Jag försöker... oj, vad jag försöker!Jag försöker acceptera den ena saken efter den andra. Jag försöker tänka att det alltid kan vara värre. jag försöker göra allt jag bara kan för att saker ska bli bra igen. Men vad fan gör jag när mitt bästa inte räcker? Vad mer kan jag göra när ena foten ger upp, sen den andra höften? Vad gör jag när det gör fysiskt ont av att se andra träna och bara önska att jag också kunde vara med, att jag kunde få svettas och må sådär skönt efter ett hårt träningspass? När jag bara vill slita ut hjärtat ur kroppen för att jag inte vill känna mer.
Jag har börjat simma lite, men kan inte ta mig till bassängen för att höften får för ont att gå. Jag får tygla mig som bara attan i att inte bara skita i smärtan och ge gärnet på cheerleadingträningarna. Jag kan inte fara på fotbollsträningarna för det finns inte en möjlighet att jag kan springa och sparka på en boll i det här läget. Jag är så less... så less...
Jag gör mitt bästa för att jobba med mig själv, men har totalt kraschat. Sömnen har varit i det närmsta obefintlig den senaste tiden och allt som har med mig att göra vill jag bara förstöra. Det är så svårt att acceptera mig själv när det inte finns nånting med mig som jag tål. jag önskar ofta att jag skulle slippa känna. Men jag har varit med om det också... tomheten... och den är inte bättre.
Jag har fått extra medicin och extra sömnhjälp nu... så inatt lär jag sova.
Det finns en sak som jag önskar mig i julklapp. En enda sak! Att få känna mig som en människa. En som lever och andas. En sån där normal, fin sak som inte går sönder varje dag. Eller egenligen önskar jag att jag bara kunde vara jag, och tycka om den enda människan som jag vet inte kommer försvinna från mig någonsin. Den jag just nu ser som en avskyvärd fiende.
Nej, nu måste jag sova. Tårar... ännu en sak att acceptera. Men jag vill inte det nu, nu vill jag bara sova! Godnatt
