Overklighetskänslor

I Tisdags var jag med om det mest obehagliga jag någonsin varit med om. Jag hade sovit dåligt ett tag, och bara ett fåtal timmar natten till Tisdag, så någon gång mitt på dagen la jag mig ner för att försöka sova en stund för att orka med kvällens premiär på Karlbergsteatern. Jag somnade ganska hårt, och när jag vaknade till så tvingade jag mig upp direkt för att inte sova för länge och få ont i huvudet. Då började det hemska.

Jag kände att jag var galet trött, vimmekantig och svimfärdig, vilket jag kan bli när jag sovit mitt på dagen. Så jag gick upp för att dricka en vitamin-dryck som alltid brukar göra mig piggare och mindre yr. Men det hjälpte inte. Hjärnan var fortfarande inte med. Jag ska försöka förklara känslan...

Det var som att min hjärna fortfarande var i dröm-mode, som att allting som hände, allt jag sa, allt jag hörde bara var en dröm. När jag sa något så visste jag inte om jag sagt det eller tänkt det. Jag hörde inte min egen röst. Samma sak när jag gjorde något, så visste jag inte om jag gjort det eller tänkt det, eller så hade jag glömt av att jag gjort det. Allting var som i en sorts dimmig karusell. Jag var helt enkelt vaken i en mardröm.

Jag trodde att det skulle hjälpa att duscha, men jag kunde inte riktigt känna vattnet. Sen när jag gått ur duschen och kollade mig i spegeln några minuter efter så undrade jag varför jag var blöt i håret, för jag hade redan glömt att jag hade duschat. Otroligt obehagligt!

Nu började jag bli rädd på riktigt. För jag förstod att det inte skulle försvinna. Jag märkte att de enda gångerna jag kände mig verklig var när jag la mig på rygg på golvet och tryckte handflatorna mot golvet, eller när jag startade högtalaren med musik på högsta volym och tryckte örat mot den. Annars var det som att huvudet var fullt av bomull och som att allting hände långt bort ifrån mig.

Jag testade att hälla upp iskallt vatten med isbitar i en stor bunke och stoppade ner händerna för att jag trodde att kylan skulle göra mig piggare i skallen. Jag doppade ansiktet. Jag testade mer vitaminer. Åt mat. Åt socker. GJorde allt för att komma tilbaka till verkligheten, men det gick bara inte.

Så var det dags att åka till Karlberg. Paniken infann sig ännumer. Vi skulle ha publik. Tidningen skulle vara där. Mina kompisar och familjemedlemmar skulle vara där. En kväll som i vanliga fall kan  vara höjdunkten på året blev istället en skräck. Jag skulle alltså spela premiären utan att vara medveten. Jag var tvungen att lita på att jag repat så bra att det satt i ryggmärgen.

Jag kom dit, och jag pratade med ett fåtal om vad jag gick igenom, och det var skönt att få göra det, istället för att bära det helt inom mig. När vi sjöng upp var jag en milimeter ifrån att bryta ihop i en panikångestattack, eftersom att det stod klart för mig att jag inte hörde varken när jag pratade eller sjöng. Också skulle jag försöka pricka alla tonerna...

Föreställningen drog igång, och jag minns inte så mycket av den. Jag minns att det kändes som att jag var full. Att jag inte riktigt var med, men att jag försökte ge så mycket energi som jag bara kunde. Jag minns att jag var glad att jag hade publik som jag kände, men att jag också var ledsen att jag inte riktigt kunde njuta av premiären så som jag ville. Jag minns att mina fina ullvinge-systrar var där, och jag känner mig alltid så glad över att de alltid kommer och stöttar mig, och dessutom gav de mig en jättefin premiärpresent <3 Jag minns att jag försökte prata med dem, och att jag hoppades att de hade haft en rolig föreställing och att jag inte gjort bort mig. Personligen vet jag inte ens hur det gick för mig. Jag hade ingen kontakt med varken hjärna eller kropp. Men jag vet att jag tog mig igenom föreställningen med alla poistioner och repliker, så repetitionen hade gjort mig väl;)

Nästa dag var alla dessa känslor borta ( TACK OCH LOV!! ) Och jag var ofantligt glad och peppad till den kvällens föreställning. Var lite rädd att jag skulle få scenskräck, men det fick jag inte;) Önskar bara såklart att jag varit så glad och peppad till premiären, men det verkade iallafall som att publiken hade roligt, och det är det viktigaste:)

Skolavslutning 2018

Igår var det skolavslutning i Hemmingsmark som jag för en gångs skull faktiskt kunde se, så det var otroligt mysigt. Såklart fick barnen mig att börja gråta när de sjöng Goliat. Det är så otroligt fint när barn sjunger tycker jag, och det får mig alltid att bli så känslosam. Jag tog några bilder som jag tänkte lägga upp.

