Jag får ingen luft

Jag får ingen luft
Som att någon håller mina lungor i ett järngrepp
Försöker andas med magen, men någon stampar ner den mer och mer för varje andetag
Vill bara sova, men någon har greppat fjädern till min hjärna, och vrider upp den varje gång tankarna börjat suddas ut
Vill gråta ut det jobbiga
Men någon har satt ett starkt staket mellan mig och mina känslor
Vill känna min kropp
Men någon har distanserat oss från varandra, så jag når den inte hur mycket jag än försöker
Vill stänga mina svidande ögon,
Men någon har krokat fast mina ögonlock i starka vajrar från taket
Vill kunna bestämma över min egen kropp och använda mig av de verktyg jag har
Men någon har kastat bort alla verktyg, och tagit bort möjligheten att bestämma. Jag kan bara åka med.
Åka med i det jobbiga, det hemska. Mardrömmar när jag sover. Mardrömmar när jag är vaken. Denna någon som så lätt kan förstöra och förgöra. Denna någon som jag kallar för ångest. Ibland vinner jag över ångest. Ibland vinner ångest. Just nu är jag för svag för att vinna. Just nu känns det som att hela jag sakta förvandlas till ångest. Jag känner mig ensam. Fast. Körd. Dömd till att förlora. Men jag vet jag kommer klara mig. Ångest är inte farligt. Den kan inte skada mig. Det gäller att komma ihåg det. Men inte är det lätt för det.

Jag är som jag är

Var ute och gick / sprang idag. Jag är inte någon som kan springa en massa mil eller ens en massa kilometrar på en gång, så jag blandar gång och löpning. Jag har alltid förut bara pressat på och kört och ALDRIG varit nöjd, eftersom att "alla andra" orkar ju så mycket och klarar så mycket, och om jag inte gör det så är jag värdelös. Det har lett till att jag har överbelastat typ alla leder i min kropp efter flera år av överdriven träning och nu klarar jag inte mycket alls utan att jag får ont, och får lätt astma. Och jag har problem med andra saker i kroppen, bla låg kortisol-produktion som gör så att vissa dagar är till och med promenaderna tunga. Så jag gör det jag kan ifrån mina förutsättningar, och det måste få duga. Även om jag avundas dem som kan springa långt och länge eftersom att jag skulle ÄLSKA att  kunna göra det. Men jag är stolt att jag åtminstone FÖRSÖKER lyssna på min kropp. Det är ett steg i rätt riktning. Ska bara försöka komma ihåg att jag duger som jag Är, och att jag är bra nog som gör mitt bästa. Det är så mycket lättare sagt än gjort, och jag kommer garanterat falla tillbaka time and time again i att jämföra mig och slå på mig själv, och tycka att jag är sämst, och försöka träna hårdare än vad som är bra för MIG, men kanske jag lättare och lättare kan hitta tillbaka till inställningen att jag gör mitt bästa utifrån mina förutsättningar och MIN dagsform. Jag hoppas det iallafall... Vill väl, som alla säkert vill, att jag en dag ska kunna titta på mig själv och kunna säga till mig själv - fy fan vad jag är fantastisk! Utan att prestera eller se ut på ett visst sätt. Känna att JAG är fantastisk för den personen jag är. Inte försöka mäta min fantastisk-het i hur jag ser ut eller i hur jag kan vara lika bra som någon annan. Jag har svårt att erkänna det, Men jag känner att jag har ett väldigt gott hjärta, och bryr mig ofantligt mycket om andra människor. Så jag tänker mig att jag är en fin person och en snäll människa.  Och det borde väl vara mer värt än att jag ska kunna springa flera mil, eller orka jobba en hel massa? Ja, Jag bryr mig väldigt mycket om andra människor. Men jag vet att jag måste börja bry mig om mig själv mer. Sov gott alla❤