En känsla

En känsla jag ofta, eller rättare sagt nästan hela tiden känner just nu är nervositet. Det har varit så i flera månader. Och då pratar vi inte om att jag känner mig nervös på så sätt att jag är skvätträdd, och rycker till för minsta lilla (eller det gör jag också, men det är inte det jag menar just nu.) Utan det är en annan sorts nervositet. Jag ska försöka förklara den.

Tänk er att ni ska göra något riktigt stort, något spännande eller läskigt. Kan också vara något roligt. Exempelvis om du ska utomlands och längtar jätte-jättemycket, så det kittlar i magen och du nästan vill kräkas. Eller om du ska flyga och är rädd för att flyga, så det pirrar och du mår illa. För att t berätta denna känsla så nära från mig själv som möjligt, så skulle jag förklara det såhär:

Den känslan och nervositeten jag får när jag ska spela en föreställning som jag verkligen, verkligen måste "prestera" i. Alltså att jag måste försöka nå fram till publiken med ett viktigt budskap. Rädslan att inte nå fram. Samma känsla som när jag ska göra scenskoleprovet. Så rädd att göra bort mig, glömma texten eller helt enkelt inte gå vidare. Det pirrar i magen, i kroppen, till och med tänderna, och det känns som att jag ska kräkas. Ibland även gråta. SÅ känns det... Hela tiden i stort sett.... Flera timmar om dagen.

Det behöver inte vara negativt när jag ska upp på scenen att vara nervös, oftast gör det mig mer skärpt och fokuserad. Men då är skillnaden att jag känner det en stund innan, också går det över när jag går ut på scenen, och sen kommer det inte tillbaka förrän det närmar sig. Nervositet till viss del inför föreställningar VILL jag gärna ha. Det gör hela upplevelsen mer spännande och rolig. Den gör mig mer taggad, och ger mig adrenalin. Men att gå med den där känslan HELA TIDEN är så otroligt påfrestande att jag inte ens kan försöka förklara det. Går på helspänn hela tiden. Och jag blir inte mer taggad. Jag är mindre taggad på mycket. Eftersom att jag inte kan göra en sak, och nöja mig med att göra den. Nej, för känslan och alla tankar stör mig, så jag måste göra något annat, sen tänker hjärnan på något annat, och då måste jag göra det osv. osv. Så mycket av mina dagar går ut på att försöka hitta saker som gör att tiden går, och som gör att jag kan försöka släppa känslan och tankarna. Funkar sällan, känslan är där ändå.

Det finns dock en "positiv" sak med detta. (känsliga läsare varnas!) Är alltid konstant förstoppad, men när man är nervös för något, så finns det en sak som många människor "lider" av, nervös-mage.... Och vad det kan leda till, det behöver jag nog inte säga;)

Går tillbaka en vecka i tiden, den dagen då jag kände av min nya medicin på ett bra sätt. De 20 minuterna då det gick lätt att andas. Då kände jag inte den här känslan. Jag kände inte stressen. Jag kände inte paniken att jag var tvungen att gå ut och gå eller göra annat för att komma ifrån mig själv och min känsla. Jag tror att denna kittlande känslan är en sorts av bakomliggande ångest sammansatt med min hyperaktivitet. OM jag får rätt dos och rätt medicin, då borde det logiskt sett bli så att dessa 20 minuter jag fick känna av för en vecka sen, kommer vara mycket längre än så. Kanske till och med flera timmar. Då skulle jag kanske klara av mig själv och min vardag. Iallafall bättre än nu.

Jag skulle säga att det hela tiden är en motor i min hjärna som snurrar runt, och nu har den fått med hela min kropp. Så varenda fiber i min kropp snurrar runt och kittlar inifrån, Och det tar på så otroligt mycket!

Låter säkert inte så jobbigt som det faktiskt är. Men detta präglar min vardag ganska mycket för tillfället. Därför är det viktigt att skriva ner, berätta och spara, så jag vet hur det var.

Hoppas ni får en jättefin dag!

ps. Faktiskt "stolt" över att jag skrivit idag igen. Tänkte inte göra det, men bestämde mig för att göra det. Och när jag väl gör det, så är det så skönt. Att bara fingrarna springa av sig själv, och lite av detta kittlande åker ut genom fingrarna under tiden.

När medicinerna inte är rätt

Som jag skrivit i ett tidigare inlägg, så har jag blivit diagnostiserad med ADHD, för snart ett år sedan.... Om du vill läsa det inlägget, så finns det HÄR.

Behandlingen har sedan dess gått väldigt långsamt, och medicinerna jag fått har tärt ner mig fullständigt. MEN jag vill inte bara skylla på medicinerna, för jag har även en depression och ångest i grunden, men så hemskt som jag har mått den här våren och sommaren har knappast blivit bättre av de mediciner jag fått för min ADHD som bara gett mig biverkningar.