Och Albin har blivit så stor att han går ut SEXAN!!! Fina, fina Albin. Hoppas det går bra för honom i nya skolan och att han förstår att han alltid kommer ihåg att han är bäst precis som han är <3

Tyvärr var jag alldeles för trött för att åka på examen i stan där Elma och Verner tar examen. Jag brukar i vanliga fall alltid gå till deras skola och titta när de sjunger. Men så trött som jag har varit den här veckan, och hur mycket som väntar i helgen, så måste jag försöka vila så mycket jag kan!

Innan skolavslutningen så knepade vi lite med min nya cykel, som jag ÄLSKAR!!!!!!!!!!!  Som min äldsta bror varit en hjälte och byggt ihop. När jag säger hjälte, så menar jag HJÄLTE!!!! Shit vad han har fått jobba! Och jag är evigt tacksam för all hjälp jag fått. Jag, mamma och pappa hade problem med att bara bygga ihop skärmar och lysen på cykeln!! Sen har jag fått vara lite barn-taxi med alla syskonbarn som ville testa åka den:)

Fin-cykeln <3

Levi i min cykel när regnkapellet är på:)

Skådespelare med Asperger?

Det finns en specifik sak som får mig att må så bra. Som får mig att leva. Som känns som mitt hem. Det är teatern. Eller egentligen agerandet i sig. Det spelar inte så stor roll om det är teater eller film. Om jag får sätta mig in i en karaktär och få spela ut den, så är jag nöjd.

Skillnaden är väl den att teatern är något mer strukturerad och man växer ihop som familj hela ensemblen, i film blir det inte riktigt så på samma sätt. Tider kan lätt flyttas och saker kan kännas lite mer ostrukturerat. Men det är ändå en annan form av struktur.

För mig är min Asperger en styrka inom detta ämne. För den gör att jag lägger ner 100% och mer i alla roller jag gör. Jag brinner ihjäl för agerandet, för att jag älskar det så mycket! Det är ett av mina specialämnen, och eftersom att jag är intresserad av det, så vill jag helst bara få göra det hela tiden. Men det är inte så lätt att få bestämma det. Jag får ta de roller jag får och växa i dem. Jag är oerhört tacksam att jag får spela teater och spela i någon kortfilm här och var, för jag vet inte hur jag skulle andas annars.

Det kan tyckas konstigt att en sån som jag, som tycker att det är så otroligt jobbigt att träffa nya människor, vill stå på en scen framför 100tals nya människor varje dag, eller att jag vill få vara med i filminspelningar där jag inte känner en enda människa. Men för mig är det självklart! Jag vet vilken kod som gäller där. Jag är där som skådespelerska. Jag vet vad jag ska göra där. Jag ska spela en roll! Jag vet vilken roll jag ska spela. Och regissören berättar för mig om jag ska göra saker på ett annat sätt, eller fortsätta som jag gör. TÄNK vilken dröm?? Jag ska dit och jag vet vad jag ska säga, vad jag ska göra hela tiden. Och efter en föreställning kan jag prata med publiken som Skådespelaren Petra. Jag har redan etablerat vem jag är. Jag behöver inte kämpa så mycket för att veta vad jag ska säga eller göra.
Jag har också mycket lättare för att prata med människor som förstår hur jag tänker, eller fungerar mer som mig. Och i stort sett alla jag träffat för att spela teater med, eller spela in film med har jag klickat ganska bra med även när vi inte spelar in eller repar. I pauserna så att säga. Jag tror det beror på att vi är likasinnade. Vi är på samma plats för samma anledning. För att göra något bra tillsammans. Och jag vet redan att vi tycker om samma saker.

