Nu får det vara nog!!

NÅGOT är fel i min kropp. DET MÅSTE VARA SÅ! Jag får så lätt ont i kroppen, och en simpel sak som en liten sträckning kan sitta så JÄKLA länge!!!! Och det är inte bara det, ena veckan kan jag springa flera kilometer i sträck för att nästa behöva sätta mig på huk efter TVÅ MINUTER för att det bara inte går. Kroppen orkar inte. Och det är inte för att jag inte pushar den. Man kanske inte tror att man har hunnit pusha kroppen på två minuter. Men tro mig, det har jag. När jag vill svimma efter bara några sekunder så är två minuter läääänge. 

Otroligt jobbigt och störande! Jag VILL ju träna!!! Vissa Yoga-pass känns det som att jag ska svimma så fort händerna åker ovanför hjärtat..... Suck.... och nu kan jag inte ens YOGA för min sträckning i låret, + min axel som besvärar mig. Det låter sannerligen som att jag är hypokondriker, men det är jag inte. Jag lovar.... Jag skulle ALDRIG söka orsaker för att inte träna om det verkligen gick att träna.

Hursomhelst så verkar det som att det äntligen händer något. Idag har jag tagit en massa blodprover (som antagligen inte kommer visa något), ska även få en remiss för en utredning om autoimmuna sjukdomar vad det nu är. Ingen aning riktigt, men en av mina läkare tyckte att jag skulle göra en sådan. Får se när det blir.

Har fått en annan medicin till natten som jag ska sova bättre på, som känns som att jag häller typ syra i halsen då både halsen och tungan domnar bort i typ 30 minuter efter att jag tagit den. FY BÖVELEN, men om det hjälper min sömn får det nog vara värt det.

Sen är det en del andra saker som händer på den mentala biten. Jag kommer inte få någon ny medicin än så länge för den svackan som jag är i just nu, som jag verkligen VILL upp ur, eftersom att jag då och då får de där dumma blåmärkena fortfarande är det viss ingen ide' pga att det kan dra igång en reaktion på den nya medicinen också isåfall. Tydligen är jag väldigt medicin-känslig blev det konstaterat på mitt senaste möte, med tanke på att jag provar SÅ MYCKET, men ingenting riktigt funkar som det ska, och jag är med om diverse jobbigheter på dem.

Just nu känner jag mig bara less och vill att alla jäkla problem ska sluta! Kan jag åtminstone få ett i taget?? Då skulle jag vara nöjd! Nåväl. det är som det är.... och det blir som det blir.... vill bara skriva av mig lite!

Hösten i år är iallafall väldigt vacker!!

När en vill att dagarna ska gå, men att tiden ska stanna upp...

I det läge jag är nu, skulle jag mest av allt bara vilja sova igenom dagarna. Dagarna som känns så betydelselösa. Jag gör det jag ska, jag går på mitt "jobb", jag går på mina träningspass (som för har varit min räddning just nu, att alltid kunna gå på något pass mot kvällskvisten och få svettas och tänka på något annat.) och jag ligger och slöar/sover.

Det enda jag vill är att sova. Nu har jag sovit extremt dåligt under nätterna igen. Har inte sovit många timmar inatt, men somnade rätt tidigt igår. Har haft en period då jag sovit ganska bra på natten, men stigit upp bara för att lägga mig i soffan och sova där. Och så har det sett ut. En skulle kunna tro att det beror på min extrema sömnförlust som jag samlat på mig under åren, men det är inte det. Detta är en helt annan trötthet än den tröttheten som jag känner PRECIS nu, för att jag inte sovit mycket inatt.

Jag är OTROLIGT rädd för att tiden går. OTROOOOLIGT!! Varje dag som går för jag en klump i hjärtat över att jag blir äldre, och alla runt omkring mig också blir det. De kommer inte finnas där för evigt. Och det kommer komma en tid när jag tänker tillbaka på mitt liv, och inser: Jag gjorde ingenting!!! Dagarna gick och INGENTING hände. Fy fan säger jag bara för dessa sugiga, fjantiga tankar....

Detta låter så fruktansvärt och dumt, och det är det också, men tyvärr så tänker jag, vilket gör att tiden går ännu fortare än vad den behöver. Julen är det absolut bästa jag vet. Det mysigaste och roligaste. Förra året någon dag innan julafton så tänkte jag såhär:
- Jag vill inte att det ska bli julafton, för då är sommaren snart här och då är det jul sen igen, och då har det gått ett HELT år av mitt liv.

Nu är jag helt skakig för att det är November SNART (Egentligen nu eftersom att det bara är en halv månad kvar....) Ja, ni hör ju. Jag lever jävlat aldrig NU och det stör mig. Och jag jobbar så mycket jag kan på det, men främst när jag är i situationer då jag ligger längst nere i dalen, och ska försöka samla kraft för att klättra upp på berget, det är då tankarna är som värst. Jag vill bara hoppa framåt. Jag vill bara må bra. Men det går inte att slå med ett trollspö, Det KOMMER ta tid, och med tid så blir jag äldre. Det finns ingenting jag kan göra åt det. INGENTING. FÖRUTOM att försöka leva mer i nuet.... Så jag ska försöka.

Med det sagt. Är jag trött på dagen, så KOMMER jag sova på dagen. För det är det min kropp vill ha just då. Och det räknas väl också som att leva i nuet... Eller?