I wont go

Jag blev inspirerad av en kommentar jag såg på ett youtube-klipp om självmordstankar som inte får vinna. 

Att ta sitt liv om och om igen

Att plötsligt sluta leva för att börja om igen

Att känna likstelheten i hela kroppen

Att känna hur hjärtat slutar slå

Att känna hur tiden stannar till

Det är jobbigt att inte kunna andas

När jag inte orkar leva men inte heller vill dö

I hjärnan gör jag om det igen och igen

Tar mitt liv, men fortsätter leva

Ibland slutar jag leva

Men det betyder inte att jag tänker dö...

Det är dags!

Jo så att... Nu är det dags. Blir hämtad om ca 20 minuter, sen styr vi kosan mot Skellefteå, flyger till Stockholm, byter flyg och sedan åker vi vidare mot Götlaborg!!

Asså, shit... det händer verkligen. NU börjar jag bli nervös. Men det känns också väldigt roligt att få göra det här. Jag är verkligen inte på topp, varken psykiskt eller fysiskt för tillfället. Det är lite jobbigt att vara jag, och då har jag svårt att njuta till och med när jag får göra saker jag brinner för och älskar. Men jag tänker verkligen försöka ta in allt som händer. Ta in publiken när jag står på scenen, vara in the moment och inte tänka för mycket. Och det som händer händer.

Jag har hållit på att svimma när jag har repat, min fot gör ont, jag mår illa och vill svimma i stort sett varje dag, och sömnen är inte den bästa.  Dessutom har flygplansstrejken gett mig onödig nervositet. Men allt det vill jag glömma, kommer jag nog att glömma, när jag väl står där på scenen.

Jag är alltid nervös att inte leverera, jag är nervös för att göra bort mig, tappa bort mig, svimma och allting annat. Men jag försöker tänka på att jag faktiskt står där. Jag står framför en massa främlingar och häller ut mitt hjärta på golvet. Jag visar på hur jag, och många andra unga mår. Jag står där och har överlevt, även om jag aldrig trodde det för några år sedan. Men bara det är ju egentligen en seger. Jag har svårt att se helheten när jag inte är på topp, men om jag tänker på det så är jag ju så lyckligt lottad. Och även om jag inte lyckas leverera till 100% så hoppas jag att de kan ta till sig texten.

Nu måste jag diska, sen far jag!!

Oj oj.... Håll tummarna för att flygresorna går bra, och att jag inte svimmar på scenen. Sänd gärna några lyckliga tankar=) bloggar kanske när jag är där också. vi får se!

Kram på er alla

You can do it!!

Idag blir det mäkta spännande! Första(!) repet inför Göteborg ska avklaras idag. Jag står alltså på scenen på EN vecka, och idag blir första repet. Som tur var har jag gjort två av scenerna en gång tidigare, och en av scenerna några gånger tidigare. Så min kropp kommer förhoppningsvis ihåg dem någonstans djupt därinne. Men det är inte säkert att kroppen orkar göra dem för det. Vi får se det som ett test. Jag behöver inte göra fullt ut heller, för det är mest för att testa om jag kan regin, texten, hur det känns att göra dem, och för att vi ska jobba lite med att sätta ihop efterarbetet.

Ska ta mig nån promenad nu under dagen eftersom att jag knappast orkar ta någon efter repet. Men jag ska äta middag strax innan repet, eftersom att det blev ett lite senare rep, så då kanske jag har fått lite energi av det. Puh.... det blir spännande på en helt annan nivå att åka till Götlaborg när jag inte riktigt vet hur jag kommer må. Det kanske blir en jättehäftig upplevelse när jag måste våga lita helt på min kropp att den gör det den ska, även om hjärnan inte hänger med på samma sätt som annars.

Jaja, vi får vällan se. Det är en vecka kvar, och mycket kan hända på den veckan!

Hoppas att helgen som kommer kan ge mig mycket energi, glädje och gemenskap. Jag har verkligen haft en bristvara av det den senaste tiden. Men det är så jobbigt, för att när jag får för mycket intryck så blir jag alldeles yr och vill bara svimma. Det är som att jag inte alls kan hänga med. Samma när jag tittar på min telefon, så blir jag fort vimmelkantig och börjar må ruskigt illa. så märkligt!

En vecka kvar!

Okej... imorgon är det bara en vecka kvar tills jag flyger till Göteborg för ett viktigt teater-jobb. Idag, som alla andra dagar den senaste tiden, vaknar jag med extrem huvudvärk och en kropp som känns som att den har 40 graders feber, men ingen feber alls. Detta leder till att det är svårt att göra annat än att ligga i soffan, och för tillfället mår jag så illa, så jag vet inte var jag ska ta vägen! Och nej, jag är inte sjuk. Jag vet inte varför jag mår såhär, men jag gör allt jag kan för att få det att försvinna! Idag ska jag försöka göra lite mer än jag gjorde igår, såsom försöka städa och plugga text, gå igenom monologerna, göra lite administrativt arbete osv.

Men det är svårt att ta sig för att göra något när det inte finns någon kraft what so ever! Jag mår så illa att jag vill spy, men försöker hela tiden stoppa något i magen. Det blir lite i taget, men ofta, så att jag iallafall får bättre med näring. Jag har börjat stoppa i mig en massa vitamin-tillskott osv också, förhoppningsvis hjälper det mig. Ska försöka gå en promenad varje dag (en eller flera korta), för att min stukade fot behöver gås på även om den gör ont, och det är bra att få lite luft. Jag har sagt att jag ska gå 5000 steg per dag åtminstone. Det är verkligen inte mycket, men tillochmed det är jobbigt. Och mina steg är inga långa, stora kliv, utan små, sakta framåtgående. Det är iallafall något. Men det känns inte kul att jag har kommit så långt ifrån den jag egentligen är. - Jag som alltid VILL vara i rörelse, VILL träna, och efter den här dippen lär jag få krypa fram som om jag aldrig tagit ett steg i hela mitt liv. Men jag längtar tills det steget kan tas!

Nu ska jag vila lite eftersom att det blev för jobbigt att sitta upp här vid datorn... WIMP!

Ha en bra dag!

Ni är rädda för mig...

Ni är rädda för mig
Rädda för att jag ska explodera
Rädda för att jag ska gå sönder som ett glashus vid minsta beröring
Blickarna som undviker mig känns som laserstrålar genom mitt hjärta
Men kanske är jag bara ett spöke
Genomskinlig, så att man ser rakt igenom mig
De dagar solen skiner inom mig så syns jag
Men de dagar när det är som mörkast
När blixtar och dunder dånar i min kropp
Då syns jag inte
Då blir jag farlig
Och jag förstår det
Och jag förstår att man inte orkar efter ett tag
Tillslut ger man upp
Jag vill också ge upp
Men jag kan inte
Jag är inte farlig
Jag är bara inte som andra
Och jag orkar inte som andra
Men jag vill lika mycket som andra
Men ni är rädda för mig
Rädda att jag ska explodera