Jag har fått diagnosen ADHD

Så konstigt att det känns så jobbigt att skriva det här. Så fjantigt att jag tycker att det känns så jobbigt att tårarna vill rinna när jag skriver. Det är ingenting att skämmas över, och det är många som har det, det vet  jag. En är inte sämre eller bättre för det. Men jag har tagit det hårdare än jag trodde. Jag har haft svårare att acceptera det än jag trodde. Och fortfarande är det väldig jobbigt. Fick diagnosen förra året, men inte skrivit något om det, för att jag väntat på att jag skulle acceptera det någon gång. Detta är bara en del av min diagnos, men den delen som jag valt att skriva en text om. Den delen som har börjats behandlas än så länge, med.... inga resultat. Men jag får fortsätta kämpa. Någonstans tänker jag att jag kanske kan börja acceptera mig själv mer om jag vågar ta steget att inse att det faktiskt är så det är. Så idag skrev jag en rimmande text om detta. Keep in mind att det här är mina känslor och tankar om mig själv och diagnosen, inte någonting som jag skriver för att jag på något sätt dömer någon annan med denna diagnos!!! Kommer kanske blogga lite mer nu, eftersom att mycket av mitt liv kretsar mycket kring detta ämne, och jag har inte velat skriva om det så mycket tidigare...

Så länge som jag tänkt; det här är inte jag
Trodde jag skulle vakna upp som någon annan en dag
Den där människan i mina drömmar med huvudet på skaft
Med det där självförtroende jag önskat att jag hade haft
Låtsas och kämpa, du kan väl också vara glad?
Men tårar på mina kinder som daggdroppar på ett blad.
Att vara som andra som verkar fungera
När jag själv hela tiden får stå och trampa i lera
Men en dag så ska det vända, en dag blir jag också så
En morgon ska himlen inte längre vara lika grå
Händer det imorgon, nästa vecka eller år?
För visst ska väl tiden läka alla blödande sår?

En dag fick jag veta, du blir aldrig vad du kallar normal
När jag kom till den här världen var det mitt avtal
Ett avtal jag önskat att jag tidigare vetat om
Kanske hade jag varit mer förberedd när vuxenlivet kom
För nu står jag på skakiga ben i början på något nytt
Något nytt som känns oövervinnerligt, som jag även avskytt
Mest för att jag inte vet hur jag ska göra
På vilket sätt jag nu över alla hinder ska köra
Med tidspress från samhället och panik i mitt sinne
Ibland vill hjärnan sprängas som en överfylld finne
Jag är den jag är, och den kommer jag alltid att vara
Något som jag många gånger ofrivilligt fått erfara

Något som känns så jobbigt, men kommer hjälpa mig till slut
Något som kan hjälpa mig att lösa livets knut
Jag kommer inte vakna en dag och vara som någon annan
Jag kommer ha kvar mina bekymmersrynkor i pannan
Jag kommer få jobba med mig själv varenda dag i mitt liv
Jag kommer ibland behöva vara mer eller mindre aktiv
Jag kommer kämpa tills jag hittar rätt sätt att leva för mig
Jag tänker bli Pippi Långstrump, världens starkaste tjej

Jag kommer för alltid leva mitt liv med ADHD
Men vet ni, det kan nog till slut bli bra det med...