När världen sover

När världen sover

När ingenting annat än mina steg mot den hårda marken hörs

När dimman ligger som ett täcke över marken

Lever jag då?

Är det på riktigt?

Eller är jag i en dröm?

Kroppen liksom svävar över marken.

Ögonen försöker ta in allt det vackra runt omkring

Även om livet just för stunden känns så fult

Det där fulsnygga

Det overkliga

Det tunga

Det lite läskiga

Men otroligt sagolika

Kroppen är så trött 

Jag vill inte annat än att få sova

Men just i den här stunden

Just då 

Så är jag glad att jag är vaken

Får se det vackra

Ta in det vackra

Och känna ett lugn

Om än bara för en liten stund

Så får jag andas

And so the meltdown begins...

Det går inte mycket längre. Det går snart inte att hålla uppe den väggen, som jag enbart håller uppe med ren vilja, för att jag inte vill att den ska rasa. När den väl rasar, så räcker det inte med en liten tegelsten, som jag lugnt och metodiskt bara kan sätta fast på muren igen. Varje känsla som jag har känt kan blossa upp har jag kapslat in i en liten bubbla, redan i begynnelsen av den. Redan när tanken föddes så la jag den nyfödda lilla känslan i en tjock bubbla av gummi. Gummi kan väl kväva, tänker jag? Men det kan det inte!

Det enda gummit kan göra, är att hålla den svag, och inte så påtaglig, så länge som jag klarar av att bygga nya små gummibubblor. Men nu har jag byggt så många, att även mina lungor börjar kvävas. Mitt hjärta slår inte lika lätt. Och klumpen i bröstet blir fastare och fastare.

Så kom dagen då jag inte längre hade en möjlighet att bygga nya bubblor. Då tegelstenarna börjar ruckas från sina platser. Paniken börjar komma. Tårarna börjar trycka på. De bränner sådär som de bränner innan de börjar falla.

Det är så nära nu. Det är för nära. Tårarna har så smått börjat sippra ut då och då. Och med tårarna har även känslorna börjat tränga sig ur de tjocka gummibubblorna, jag känner hur hela jag kommer fyllas snart, och när hela jag fylls, så kommer kraschen. Så kommer allt detta som jag stänger in, översvämma hela min kropp. Hela mitt sinne. Hela jag. Och det här är inte någon som jag tror kommer hända. Jag VET att det kommer hända. Jag har varit med om det här allt för många gånger förut. Den här kraschen kommer bli stor, den kommer göra ont...

Kanske man tänker att det bara är att släppa på det då, så jag slipper bygga upp ännu mer. Eller att jag hela tiden ska släppa ut lite, så att det inte blir såhär. Och det är SÅ sant. Och det är något jag tränar på att göra. Men när mycket saker händer samtidigt, och många stora känslor kommer samtidigt, så händer det per automatik. Jag stänger av! Jag kapslar in! Jag trycker bort! Och jag är rädd för att känna, för att det gör så otroligt ont.

Ja, jag har varit här förut. Inför en krasch, under en krasch, och efter en krasch. Och det är rent ut sagt för jävligt. Men jag har också alltid i slutändan lyckats klättra upp. Jag har alltid en dag lyckats se solen skina in genom molnen. Jag har aldrig gett upp. Jag kommer aldrig ge upp. Jag kommer kämpa. Bita ihop. Kämpa lite mer.

Det känns som att det aldrig någonsin kommer kunna bli helt bra, men det kommer bli så pass bra att jag kommer klara av det, och det är det absolut viktigaste. Jag kan inte ge upp. Jag kan inte sluta kämpa. Jag ska gå framåt, men det kan ta tid. Först kommer nedbrytningen, sen kommer uppbyggnaden, sist men inte minst får jag stå där uppe på min uppbyggnad och titta på utsikten med en sol som skiner mig i ansiktet, tårar som befriade får rinna stilla på mina kinder, och ett leende som kommer från mitt hjärta som äntligen får andas lugnt...

Vad kan jag göra när hjärnan är för trött för att sova?

Vad kan jag göra, när hjärnan inte kan sluta snurra?

Vad kan jag göra när hjärnan är för trött för att somna?

Vad kan jag göra när jag ska orka prestera något, men tröttheten förstör mina försök?

Vad kan jag göra när hjälpmedel så tunga att de ska knocka en häst inte gör annat än att få min kropp att somna, men inte hjärnan?

Vad kan jag göra för att bli frisk det här året?

Vad kan jag göra för att jag inte ska bli utskickad på något jag inte klarar av?

Vad kan jag göra för att orka det jag inte orkar?

