2015-09-30

Jag har kraschat. ..

Förra året hamnade jag i ett läge i mitt liv, där det kändes som att någon hade släppt mig från en byggnad, och jag hade kraschat i marken. Helt oförberett och märkligt kom det i år också. Jo, jag säger märkligt, för att förra årets situation förstod jag. Jag skulle få spela teater, spela i revyn. Och alla som känner mig vet hur MYCKET teater betyder för mig. Det är mitt syre, mitt sätt att få andas. Och när jag fick veta av FK att de trodde att det skulle bli för mycket och inte fick vara med om jag inte uteslöt den andra teatern jag var med i, som vi redan börjat repa, så var det som att någon slog mig i magen så hårt att luften totalt gick ur mig. Jag var utan luft i flera månader samtidigt som jag hade en massa olika träningsförbud, och att inte kunna röra på mig gjorde saken ännu värre!  Att luften gick ur mig så hårt visar egentligen bara att FK hade rätt. Det var redan för mycket för mig.
.
Men i år var jag inte beredd på det. Men det har mer eller mindre hänt igen. Trots knäproblem och alla möjliga saker så sprang jag i hettan 6.5 km två Gånger under Turkiet -resan som jag kom hem från två veckor sedan. "Inte mycket " kanske är eran tanke. Men för mig där jag är i livet - nog mycket. Hursomhelst.  Bara för att mäta hur mycket jag inte är mig själv.  Gjorde lite lugn yoga igår - höll på att spy. Sprang 2 min/ gick 1 min i 30 minuter och det var det VÄRSTA jag någonsin har gjort!!! Fattar ni??? Så lite!!! Jag orkade knappt lyfta mina ben och jag fick KÄMPA nå så jävulskt för att inte ge upp Halvvägst. Något är inte rätt. Även  om jag inte skulle ha tränat på flera år skulle jag ha klarar det lätt. Och jag är trött, ljud känns extremt höga, jag tappar all kraft i kroppen när kvällen kommer ( att applådera under föreställningen jag såg igår var jättejobbigt ) och jag bär känslorna utanpå kroppen...
.
En sak har hänt som gjorde mig väldigt upprörd, men den grejen var så liten och den är över nu. Därför borde känslan vara över. Men det är den inte. Jag har kraschat och är så jäkla trött och allt känns inte så lätt. Jag HOPPAS att jag tar mig ur detta typ NU! Men vet inte när det kommer ske. Jag vet ATT det kommer ske, men är också väldigt medveten om att det kan ta tid. Önskar att jag slapp det här läget i kropp och hjärna. Att jag en gång för alla faktiskt kan gå åt rätt håll. Önska kan man ju alltid, men acceptera läget jag är i är ännu viktigare... finns så mycket större saker jag önskar innan detta - att alla andra människor runt omkring kunde få vara friska och må bra. Men nu är det som det är.
.
Jag har kraschat,  så nu måste jag bara lagas igen. Jag lagar mitt liv med lim ( för att låna en replik av Carl Einar Häckner )
.