29 December 2017 i bilder

Kvälls-mys

Vissa kvällar när jag ska sova, kan jag tycka att det är så skönt att bara lägga mig på överkastet en stund och njuta av stillheten och tystnaden ( när jag sover hos mina föräldrar vill säga ), och bara vara. Jag känner mig så trygg där, och jag vet att jag oftast kan sova när jag sover där. Tycker det är skönt att ha den tiden för mig själv och ligga och kolla i telefonen, eller lyssna på musik eller spela ukulele. Eller som igår- fota. Forskning hit och forskning dit visar på hur man egentligen somnar och sover bäst. Jag har provat det mesta. Men jag har hittat mina egna sätt att koppla bort hjärnan Som FUNKAR för MIG.

 Exempelvis "ska" man inte kolla på TV, men när jag måste se komedi-serier tills jag nästan somnar och då kan jag stänga av Tv:n. Om jag gör det för fort så somnar jag inte, alternativt sover oroligt hela natten. Enkla komedi-serier hjälper min hjärna att slappna av.

Ibland när jag legat och kollat på serier ett tag och inte blivit trött, så kan det räcka att jag plockar upp telefonen och kollar Instagram eller liknande, Så börjar mina ögon klippa, Så att jag kan lägga ner telefonen, stänga av tv,n och somna. Vilket veeeeerkligen är helt emot forskningen. Men det funkar för mig. Jag väljer därför att lyssna på vad som funkar bäst för mig:)

Hursom, detta inlägget skulle vara om hur mysigt jag kan tycka det är ibland på kvällarna, men blev som vanligt något annat, mycket längre 😂😂 det är la så jag funkar när det kommer till skrift;)

 

Ny kamera:)

Har skaffat mig en ny kamera, främst för att vlogga med på min youtube-kanal, Så det viktigaste är att den filmar be, vilket den VERKLIGEN gör. Jag är så imponerad av hur bra den filmar även där det är ganska mörkt! Testade även att fota med den. Tyckte att det var svårt att få till bilderna i början. Men här är några smakprov:)

(Bildernas kvalité är mycket bättre om man klickar upp bilderna)

Känns jobbigt...

Imorgon börjar jag en så kallad "Affekt-skola" på psykiatrin i Piteå... Känns faktiskt ruskigt jobbigt, och jag är väldigt nervös. Jag behöver tydlighet och veta vad som väntar mig för att fungera normalt. Och just nu vet jag egentligen ingenting, förutom att jag ska vara där 9.00 imorgon. Jag vet inte hur många veckor det är. Jag vet inte hur stor gruppen är. Jag vet inte vad jag behöver ha med mig. Och jag Vet inte riktigt vad det är. Jag vet inte heller om det fungerar som med ADHD-skolan, att jag även ska träffa en coach en gång i veckan. Och kommer vi få en massa läxor? Jag har alltså inte kunnat förbereda mig alls.

 För mig bygger varenda liten fråga upp en stor bit ångest i min kropp. Så är det alltid. Det kanske låter som en baggis för andra. Många kanske skulle tycka att det rent av vore skönt att det enda man behöver tänka på är att vara där klockan 9.00. Men jag fungerar inte så. Tydlighet är det viktigaste för mig! Jag är redan nu livrädd för att försova mig. Har ställt fem olika larm, och är ändå rädd för att försova mig. Har ställt klockan på två timmar innan jag behöver gå ( om jag går med god marginal ) för att jag är så himla rädd för att komma försent. Sen är jag rädd för att jag ska sätta mig i fel väntrum, eller gå åt fel håll när jag kommer dit. Eller att jag ska missuppfatta informationen jag får i receptionen och gå till helt fel ställe. Jag är rädd att jag ska vara ensam Där, eller att kursledaren blir försenad, för att jag får sån grym ångest då. Även varje tanke ger mig en stor bit ångest i min kropp, och katastroftankarna kommer som ett brev på posten. Prestationsångesten som infinner sig i kroppen i alla dessa skol-liknande grupperna är stor.