Vad kan jag göra för att en dag få göra det jag älskar? 

Vad kan jag göra, när det bara finns hjälp tills jag nått en viss ålder

Vad kan jag göra för att få tiden att stanna, samtidigt som jag fortsätter utvecklas?

Vad kan jag göra för att fortsätta gå, om mina ben går sönder av trötthet?

Vad kan jag göra för att försöka få ut alla tankar som snurrar? 

Det vet jag! Jag kan skriva. 

Vad kan jag göra för att få ut mina känslor som har fastnat i bröstet?

Det vet jag, jag kan skapa. Jag kan spela teater. Jag kan skriva.

Men vad ska jag göra för att bli bukt med sömnlösheten? 

Det vet jag inte... det vet inte läkarna... det vet inte terapeuten... det vet inte ens mamma, och hon vet allting! 

Men det är bara att fortsätta kämpa, som jag gjort så länge. För jag har blivit en krigare. En sömn-krigare. Och jag ger mig banne mig inte! Inatt vaknade jag klockan ett, och jag vet redan nu att jag inte kommer sova mer, då väckaren ringer klockan 4.45, för det är för lite tid kvar tills dess. Det kommer bli en jobbig dag, men oj vad jag ska kämpa. Jag ska göra mitt allra bästa på Scenskoleprovet, och hoppas att min kämparanda syns igenom. Att det verkligen syns att jag älskar det jag gör. Att det är där jag känner mig som hemma. På scenen! Med eller utan sömn!

En vecka med tusen saker, tusen tankar!

Den vecka jag just nu befinner mig i är väldigt tung och jobbig på många sätt!  Många väldigt jobbiga saker för mig. Mind you att just där jag är i livet just nu är små saker som att diska eller tvätta som stora berg innan jag gör dem (inte bokstabligen,  även om det kan bli berg av tvätt och disk också.). Det tar emot på ett sätt som inte är att det känns tråkigt och jobbigt, utan det kan nästan vara fysiskt omöjligt att ta mig dit och göra det, som att det är ett osynligt kraftfält som gör att det känns så tungt.

-Men jag gör det tillslut!

Denna vecka har jag sovit dåligt, jag har haft arbetsterapi, samtalsterapi, jag kommer göra ett scenskoleprov,  och värst av allt har jag en begravning av en person som står mig väldigt varmt om hjärtat.

Det låter inte som många saker. Men det är många stora saker för mig. Alla dessa saker tar en massa energi.

Scenskoleprovet är i morgon, och det finns inga ord för hur gärna jag önskar att det ska få gå bra! Att jag ska få gå vidare, åtminstone ett steg. Teatern är för mig en livräddare,  en livlina, ett ställe där jag känner att jag kan andas. Och som jag vill andas. Som jag vill ha sådär roligt och jobba sådär hårt som man gör inom teatern.  Det är min högsta önskan, att alltid ha teatern i mitt liv. Och alltid kunna andas.

En begravning vet vi alla vad det är, hur det känns och hur det kan se ut. Och det känns såklart tyngst av allt. Jag kan inte ens försöka förklara. För det finns bokstavligen inga ord!

Har hittat små sätt att vara kreativ i vardagen, och det känns skönt. Mitt sätt att försöka hitta andningsplatser hemma också!

Uppförsbacke

Just nu är det väldigt mycket kämpa i uppförsbacke. Allting som ska göra måste jag liksom dra mig framåt för att ens försöka göra det. Det har hänt en väldigt jobbig sak som gör att jag är i en bubbla för tillfället. Så mina steg känns tunga som bly, men jag har gett mig den på att alltid ta de steg som jag har som mål. Det är inte ett höga mål, men ett mål som jag vet att jag kan nå även om det är tunga dagar.

Idag drog jag mig till gymmet för att försöka löpa lite på bandet.  Och det blev verkligen LITE, även om jag varvade med att gå. Ville bara ramla ihop. Men jag försökte bita ihop så länge som möjligt. Känslan var i kroppen som att jag inte tränat en enda dag i mitt liv. Usch vad jobbigt och tråkigt. Blev inte långt, men jag får klappa mig på axeln över att jag åtminstone gick dit.

Nu vet jag att det kommer vara tungt ett tag, och idag ska jag öka ytterligare på min medicin, vilket jag vet leder till mer biverkningar som trötthet, huvudvärk och väldigt, VÄLDIGT mycket munntorrhet. Men det är maxdosen så har jag tur kanske medicinen börjar fungera! Det hoppas jag på iallafall!

Nu sitter jag i omklädningsrummet och försöker samla kraft för hemfärd.