Ångest-dikt

Jag kan inte andas
Luften är slut
Skulle någon ens märka om jag försvann ut

Att vara bland folk
Men ensam ändå
Det värsta jag vet är när det är så

När jag försöker förklara
Att ångesten är för stor
Rätt är att inte tänka, det är vad de tror

Alla har lagt sig
Men jag sitter kvar
Det jag känner är inte ploj,det är allvar

Jag gråter högt
Kan knappt andas
Känslan av att vara ensam och tårarna blandas

Ingen hör mig
Ingen hör min panik
Ingen finns där för att hjälpa mig kväva mitt skrik

Orkar inte längre
Klär på mig och går ut
Det är det som har funkat någon gång förut

Stjärnorna gnistrar
Men jag ser dem inte alls
För ångesten har stannat i min hals

Kylan biter
Tankarna skriker
Och känslan av att allting ska bli bra sviker

Så är jag hemma igen
Jag går in i vår hall
Och jag blir,om möjligt, ännu mer kall

Så tydligt ändå
Hur ensam med känslan jag är
Det är ingen som tar emot mig där

Ingen som möter mig
Ingen som saknat mig
De ligger och sover och mår helt ok

Med tunga steg
Går jag till mitt rum
Och väl där känner jag mig stum

Min familj älskar mig
Jag vet att det är så
Men ensam i min känsla är jag ju ändå

Det är jag som måste leva var sekund
Med ångest i min kropp
Och tankar i min knopp

Jag gråter hellre ensam i min lägenhet
Än att gråta i ett hus Där människor är
För det skär mer i mitt hjärta att inse att ingen ser hur det är

Tårarna rinner än
Jag vet inte om de kommer ta slut
Tankarna spinner iallafall var minut

Men jag måste kämpa
Det finns inget val
Hur mycket än all min ångest mal

Dags att försöka sova
Även om jag inte vet hur
Jag kanske lyckas tillslut om jag har väldigt tur