Jag berättar sällan för någon hur jag mår eller tänker i dessa situationer som jag hamnar i, som för andra låter som ingenting. Men såhär jobbar min hjärna VARJE gång jag ska iväg på något, eller ska på ett läkarbesök, träffa nya människor osv. Egentligen inte så konstigt att jag blir trött för ingenting.. Sen att jag på utsidan ibland ser ut att vara lugn som en filbunke, betyder inte att mitt inre pulserar som ett diskotek, och ångesten fyller varenda liten del av min kropp. Vill ofta springa därifrån. Men det kan jag ju inte. Jag Har ju lärt mig hur man "ska" bete' sig. Så jag gör som jag lärt mig. Hälsa artigt. Le. Låtsas som att du är precis lika bekväm som alla andra. Prestera ditt bästa. Var en duktig flicka.

Pusselbiten som är glömd

Att vara en del av ett pussel
Men alltid vara biten som fattas
Den ligger inte under soffan
Inte under bordet
Utan i ett mörkt hörn där ingen kan se

Den ligger inte där för att den vill
Men för att den inte har något val
Det var där den hamnade
Dit den rullade när den råkat ramla från bordet

Den har ingen röst så den kan inte skrika
Inga ben att springa med
Den klarar sig ganska bra ensam
Men har sina kanter som saknar att sitta ihop med de andra

Den vill inte att de andra ska vänta med att byggas ihop
Den vill inte hindra
Men den vill mer än allt också vara på samma plan som de andra
Men i mörkret i hörnet ligger den

Ett pussel är trasigt utan en av sina bitar
Men att sakna en av pusselbitarna som ska visa den klarblå himlen
Är inte lika farligt som att sakna ett öga på den vackra tigern

Pusselbiten i det mörka hörnet är en klarblå himmelsbit
Pusslet byggs klart
Det läggs in i skåpet
Och skärvan av den klarblå himlen ligger kvar med en stor saknad i sitt bröst
Av den vackra tigern med båda sina ögon. ..aä

Jag får ingen luft

Jag får ingen luft
Som att någon håller mina lungor i ett järngrepp
Försöker andas med magen, men någon stampar ner den mer och mer för varje andetag
Vill bara sova, men någon har greppat fjädern till min hjärna, och vrider upp den varje gång tankarna börjat suddas ut
Vill gråta ut det jobbiga
Men någon har satt ett starkt staket mellan mig och mina känslor
Vill känna min kropp
Men någon har distanserat oss från varandra, så jag når den inte hur mycket jag än försöker
Vill stänga mina svidande ögon,
Men någon har krokat fast mina ögonlock i starka vajrar från taket
Vill kunna bestämma över min egen kropp och använda mig av de verktyg jag har
Men någon har kastat bort alla verktyg, och tagit bort möjligheten att bestämma. Jag kan bara åka med.
Åka med i det jobbiga, det hemska. Mardrömmar när jag sover. Mardrömmar när jag är vaken. Denna någon som så lätt kan förstöra och förgöra. Denna någon som jag kallar för ångest. Ibland vinner jag över ångest. Ibland vinner ångest. Just nu är jag för svag för att vinna. Just nu känns det som att hela jag sakta förvandlas till ångest. Jag känner mig ensam. Fast. Körd. Dömd till att förlora. Men jag vet jag kommer klara mig. Ångest är inte farligt. Den kan inte skada mig. Det gäller att komma ihåg det. Men inte är det lätt för det.

