi. Gummi kan väl kväva, tänker jag? Men det kan det inte!

Det enda gummit kan göra, är att hålla den svag, och inte så påtaglig, så länge som jag klarar av att bygga nya små gummibubblor. Men nu har jag byggt så många, att även mina lungor börjar kvävas. Mitt hjärta slår inte lika lätt. Och klumpen i bröstet blir fastare och fastare.

Så kom dagen då jag inte längre hade en möjlighet att bygga nya bubblor. Då tegelstenarna börjar ruckas från sina platser. Paniken börjar komma. Tårarna börjar trycka på. De bränner sådär som de bränner innan de börjar falla.

Det är så nära nu. Det är för nära. Tårarna har så smått börjat sippra ut då och då. Och med tårarna har även känslorna börjat tränga sig ur de tjocka gummibubblorna, jag känner hur hela jag kommer fyllas snart, och när hela jag fylls, så kommer kraschen. Så kommer allt detta som jag stänger in, översvämma hela min kropp. Hela mitt sinne. Hela jag. Och det här är inte någon som jag tror kommer hända. Jag VET att det kommer hända. Jag har varit med om det här allt för många gånger förut. Den här kraschen kommer bli stor, den kommer göra ont...

Kanske man tänker att det bara är att släppa på det då, så jag slipper bygga upp ännu mer. Eller att jag hela tiden ska släppa ut lite, så att det inte blir såhär. Och det är SÅ sant. Och det är något jag tränar på att göra. Men när mycket saker händer samtidigt, och många stora känslor kommer samtidigt, så händer det per automatik. Jag stänger av! Jag kapslar in! Jag trycker bort! Och jag är rädd för att känna, för att det gör så otroligt ont.

Ja, jag har varit här förut. Inför en krasch, under en krasch, och efter en krasch. Och det är rent ut sagt för jävligt. Men jag har också alltid i slutändan lyckats klättra upp. Jag har alltid en dag lyckats se solen skina in genom molnen. Jag har aldrig gett upp. Jag kommer aldrig ge upp. Jag kommer kämpa. Bita ihop. Kämpa lite mer.

Det känns som att det aldrig någonsin kommer kunna bli helt bra, men det kommer bli så pass bra att jag kommer klara av det, och det är det absolut viktigaste. Jag kan inte ge upp. Jag kan inte sluta kämpa. Jag ska gå framåt, men det kan ta tid. Först kommer nedbrytningen, sen kommer uppbyggnaden, sist men inte minst får jag stå där uppe på min uppbyggnad och titta på utsikten med en sol som skiner mig i ansiktet, tårar som befriade får rinna stilla på mina kinder, och ett leende som kommer från mitt hjärta som äntligen får andas lugnt...

Vad kan jag göra när hjärnan är för trött för att sova?

Vad kan jag göra, när hjärnan inte kan sluta snurra?

Vad kan jag göra när hjärnan är för trött för att somna?

Vad kan jag göra när jag ska orka prestera något, men tröttheten förstör mina försök?

Vad kan jag göra när hjälpmedel så tunga att de ska knocka en häst inte gör annat än att få min kropp att somna, men inte hjärnan?

Vad kan jag göra för att bli frisk det här året?

Vad kan jag göra för att jag inte ska bli utskickad på något jag inte klarar av?

Vad kan jag göra för att orka det jag inte orkar?

Vad kan jag göra för att en dag få göra det jag älskar? 

Vad kan jag göra, när det bara finns hjälp tills jag nått en viss ålder

Vad kan jag göra för att få tiden att stanna, samtidigt som jag fortsätter utvecklas?

Vad kan jag göra för att fortsätta gå, om mina ben går sönder av trötthet?

Vad kan jag göra för att försöka få ut alla tankar som snurrar? 

Det vet jag! Jag kan skriva. 

Vad kan jag göra för att få ut mina känslor som har fastnat i bröstet?

Det vet jag, jag kan skapa. Jag kan spela teater. Jag kan skriva.

Men vad ska jag göra för att bli bukt med sömnlösheten? 

Det vet jag inte... det vet inte läkarna... det vet inte terapeuten... det vet inte ens mamma, och hon vet allting! 

Men det är bara att fortsätta kämpa, som jag gjort så länge. För jag har blivit en krigare. En sömn-krigare. Och jag ger mig banne mig inte! Inatt vaknade jag klockan ett, och jag vet redan nu att jag inte kommer sova mer, då väckaren ringer klockan 4.45, för det är för lite tid kvar tills dess. Det kommer bli en jobbig dag, men oj vad jag ska kämpa. Jag ska göra mitt allra bästa på Scenskoleprovet, och hoppas att min kämparanda syns igenom. Att det verkligen syns att jag älskar det jag gör. Att det är där jag känner mig som hemma. På scenen! Med eller utan sömn!