Sen kommer ju den där "myten" om att människor med Asperger inte kan visa känslor.... HA!! Inte sant i mitt eller många andras fall. Jag har mest läst på om kvinnor med Asperger, eftersom att det kan te sig ganska olikt från pojkar med Asperger, har jag förstått. Men vi är ju individer, så det kan nog te sig annorlunda från person till person också. Jag är iallafall en männsika med extremt mycket känslor inom mig. Sen att jag spenderat ett helt liv med att försöka trycka bort och dölja känslorna är en annan sak. Jag har varit med om många fruktansvärt jobbiga och tunga år, så jag har ett helt känsloregister att ta av! Och jag älskar att använda mig av mina känslor i mina roller. Om jag inte kunde visa känslor så skulle jag aldrig ha kunnat spela en hel föreställning där i stort sett det enda jag gjorde var att skrika, gråta och få ångestattacker på scenen.

I teatern så repeteras varenda ord och rörelse in i minsta detalj. Så jag känner mig väldigt trygg på scenen. Och även om något blir fel, och vi tvingas improvisera, så klarar jag det eftersom att jag har blivit så trygg i vårt lilla "rum" på scenen.

Jag tror jag ska sluta skriva nu, men kände att jag ville skriva ner saker som jag lär mig om mig själv sen jag fick diagnosen. Det här var en av de sakerna som mer och mer faller på plats sen dess. För jag har fått frågan så många gånger, och får den fortfarande. Hur jag kan klara av att spela i föreställningar och film, men inte klarar av ett vanligt jobb? Eller inte vågar ringa ett samtal, men vågar stå framför 100-tals människor? Hur jag kan tycka att det är jobbigt med nya människor, men ändå vågar börja i en helt ny ensemble osv. osv.

Mitt svar till er är : Det är mitt syre! Det är där jag lever! Det är där jag känner mig trygg! Där får alla mina känslor plats! Det är jag helt enkelt. Kunde jag bo på teatern så skulle jag göra det.

Jag och min ångest kring födelsedagar

Igår var den här. Den mest fruktade dagen om året för mig. Jag kan inte minnas sist jag hade en födelsedag som inte gav mig panikångest och helt enkelt en önskan om att slippa vakna upp nästa dag. Jag har försökt analysera varför det är så, och vad som framkallar en sådan stor rädsla för mig att bli äldre.

Jag vet att jag har ångest över att bli äldre pga av några saker som jag tänker försöka förklara. Jag kan i min hjärna inte förstå att jag är så gammal som jag är, eftersom att jag inte alls levt under alla dessa år. Jag har mått fruktansvärt dåligt under hela mitt liv, och alla min skolår - Särskilt sjuan till trean på gymnasiet är i stort sett helt svarta. De finns inte i mitt medvetande. Helt enkelt eftersom att jag inte fanns då. Allting gick ut på att dölja hur jag mådde, låtsas att jag var någon jag inte var som mådde så mycket bättre än vad jag mådde. Jag grät mig till sömns varje kväll och jag bad till gud att jag inte skulle vakna upp nästa dag ( så glad jag är att gud inte lyssnade, för att han visste att jag skulle ta mig igenom det ;) ) Så eftersom att jag var så instängd i mig själv, så fanns inte livet runtomkring mig. Därför försvann alla de åren utan att jag kunde uppleva dem.

Jag har alltid viljat ha barn, och ju äldre jag blir så ökar riskerna kring första gångs-gravditet. Jag vet ju inte ens om jag kan bli gravid alls. Jag får panik för att jag är rädd att jag inte kommer hinna skaffa barn innan  det är för sent.

Jag blir äldre och äldre, men har inte fått bli skådespelerska, och ju äldre jag blir så minskar chanserna att jag ska ha möjligheten att bli det. Jag får iallafall spela teater och göra småroller ibland, och det gör mig väldigt glad när jag får det.

Jag är inte min ålder till sinnet. Jag känner mig otroligt mycket yngre än så, även om jag känner mig väldigt mogen i mitt tankesätt. Det har jag alltid gjort. Varit lite barnslig till sinnet och har barnasinnet kvar, men tänkt mognare än vad vissa runt omkring mig gjort i ungdomen. Många har svårt att förstå vad jag menar när jag säger så, eftersom att många tror att barnslig och omogen är samma sak. Men så behöver det inte vara. tro mig!