Första medicinen jag fick var Strattera. Mådde illa på dem, fick konstig smak i munnen, och sakta, sakta började jag må sämre och sämre mentalt. Det var hemskt! När vi konfererat och kommit fram till att det är ohållbart att äta en medicin som bara ger mig biverkningar och inga positiva saker, så kom vi överens om att jag skulle trappa ut dem, och sedan gå direkt in på concertan.

Detta var i Maj, och alltså väldigt nära sommaren. Jag tyckte att det kändes jättejobbigt att sluta med en medicin, och börja direkt med en annan, för jag var så långt nere i mitt mående. Men så blev det. Jag hoppade in på concertan., Hann väl prata med min läkare en gång för att öka den ett snäpp, men så kom sommaren, och ingen hörde av sig. Så jag antog att de hade semester (Vilket de antagligen hade)Och jag antog att jag skulle fortsätta på samma sätt, eftersom att någon sagt till mig att jag inte kunde öka mer (Vilket jag nu fått veta är helt fel). Så jag gick på... Eller kröp på.... Eller helt enkelt drog mig framåt med naglarna i marken framför mig. Och jag förstod inte vad som var fel.,
Samtidigt hade jag ingen kontakt med min terapeut pga sommar och semester.

(Jag tänker skriva ett helt inlägg sen med lite mer utförligt om vad som hänt, hur det varit osv. osv. Men det här inlägget är mest för att komma ihåg medicin-svängarna!)

Efter att totalt brytit ihop så lyckades jag tillslut få prata med en läkare, som träffade mig direkt, och förstod att något var fel. Hon tyckte att jag var helt felmedicinerad, och på en på tok för låg dos om jag ens skulle ha den medicinen. Hon böt medicin direkt till Medikinet. Hon tänker peta och ändra tills det blir bra och helt rätt för mig. Det har jag ALDRIG varit med om. Hon säger att om jag hittar rätt ADHD-medicin, så ska jag inte behöva ta alla mina andra mediciner som blivit kastade på mig. Så när vi hittar rätt kommer hon börja plocka bort allt som bara går. Alla andra har ju bara lagt på ännu mer mediciner. Så där tändes mitt hopp.... lite iallafall....

Jag hade förstås önskat på mina bara knän att medicinerna skulle fungera direkt, och att jag skulle kunna säga nu att jag mår PRIMA och känner mig som en helt ny människa. Men så är det tyvärr inte. Dagarna är fortfarande sådana att jag måste slita mig fram med mina naglar. Och jag får ofta tänka "Bit ihop" "du klarar det", "En dag till". osv.

Men skillnaden nu är att jag har en läkare som inte tänker ge sig, och jag träffar en sköterska nästan varje vecka, iallafall inför varje höjning. Vi pratar om hur det känns, tar min puls och mitt blodtryck, och saker och ting följs verkligen upp. Det ger mig en liten trygghet. Samt att jag tycker att jag har börjat sova lite bättre på nätterna. Dock inte den här veckan som har varit kantad av lite samma sovmönster som tidigare (SUCK!) men de andra nätterna har varit lite bättre.

En morgon har jag också varit med om att jag lugnt kunde sitta vid köksbordet med min mamma och prata. Och känna att jag kunde andas. Att det gick lätt att andas. Annars är det som att det alltid är ett motstånd. Det räckte inte länge. Kanske 20 minuter innan det jobbiga kom tillbaka. Men jag minns inte sist jag fick andas utan motstånd i 20 minuter.

Nu hoppas jag att det indikerar att det är rätt medicin jag är satt på. Och att det bara kommer bli bättre från nu. Finns inte ord för hur mycket jag vill att jag ska få ha gått en dag. Iallafall några timmar utan att ha den här bakomliggande ångesten, oron och ledsamheten.

Ligger nu på 50mg Medikinet, så det finns mycket möjlighet att höja som jag har förstått det.

Grejen är den, att jag BEHÖVER hitta någon form av medicin som hjälper mig. För jag kan se lugn ut på utsidan, men jag går med en extrem ångest, oro och obehagskänsla inombords. Det har jag alltid gjort. Och tyvärr klarar jag inte av att deala med den själv. Jag har försökt och jobbat på det hela mitt liv, men jag kommer inte längre. Det kan avledas minuterna jag står på scenen, men så fort jag inte står där längre, så kommer den tillbaka som ett slag i magen. Och jag ORKAR inte det. Jag måste hitta något sätt att klara av vardagen. Jag måste kunna leva när jag bara är. Inte känna mig så stressad. Folk runtomkring mig (Inte mina nära och kära, utan samhället) anser att det är dags för mig att satsa på att komma ut i arbete, medans jag måste försöka satsa på att klara av mig själv. Att klara en så enkel sak som vardagen.