Jag är som jag är

Var ute och gick / sprang idag. Jag är inte någon som kan springa en massa mil eller ens en massa kilometrar på en gång, så jag blandar gång och löpning. Jag har alltid förut bara pressat på och kört och ALDRIG varit nöjd, eftersom att "alla andra" orkar ju så mycket och klarar så mycket, och om jag inte gör det så är jag värdelös. Det har lett till att jag har överbelastat typ alla leder i min kropp efter flera år av överdriven träning och nu klarar jag inte mycket alls utan att jag får ont, och får lätt astma. Och jag har problem med andra saker i kroppen, bla låg kortisol-produktion som gör så att vissa dagar är till och med promenaderna tunga. Så jag gör det jag kan ifrån mina förutsättningar, och det måste få duga. Även om jag avundas dem som kan springa långt och länge eftersom att jag skulle ÄLSKA att  kunna göra det. Men jag är stolt att jag åtminstone FÖRSÖKER lyssna på min kropp. Det är ett steg i rätt riktning. Ska bara försöka komma ihåg att jag duger som jag Är, och att jag är bra nog som gör mitt bästa. Det är så mycket lättare sagt än gjort, och jag kommer garanterat falla tillbaka time and time again i att jämföra mig och slå på mig själv, och tycka att jag är sämst, och försöka träna hårdare än vad som är bra för MIG, men kanske jag lättare och lättare kan hitta tillbaka till inställningen att jag gör mitt bästa utifrån mina förutsättningar och MIN dagsform. Jag hoppas det iallafall... Vill väl, som alla säkert vill, att jag en dag ska kunna titta på mig själv och kunna säga till mig själv - fy fan vad jag är fantastisk! Utan att prestera eller se ut på ett visst sätt. Känna att JAG är fantastisk för den personen jag är. Inte försöka mäta min fantastisk-het i hur jag ser ut eller i hur jag kan vara lika bra som någon annan. Jag har svårt att erkänna det, Men jag känner att jag har ett väldigt gott hjärta, och bryr mig ofantligt mycket om andra människor. Så jag tänker mig att jag är en fin person och en snäll människa.  Och det borde väl vara mer värt än att jag ska kunna springa flera mil, eller orka jobba en hel massa? Ja, Jag bryr mig väldigt mycket om andra människor. Men jag vet att jag måste börja bry mig om mig själv mer. Sov gott alla❤

Jobbigt när djuren mår dåligt

I måndags när jag och Phoebe kom hem från Hemmingsmark så gick jag på en promenad. När jag öppnade lägenhetsdörren så sprang Phoebe ut. Hon gör det ibland. Som tur var så är alltid ytterdörren stängd där nere.

Iallafall så sprang jag efter och plockade upp henne, för att upptäcka  (ursäkta för grafiska tankar) att hela bakändan var täckt av bajs. Så rakt i duschen med henne, sen "skatt-jakt" för att hitta var hon varit i lägenheten med detta bajs. Hittade på mattor och golv, och det luktade INTE rosor.

Närmare kvällen gick jag på ännu en kort promenad och när jag kom tillbaka var det samma, men inte på lika många ställen.

Jahaja... vad att göra åt detta? Har aldrig varit med om det tidigare, och eftersom att hon har så lång päls så fastnar det väldigt lätt där bak när hon är lös i magen upptäckte jag. Det kändes hemskt att duscha henne varje gång hon gick på toa, men jag var så illa tvungen för att få p
Bort det.

Sedan dess har vi bosatt oss i vardagsrummet, både för att slippa få skit på sängen, och för att jag ska höra bättre när hon går på toa. Första natten blev det samma igen. Dagen efter köpte jag sk. Skonkost hos veterinären (ap-dyrt såklart!) Och det har hon ätit sen dess. Och hon har inte varit lös i magen sen dess heller. SÅ SKÖNT!! Idag är det fredag och vi vågar oss nog till Hemmings eftersom att magen är så mycket bättre. Längtar till söndag redan, då jag får komma hem och sova i MIN SÄNG💖 Var i Hemmings m.m hela förra veckan, så det blir två veckor nu sen jag sovit i min vanliga säng😂😂

Däremot har hon sett lite konstig ut i ögonen. Och det är jobbigt, för då ser hon ändå inte riktigt ut att må bra.

Att försöka få det mörkt i vardagsrummet är lättare sagt än gjort 

Vad vore livet utan blommor

Den här morgonen blev det en lugn promenad, eftersom att jag ville fota lite med min nya telefon. Fokuset fick bli blommor. Så vackert med en massa färger! Blir en promenad lite senare också till apoteket för att hämta ut medicin. Ska nog börja blogga lite mer nu (som att jag aldrig sagt det förut) när jag har en ny telefon som tar bättre bilder.