En vecka med tusen saker, tusen tankar!

Den vecka jag just nu befinner mig i är väldigt tung och jobbig på många sätt!  Många väldigt jobbiga saker för mig. Mind you att just där jag är i livet just nu är små saker som att diska eller tvätta som stora berg innan jag gör dem (inte bokstabligen,  även om det kan bli berg av tvätt och disk också.). Det tar emot på ett sätt som inte är att det känns tråkigt och jobbigt, utan det kan nästan vara fysiskt omöjligt att ta mig dit och göra det, som att det är ett osynligt kraftfält som gör att det känns så tungt.

-Men jag gör det tillslut!

Denna vecka har jag sovit dåligt, jag har haft arbetsterapi, samtalsterapi, jag kommer göra ett scenskoleprov,  och värst av allt har jag en begravning av en person som står mig väldigt varmt om hjärtat.

Det låter inte som många saker. Men det är många stora saker för mig. Alla dessa saker tar en massa energi.

Scenskoleprovet är i morgon, och det finns inga ord för hur gärna jag önskar att det ska få gå bra! Att jag ska få gå vidare, åtminstone ett steg. Teatern är för mig en livräddare,  en livlina, ett ställe där jag känner att jag kan andas. Och som jag vill andas. Som jag vill ha sådär roligt och jobba sådär hårt som man gör inom teatern.  Det är min högsta önskan, att alltid ha teatern i mitt liv. Och alltid kunna andas.

En begravning vet vi alla vad det är, hur det känns och hur det kan se ut. Och det känns såklart tyngst av allt. Jag kan inte ens försöka förklara. För det finns bokstavligen inga ord!

Har hittat små sätt att vara kreativ i vardagen, och det känns skönt. Mitt sätt att försöka hitta andningsplatser hemma också!

Uppförsbacke

Just nu är det väldigt mycket kämpa i uppförsbacke. Allting som ska göra måste jag liksom dra mig framåt för att ens försöka göra det. Det har hänt en väldigt jobbig sak som gör att jag är i en bubbla för tillfället. Så mina steg känns tunga som bly, men jag har gett mig den på att alltid ta de steg som jag har som mål. Det är inte ett höga mål, men ett mål som jag vet att jag kan nå även om det är tunga dagar.

Idag drog jag mig till gymmet för att försöka löpa lite på bandet.  Och det blev verkligen LITE, även om jag varvade med att gå. Ville bara ramla ihop. Men jag försökte bita ihop så länge som möjligt. Känslan var i kroppen som att jag inte tränat en enda dag i mitt liv. Usch vad jobbigt och tråkigt. Blev inte långt, men jag får klappa mig på axeln över att jag åtminstone gick dit.

Nu vet jag att det kommer vara tungt ett tag, och idag ska jag öka ytterligare på min medicin, vilket jag vet leder till mer biverkningar som trötthet, huvudvärk och väldigt, VÄLDIGT mycket munntorrhet. Men det är maxdosen så har jag tur kanske medicinen börjar fungera! Det hoppas jag på iallafall!

Nu sitter jag i omklädningsrummet och försöker samla kraft för hemfärd.

Jag har fått diagnosen ADHD

Så konstigt att det känns så jobbigt att skriva det här. Så fjantigt att jag tycker att det känns så jobbigt att tårarna vill rinna när jag skriver. Det är ingenting att skämmas över, och det är många som har det, det vet  jag. En är inte sämre eller bättre för det. Men jag har tagit det hårdare än jag trodde. Jag har haft svårare att acceptera det än jag trodde. Och fortfarande är det väldig jobbigt. Fick diagnosen förra året, men inte skrivit något om det, för att jag väntat på att jag skulle acceptera det någon gång. Detta är bara en del av min diagnos, men den delen som jag valt att skriva en text om. Den delen som har börjats behandlas än så länge, med.... inga resultat. Men jag får fortsätta kämpa. Någonstans tänker jag att jag kanske kan börja acceptera mig själv mer om jag vågar ta steget att inse att det faktiskt är så det är. Så idag skrev jag en rimmande text om detta. Keep in mind att det här är mina känslor och tankar om mig själv och diagnosen, inte någonting som jag skriver för att jag på något sätt dömer någon annan med denna diagnos!!! Kommer kanske blogga lite mer nu, eftersom att mycket av mitt liv kretsar mycket kring detta ämne, och jag har inte velat skriva om det så mycket tidigare...