Världens längsta och tråkigaste inlägg med typ bara fakta, men jag behöver skriva ner för att komma ihåg!

Nu mår jag illa och vill kräkas, för att jag fokuserat min hjärna för länge efter en dålig natt. Ska försöka vila!

Ha en fin fredag och en bra helg <3

Mitt språk, mitt sätt att prata...

Sådärja... Nu var det än en gång länge sedan jag skrev. Lovar ofta mig själv att jag ska skriva mer, sen blir det inte av. Men nu tänker jag FÖRSÖKA, jag upprepar FÖRSÖKA att skriva lite mer.
Grejen är den att jag mår bra av att skriva, att ventilera mig och prata om vad som händer.

Jag har en vanlig dagbok, som jag VERKLIGEN har behövt skriva i den senaste tiden, men jag har inte gjort det, för det har känts som ett otroligt motstånd att bara sätta mig ner och fatta pennan. För mycket känslor, för mycket saker som inte går att sätta ord på, utan som bara florerar i min kropp och hjärna som en icke-känsla. Eller som icke-ord. Jag vet inte. Jag har haft svårt att börja. Men jag vet att sätter jag mig vid datorn och väl börjar skriva, Så är det svårt att sluta. Jag ska dock, förutom att försöka skriva mer på min blogg, försöka skriva mer i min dagbok, I min dagbok skriver jag det som jag inte vill skriva någon annanstans. Där vill jag skriva precis som det bara kommer. Ibland sammanhängande. Ibland bara ord. Ibland minnen. Hemligheter, Känslor. Sådant som jag inte vill att någon annan ska läsa. Saker som andra säkert inte vill läsa. Sånt som bara jag förstår och behöver få ur mig osv.osv.

Jag har också en kalender där jag skriver mina möten osv. och där blir det ibland så att jag skriver små kommentarer om hur dagen varit, om det hänt något speciellt. Hur sömnen känns osv. Den kalendern känns konstigt nog också väldigt personlig, och inget som jag vill någon ska läsa i.

Sammantaget, om jag börjar sköta mig med att skriva - vilket kan hjälpa mig att må lite bättre, så kan jag nog få en liten överblick över mitt liv om något år när jag tittar tillbaka och undrar hur det var egentligen. "tyvärr" så har jag i stort sett inte skrivit nästan något den här perioden i mitt liv, som har varit den värsta någonsin.
För jag har:
NR 1: Inte orkat sätta mig vid dagboken och skriva något alls, för att jag inte kunnat få tankarna i schack, och det har känts för oändligt på något sätt
NR2: Jag har konfererat med mig själv att dela med mig på bloggen hur det är (I en något censurerad version), för att jag finner det lättare att skriva på bloggen, och jag vill dela med mig hur jag känner, men klarar kanske inte av att säga det till människor face to face, men kan ändå få ett stöd i och med att människor vet hur jag har det just nu, Men jag har inte vågat, eftersom att jag vet att många blir obekväma, kan tycka att jag är för personlig och konstig, och att jag bara söker uppmärksamhet. Vilket är så långt ifrån sanningen man kan komma!
NR 3: Jag har tappat all inspiration och GO som jag har haft tidigare gällande,,, ja... ALLT:

Men jag vet att genom att "tvinga" mig själv till att göra det jag egentligen tycker om, och det som egentligen kan hjälpa mig, så kan jag hitta tillbaka till skrivandet och mitt sätt att hela mig själv. Så är det, för så har det alltid varit. Skrivandet är den bästa medicinen för mig. Mitt språk kan man säga, Där kan jag prata utan att behöva räcka upp handen, eller vara rädd för att avbryta någon annan. Där kan jag prata utan att bli avbruten. Utan att  vara rädd att säga någonting som jag inte menar. Jag får prata till punkt, och göra min röst hörd. Göra så att mina tankar får komma ut från min kropp för en liten stund. Mina fingrar får knappra på tangenterna istället för sitta och nypa på sig själva eller fingra med en gummisnodd. Jag kan vila på ett sätt. Hjärnan får vila. För händerna går av sig själva.

Ni ser ju.... Ett inlägg som jag inte visste vad det riktigt skulle handla om. Jag skrev första meningen, och allting bara kom i ett flow! Ni vet som när man kör bil, och plötsligt är man hemma. Kroppen och hjärnan vet vad den ska göra, allting annat bara händer. Skönt är det!

Tack för den (om det finns en enda) Som orkat läsa ända hit!

Jag kommer försöka minnas hur skönt det känns att skriva, och skriva så ofta jag kan. Det kommer mest troligt komma en del inlägg redan idag, eller senare i veckan, för jag har mycket att berätta och skriva för att själv komma ihåg. Det blir lite av en terapi kan jag känna!

Ha en bra dag alla, ta hand om er! Och kom ihåg - ge aldrig upp! Vi klarar allt <3