Tycker om att blogga, Men det är roligare att se tillbaka på inläggen om det finns bilder;)

 

  

  

The year I almost didn't survive

Så... för ett tag sedan så skrev jag ett inlägg på min blogg om året 2016, ett av mina värsta år i mitt liv. Nu har jag satt ord på det (engelska ord) på min youtube-kanal, där jag delar med mig av min historia. Kanske någon här och där tycker att det är "too much information", men jag tänker som så att det faktiskt hjälper mig att prata om det, och framför allt så hoppas jag att det ska kunna hjälpa andra! Kanske någon som går igenom samma sak eller liknande. Jag har lovat mig själv att aldrig skämmas för vad livet kastar mot mig. Utan försöka bli starkare av det. Och jag önskar alltid att jag på något sätt ska kunna nå ut till någon som behöver det. Kanske kan jag göra det genom att berätta min historia. Vem vet? Men det här var min verklighet förra året. Och det kanske låter som ingenting för de som lyssnar, men när jag var mitt i det så var det fruktansvärt. Det var livsfarligt. / Petra
(Om du av någon anledning vill dela, så får du!)

https://youtu.be/HkTcQGL0N-o

Frusen från topp till tå

Frusen från topp till tå
Lite i själen faktiskt också
När rädslan att fastna blir för stor
När sorgen är lite större än man kanske tror
Jag vill inte klaga, inte vara den som är den
Men ibland är det tungt att vara sin egen vän
När blixtarna inuti haglar ner
När jag inte på dagar mig i spegeln ser
För jag orkar inte se hur mina ögon är släckta
Hur jag tycker att alla andra är så perfekta
De dagar jag inte ser om framtiden är
De dagar jag tyngder på mina axlar bär
De dagarna är det tungt att vara jag
Det är tungt att ta dag efter dag
Ibland saknar jag kramen som jag inte får
Ibland saknar jag vännen som inte bredvid mig går
Försöka leva i nuet måste jag göra
Även när jag i lera kanske måste köra
Men när nuet känns lika tungt som morgondagen
Så gör det faktiskt väldigt ont i magen
Överleva, det gör jag tillslut
Tills dess får jag lägga allt mitt krut
På att försöka hitta glädje i det roliga
Och acceptera allt det där tråkiga
Vara glad för de fantastiska människorna som finns
Och alla de roliga sakerna som jag minns
Ta emot all värme, kärlek och kramar
Lossa på händerna som kring halsen stramar
Jag gör mitt bästa, det gör jag verkligen
Vad som händer imorgon, det vet ingen
Kanske vaknar jag upp med ett leende
Kanske är mina ögon mer seende
Nu ska jag iallafall försöka sova en natt
Och imorgon hoppas jag på många skratt

När energin tar slut

Jag gasar men kommer inte framåt för
Växellådan är trasig
Ibland undrar jag om det är sant, eller om jag är knasig

Reserven startar inte när bensinen tagit slut
Och fast jag stannat, så tickar taxametern varenda minut

Bensinångorna av det trasiga avgasröret gör mig yr
Jag åker till vänster, fastän jag till höger styr

Däcken är nya, men plötsligt är de platta,
Punktering i lungorna, det blir svårt att skratta

Det regnar på rutorna men torkarbladen står still
Kan det inte vara solsken? Det är det enda jag vill.

Rost under dörrarna, en repa i lacken
Försöker andas, men hamnar på backen

En lastbil kommer, gasar över min bil
Nu kommer jag måsta gå alla resterande mil

Nåväl, jag hann rulla min kropp från lastbilen stor,
Men tyvärr körde den över mina skor

Barfota i regn, bättre än glödhet väg av sten
Håller mig för skratt när det plötsligt blir solsken

Brända fötter haltar vägen fram
Lungorna är numera fyllda av damm

Energin tar slut, och jag säckar ihop
Helt passande rakt ner i en grop

Regnet börjar igen, men ur gropen kommer jag inte upp,
En bil kör över mitt huvud, tror att jag är ett gupp

Det gör inte så ont, jag är bara glad jag får vila
Att inte längre längst vägarna ila