Jag har också ångest över att bli äldre, eftersom att varje födelsedag (liksom nyår) har varit ett bevis på att jag blivit ytterligare ett år äldre, men jag står fortfarande och stampar. Jag mår fortfarande dåligt. Jag har fortfarande ångest. Och ingen vet ännu vad som ska kunna hjälpa mig att må bättre. Samtidigt som försäkringskassan andas i min nacke.

Men just den här födelsedagen hade jag ingen panik-attack. Ingen alls ! Kanske för att jag haft så många attacker förra veckan, att kroppen inte orkade mer. Kanske inte... Kanske berodde det på att jag hade mina vanliga rutiner. Jag hade inget som helst firande. Jag hade rep på kvällen som vanligt. Det firande jag hade var att Tobbe <3 gav mig sin present, och det älskade Karlbergs-gänget bjöd på Maria-kaka. Mycket gulligt av dem.

Ska jag vara ärlig så tror jag att jag klarade min födelsedag så pass bra som jag gjorde, för att jag ÄNTLIGEN fått svart på vitt varför jag fungerar som jag gör. Jag har fått en heeeelt annan förståelse för mig själv och mina problem. Jag accepterar mig själv på ett annat sätt, och jag vågar vara mycket mer öppen till människor runt omkring mig om hur jag mår i vissa situationer, och för det mesta känner jag att jag får en känsla av förståelse av dem. Jag har bestämt mig själv för att fira att jag funnits ett år till. Om jag inte haft födelsedag så hade det ju betytt att jag varit död, och då hade jag inte fått göra de saker jag gör nu. Och jag tycker att jag är värd att fira att jag kämpat så oerhört mycket genom hela livet, så egentligen är varje födelsedag en bragd;)

Jag har dessutom träffat en fin pojkvän som vill samma saker som mig, och det ger mig ett lugn i kroppen, att jag faktiskt kunde träffa någon som tycker om mig för den jag är, som försöker förstå mig, och som jag kan bilda en framtid med.

Hur konstigt det än låter, så ger även cykeln jag beställt mig ett sorts lugn i kroppen. ( Det gjorde den inte förra veckan såklart, eftersom att den då bara gav mig ångest av en massa anledningnar )
Men för mig blir det ett stort steg framåt att äntligen kunna åka och handla vad jag vill, Hämta paket, åka till djurmagasinet och köpa kattmat och kattsand osv.osv. utan att behöva planera runt andra människors bilar och pricka in rätt tid hela tiden. Jag är otroligt tacksam för varje gång jag får låna mammas bil när hon är på jobbet, och ibland kanske jag måste göra det ändå, men det har varit en otrolig stress inombords kring det, eftersom att jag måste göra det precis rätt dagar och tider. Det blir en helt annan känsla av frihet nu!

Nu ska jag sluta babbla. Jag är glad att gårdagens födelsedag gick bra. Idag har jag haft desto större ångest när jag tänker på siffran.... Men jag ska försöka komma ihåg att jag äntligen är påväg framåt i livet, och det måste få ta sin tid! Jag ska göra mitt bästa att försöka leva alla mina dagar. Jag vet att vissa dagar är mörka, och jag går in i mig själv. Men förhoppningsvis blir det färre och färre sådana dagar.

Ta hand om er alla där ute, och snälla - försök leva! <3

Från och med nu så ska jag försöka SKALLA DAGEN!!

börja blogga igen??

Asså, jag älskar ju att skriva, och att blogga. Men av någon anledning så gör jag det inte. Som att jag tror att jag måste ha något viktigt att berätta, men så är det ju inte! Jag vill ju ha kvar bara vanliga bloggar för att gå tillbaka och se vad jag gjorde just där och då. Så ska nog försöka blogga lite mer.

I mitt liv just nu, så går det lite tyngre. Varje dag förra veckan bestod av tårar, panikångest och ihopbrytningar. Det var en masssa tjorv med el-cykeln som jag beställt, och min surfplatta sprack. Sitter faktiskt och skriver på den just nu. Köpte en bluetooth-mus, och ett litet tangentbord så att jag kan använda plattan iallafall. Jag redigerar många av mina videor på den, så den används i stort sett varje dag. Är glad att det gick att lösa på det här sättet:)

Nu ska jag äta mig lite ägg-röra hade jag tänkt! Men jag känner mig faktiskt peppad över att försöka blogga lite mer. Detta blev ett väldigt innehållslöst inlägg, men det är en start iallafall;)