Så länge som jag tänkt; det här är inte jag
Trodde jag skulle vakna upp som någon annan en dag
Den där människan i mina drömmar med huvudet på skaft
Med det där självförtroende jag önskat att jag hade haft
Låtsas och kämpa, du kan väl också vara glad?
Men tårar på mina kinder som daggdroppar på ett blad.
Att vara som andra som verkar fungera
När jag själv hela tiden får stå och trampa i lera
Men en dag så ska det vända, en dag blir jag också så
En morgon ska himlen inte längre vara lika grå
Händer det imorgon, nästa vecka eller år?
För visst ska väl tiden läka alla blödande sår?

En dag fick jag veta, du blir aldrig vad du kallar normal
När jag kom till den här världen var det mitt avtal
Ett avtal jag önskat att jag tidigare vetat om
Kanske hade jag varit mer förberedd när vuxenlivet kom
För nu står jag på skakiga ben i början på något nytt
Något nytt som känns oövervinnerligt, som jag även avskytt
Mest för att jag inte vet hur jag ska göra
På vilket sätt jag nu över alla hinder ska köra
Med tidspress från samhället och panik i mitt sinne
Ibland vill hjärnan sprängas som en överfylld finne
Jag är den jag är, och den kommer jag alltid att vara
Något som jag många gånger ofrivilligt fått erfara

Något som känns så jobbigt, men kommer hjälpa mig till slut
Något som kan hjälpa mig att lösa livets knut
Jag kommer inte vakna en dag och vara som någon annan
Jag kommer ha kvar mina bekymmersrynkor i pannan
Jag kommer få jobba med mig själv varenda dag i mitt liv
Jag kommer ibland behöva vara mer eller mindre aktiv
Jag kommer kämpa tills jag hittar rätt sätt att leva för mig
Jag tänker bli Pippi Långstrump, världens starkaste tjej

Jag kommer för alltid leva mitt liv med ADHD
Men vet ni, det kan nog till slut bli bra det med...

Svårt att hitta ord. Men jag fick lite sömn inatt!:)

Jag skriver aldrig. Jag vet inte varför egentligen. Kanske är det så för att jag inte vet vad som är "ok" att skriva och inte. Den senaste tiden har jag haft ett stort behov av att skriva, men har inte gjort det. Både för att det känns jobbigt, men också för att det har varit så mycket som pågått att jag inte ens har kunnat börja försöka hitta ord. Hur förklarar man något som inte ens jag vet? Så mycket känslor på samma gång. Så mycket jobbigt på samma gång. Så många tårar, så mycket ilska, så mycket tungt på samma gång?  Jag kan inte det. Det blir alldeles för mycket. Som att få tunghäfta.. ändå vill jag skriva.

Jag vill ha kvar.  Jag vill kunna gå tillbaka om jag någon gång blir bättre,  och se hur det var och hur långt jag kommit. För innerst inne så hoppas jag självklart att jag kommer komma någonstans någon dag! Men det jobbiga är att jag har så svårt att tro att det kommer bli så. Just nu är det svårare än någonsin att se något framför mig.  Att se någon i den mörka dimman som ligger över mig just nu. Men jag önskar att den ska lätta, och jag vet sen tidigare att hur hemskt det än kan vara just nu, så kommer solen skina igenom tillslut. Det gäller bara att kämpa och bita ihop! Så jag kämpar. .. jag biter ihop!!

En bra sak är att jag faktiskt sov inatt! Jag var totalt slutkörd både i förrgår och igår,  så äntligen kände kanske min kropp att jag bara måste sova. Kan inte säga med ord hur skönt det känns!  Jag sov sammanlagt lite mer än sex timmar,  och det var helt fantastiskt. Var uppe några gånger i natt på toa osv. Men lyckades somna om ganska fort! När jag vaknade på morgonen var jag otroligt trött och hade huvudvärk, och jag har så mycket sömn att "ta igen", så en bra natt räcker kanske inte för alltid, men det räcker för nu. Hoppas jag får några till!! Har en övanlig trötthet nu för tiden, och orkar med väldigt lite innan jag blir trött i hjärnan.

Det är så mycket som pågår nu.  Bland anNat sätter jag in en ny medicin som väljer att ge mig en hel del biverkningar som vissa dagar är riktigt jobbiga! Det värsta är att jag måste vänta tills biverkningarna försvinner för att få öka,  och innan jag ökar kommer jag antagligen inte känna av någon positiv effekt.  Så just nu är det lite kämpigt på den fronten.

Har en del saker som jag kanske borde prata om, skriva om eller whatnot. .. men jag känner mig inte riktigt redo för det, för jag går igenom en hel del bearbetning just nu. Men det lär väl komma när jag känner att jag själv bearbetat det nog mycket. Inget farligt är det, inget konstigt, men det känns konstigt och jobbigt för mig just nu.

Nåväl, jag ska inte skriva mer nu! Nu har jag iallafall fått göra något åt kliet i mina fingrar!

Ha en bra dag alla!