Regnet svalkar mig, men snart är det över
För andas vet jag ju att jag behöver

Jag skriver ännu, kom jag just på,
Tänkte bara skriva en liknelse eller två

Hur det känns när kroppen slutar vara med,
När energin inte kommer upp, utan åker ned

Vila, vila, vila, promenera
Det enda sättet detta går att medicinera

Men livet innehåller mer än så
Och det måste på något sätt ändå gå

Så jag fortsätter kämpa, och vila när jag får,
Och spelar teater där jag absolut bäst mår

Nu måste jag sluta skriva, på riktigt
Ska försöka göra något annat, mer viktigt!

- Petra Viklund

Suck... Ny läkare IGEN

Precis som rubriken säger. Nu ska jag träffa ytterligare en ny läkare. Jag blir faktiskt uppriktigt ledsen och less. För det känns som att varje gång jag hittar en läkare eller liknande som jag tycker om och fungerar med, så byts den ut av olika anledningar.

Den läkaren jag träffade innan jul, och som även träffat min mamma två gånger tyckte jag verkligen om. Jag kände att han brydde sig om mig, och att han var på mitt plan. Det var även han som väldigt noga kollade upp med min terapeut, min psykolog som gjort utredningen tidigare på mig, och läste igenom utredningen för att komma fram till vad vi ska göra härnäst då mina mediciner inte fungerade. Jag kände mig trygg med den läkaren, och han försäkrade mig att vi inte ska hasta ut mig i något jag inte klarar av.

Nu ska jag alltså träffa en läkare som jag aldrig träffat förut, för kanske 100 gången känns det som, och det gör mig galet otrygg. Jag är extremt känslig för förändringar, och varje gång jag ska träffa någon ny människa, så byggs en otrolig ångest och osäkerhet upp. Och det är inte så att vi har tid att träffas flera gånger för att han ska hinna få sig en uppfattning om mig, och så jag hinner bli trygg med att prata om hur jag mår, eller vem jag är. Nej, nu är det jäkligt bråttom, eftersom att den här läkaren måste skriva ett intyg till mig efter redan första gången vi träffas, eftersom att annars kommer jag stå utan pengar när Maj månad slutar.
Också en stor anledning varför jag helst hade gått kvar hos min senaste läkare, att han redan vet all bakgrund på mig. Okej, inte ALLT, men det mesta. Jag och min mamma hade suttit med honom sammanlagt flera timmar, för att han skulle få sig en bild av mig. Och han tog verkligen in min mamma i samtalet, och hon fick minst lika många frågor som jag, vilket var superbra. Jag har svårt att föra min talan, och berätta hur det verkligen är, och det känns alltid som att ingen ska tro mig, eftersom att jag oftast håller mina känslor inne bland andra människor. Men mamma kunde styrka vad jag sa, och han lyssnade verkligen på henne. Det kändes som att vi tre TILLSAMMANS la upp en plan för min framtid. Och nu känns det bara himla osäkert...

Så nu sitter jag här igen, med en ångestklump i magen och i halsen. Och jag kan inte koncentrera mig på något känns det som. Serien som är så galet spännande, och som jag tidigare inte kunnat slita mig ifrån, blir nu kollad på fem minuter i sträck ungefär. Jag som äntligen börjat kunna läsa böcker igen, har väldiga problem med det just nu. Men jag försöker ändå, för att jag har börjat tycka om det väldigt mycket. Men det är galet svårt. Jag känner mig splittrad i huvudet på 1000 olika sätt, och påbörjar 1000 olika saker, även om jag har svårt att orka med en.

Hyperaktiviteten är värre nu. Och vet inte om det beror på att jag känner mig så nervös. Eller för att jag börjat tvinga igång mig själv. Jag stressar mig själv. Jag får ångest. Och när det finns sådant jag inte kan påverka, eller inte "får" tänka på. Så blir jag överallt samtidigt. Jag blir rastlös osv. osv. När allt jag egentligen vill och behöver är vila....

Bilder som inte direkt har något med texten att göra. Men som jag tog på min promenad igår: