Omtumlande. .

Jag har än en gång inte skrivit på länge.  Jag  vet liksom inte VAD jag ska skriva eller VAR jag ska börja!  Det är som att jag har legat ett bra tag nu med huvudet i en tvättmaskin. Det bara snurrar och snurrar där inne, och ganska blött kan det bli också, de dagar jag tillåter mig att känna och tänka, för då blandas ofta tankarna med tårar.

Jag har fått klarhet om en del saker när det kommer till min hälsa, som jag säkert lär dela med mig av när jag känner att jag vill det. Det är ingenting farligt eller så, men något som ändå har gjort att jag mår väldigt dåligt, vilket jag inte bör göra, inte trodde jag heller att jag skulle reagera såhär. Det har liksom SCHVUNGAT till hela mitt liv. Och många exestensiella frågor uppstår i mitt huvud. Och rädslor.  Och tanken om att jag egentligen inte känner mig själv. Att livet kommer bli totalt annorlunda från och med nu. Kommer bli många förändringar. Och Rädslan för att "tänk om det ändå inte kommer bli bättre än såhär". "Tänk om jag inte klarar det och blir fast såhär?" Det kommer krävas enormt mycket fokus för mig och jobba hårdare än jag någonsin gjort med mig själv, även om jag alltid jobbat med mig själv. Nu blir det lite annat.
Ojdå, så kryptiskt. Men det får vara det just nu.

Annars går jag till läkare och provtagning fram och tillbaka, fram och tillbaka  för att de försöker hitta något som kan vara orsaken till att jag har NOLL kondition. Hur det kan vara så att jag ena veckan orkar hur mycket som helst för att andra veckan få högt pulsspåslag bara av att gå och handla. Men nU har min dipp varit otroligt lång.  Såhär lång tid av orkeslöshet i kroppen har jag aldrig haft. Nåväl. Ska ta nå prover idag, sen nästa vecka ska jag på EKG och ultraljud på hjärtat för att kolla så det inte är där felet ligger!  Det tror jag nog inte, men det är väl bra att de vill kolla det iallafall. För säkerhets skull.

Det är väl där jag ligger. + GALET mycket ångest över världen och hur den ser ut. Jag är rädd hela tiden. Orolig. Ledsen. Jag vet att det bara är en tidsfråga innan det händer något här i sverige. Sen bli jag ledsen och rädd när jag set svenskar som säger så mycket idiotiska grejer, inte bara svenskar förstås.  Men ju mer vi SKICKAR hat till varandra, ju mer hat kommer världen att ge. Jag kommer alltid försöka sprida kärlek. Alltid alltid. Det är så synd att det verkar vara så lätt att upptas av hatet och säga saker som man kanske inte menar, eller tänka tankar som man egentligen fåTT inpräntade av någon annan......

All kärlek till er alla! Nu ska jag på sjukan! Kram
.

Nu får det vara nog!!

NÅGOT är fel i min kropp. DET MÅSTE VARA SÅ! Jag får så lätt ont i kroppen, och en simpel sak som en liten sträckning kan sitta så JÄKLA länge!!!! Och det är inte bara det, ena veckan kan jag springa flera kilometer i sträck för att nästa behöva sätta mig på huk efter TVÅ MINUTER för att det bara inte går. Kroppen orkar inte. Och det är inte för att jag inte pushar den. Man kanske inte tror att man har hunnit pusha kroppen på två minuter. Men tro mig, det har jag. När jag vill svimma efter bara några sekunder så är två minuter läääänge. 

Otroligt jobbigt och störande! Jag VILL ju träna!!! Vissa Yoga-pass känns det som att jag ska svimma så fort händerna åker ovanför hjärtat..... Suck.... och nu kan jag inte ens YOGA för min sträckning i låret, + min axel som besvärar mig. Det låter sannerligen som att jag är hypokondriker, men det är jag inte. Jag lovar.... Jag skulle ALDRIG söka orsaker för att inte träna om det verkligen gick att träna.

Hursomhelst så verkar det som att det äntligen händer något. Idag har jag tagit en massa blodprover (som antagligen inte kommer visa något), ska även få en remiss för en utredning om autoimmuna sjukdomar vad det nu är. Ingen aning riktigt, men en av mina läkare tyckte att jag skulle göra en sådan. Får se när det blir.

Har fått en annan medicin till natten som jag ska sova bättre på, som känns som att jag häller typ syra i halsen då både halsen och tungan domnar bort i typ 30 minuter efter att jag tagit den. FY BÖVELEN, men om det hjälper min sömn får det nog vara värt det.

Sen är det en del andra saker som händer på den mentala biten. Jag kommer inte få någon ny medicin än så länge för den svackan som jag är i just nu, som jag verkligen VILL upp ur, eftersom att jag då och då får de där dumma blåmärkena fortfarande är det viss ingen ide' pga att det kan dra igång en reaktion på den nya medicinen också isåfall. Tydligen är jag väldigt medicin-känslig blev det konstaterat på mitt senaste möte, med tanke på att jag provar SÅ MYCKET, men ingenting riktigt funkar som det ska, och jag är med om diverse jobbigheter på dem.

Just nu känner jag mig bara less och vill att alla jäkla problem ska sluta! Kan jag åtminstone få ett i taget?? Då skulle jag vara nöjd! Nåväl. det är som det är.... och det blir som det blir.... vill bara skriva av mig lite!

Hösten i år är iallafall väldigt vacker!!

När en vill att dagarna ska gå, men att tiden ska stanna upp...

I det läge jag är nu, skulle jag mest av allt bara vilja sova igenom dagarna. Dagarna som känns så betydelselösa. Jag gör det jag ska, jag går på mitt "jobb", jag går på mina träningspass (som för har varit min räddning just nu, att alltid kunna gå på något pass mot kvällskvisten och få svettas och tänka på något annat.) och jag ligger och slöar/sover.

Det enda jag vill är att sova. Nu har jag sovit extremt dåligt under nätterna igen. Har inte sovit många timmar inatt, men somnade rätt tidigt igår. Har haft en period då jag sovit ganska bra på natten, men stigit upp bara för att lägga mig i soffan och sova där. Och så har det sett ut. En skulle kunna tro att det beror på min extrema sömnförlust som jag samlat på mig under åren, men det är inte det. Detta är en helt annan trötthet än den tröttheten som jag känner PRECIS nu, för att jag inte sovit mycket inatt.

Jag är OTROLIGT rädd för att tiden går. OTROOOOLIGT!! Varje dag som går för jag en klump i hjärtat över att jag blir äldre, och alla runt omkring mig också blir det. De kommer inte finnas där för evigt. Och det kommer komma en tid när jag tänker tillbaka på mitt liv, och inser: Jag gjorde ingenting!!! Dagarna gick och INGENTING hände. Fy fan säger jag bara för dessa sugiga, fjantiga tankar....

Detta låter så fruktansvärt och dumt, och det är det också, men tyvärr så tänker jag, vilket gör att tiden går ännu fortare än vad den behöver. Julen är det absolut bästa jag vet. Det mysigaste och roligaste. Förra året någon dag innan julafton så tänkte jag såhär:
- Jag vill inte att det ska bli julafton, för då är sommaren snart här och då är det jul sen igen, och då har det gått ett HELT år av mitt liv.

Nu är jag helt skakig för att det är November SNART (Egentligen nu eftersom att det bara är en halv månad kvar....) Ja, ni hör ju. Jag lever jävlat aldrig NU och det stör mig. Och jag jobbar så mycket jag kan på det, men främst när jag är i situationer då jag ligger längst nere i dalen, och ska försöka samla kraft för att klättra upp på berget, det är då tankarna är som värst. Jag vill bara hoppa framåt. Jag vill bara må bra. Men det går inte att slå med ett trollspö, Det KOMMER ta tid, och med tid så blir jag äldre. Det finns ingenting jag kan göra åt det. INGENTING. FÖRUTOM att försöka leva mer i nuet.... Så jag ska försöka.

Med det sagt. Är jag trött på dagen, så KOMMER jag sova på dagen. För det är det min kropp vill ha just då. Och det räknas väl också som att leva i nuet... Eller?

Jag har kraschat. ..

Förra året hamnade jag i ett läge i mitt liv, där det kändes som att någon hade släppt mig från en byggnad, och jag hade kraschat i marken. Helt oförberett och märkligt kom det i år också. Jo, jag säger märkligt, för att förra årets situation förstod jag. Jag skulle få spela teater, spela i revyn. Och alla som känner mig vet hur MYCKET teater betyder för mig. Det är mitt syre, mitt sätt att få andas. Och när jag fick veta av FK att de trodde att det skulle bli för mycket och inte fick vara med om jag inte uteslöt den andra teatern jag var med i, som vi redan börjat repa, så var det som att någon slog mig i magen så hårt att luften totalt gick ur mig. Jag var utan luft i flera månader samtidigt som jag hade en massa olika träningsförbud, och att inte kunna röra på mig gjorde saken ännu värre!  Att luften gick ur mig så hårt visar egentligen bara att FK hade rätt. Det var redan för mycket för mig.
.
Men i år var jag inte beredd på det. Men det har mer eller mindre hänt igen. Trots knäproblem och alla möjliga saker så sprang jag i hettan 6.5 km två Gånger under Turkiet -resan som jag kom hem från två veckor sedan. "Inte mycket " kanske är eran tanke. Men för mig där jag är i livet - nog mycket. Hursomhelst.  Bara för att mäta hur mycket jag inte är mig själv.  Gjorde lite lugn yoga igår - höll på att spy. Sprang 2 min/ gick 1 min i 30 minuter och det var det VÄRSTA jag någonsin har gjort!!! Fattar ni??? Så lite!!! Jag orkade knappt lyfta mina ben och jag fick KÄMPA nå så jävulskt för att inte ge upp Halvvägst. Något är inte rätt. Även  om jag inte skulle ha tränat på flera år skulle jag ha klarar det lätt. Och jag är trött, ljud känns extremt höga, jag tappar all kraft i kroppen när kvällen kommer ( att applådera under föreställningen jag såg igår var jättejobbigt ) och jag bär känslorna utanpå kroppen...
.
En sak har hänt som gjorde mig väldigt upprörd, men den grejen var så liten och den är över nu. Därför borde känslan vara över. Men det är den inte. Jag har kraschat och är så jäkla trött och allt känns inte så lätt. Jag HOPPAS att jag tar mig ur detta typ NU! Men vet inte när det kommer ske. Jag vet ATT det kommer ske, men är också väldigt medveten om att det kan ta tid. Önskar att jag slapp det här läget i kropp och hjärna. Att jag en gång för alla faktiskt kan gå åt rätt håll. Önska kan man ju alltid, men acceptera läget jag är i är ännu viktigare... finns så mycket större saker jag önskar innan detta - att alla andra människor runt omkring kunde få vara friska och må bra. Men nu är det som det är.
.
Jag har kraschat,  så nu måste jag bara lagas igen. Jag lagar mitt liv med lim ( för att låna en replik av Carl Einar Häckner )
.

Hej! Jag heter Petra, och jag lever med psykisk ohälsa...

Petra... Ett namn, som jag både hatar och älskar. Älskar för att det var det namn som mina älskade föräldrar gett mig. Hatar för att jag har sådana extrema problem med att tycka om människan som bär namnet. Människan som, sedan barnsben, förminskat sig själv, och med avsmak sett sig själv i spegeln. Hon som inte kunde något, hon som var onormal men låtsades vara som alla andra för att bli accepterad. För att få passa in. 

Jag kan inte titta på en bild från när jag var liten och tycka - Men jag var ju söt ändå!?
För jag har aldrig tyckt det! Jag avskydde mig själv som pesten när jag var liten. I mitt huvud var jag elak och eländig på alla sätt och vis. En som ingen skulle kunna tycka om. Jag kunde ha sådana raseriutbrott hemma för att jag bara inte visste vart jag skulle göra av min känsla. Jag visste inte vad det var för känsla heller. Som att jag ville explodera, jag ville bara ut ur min kropp, skala av mig skinnet och bli någon annan. Nu vet jag att det var ångest jag hade! Men hur hanterar man något som man inte vet vad det är?

Med mina kompisar fick jag anstränga mig oerhört mycket för att hela tiden försöka vara glad och rolig, och hänga med på allting som de andra gjorde. Det blev så jag fick bli - då tyckte ingen att jag var onormal. Men hemma orkade jag inte, då fallerade allt, och jag hade lätt till ilskan. Jag har tur som har fått ha en mamma som förstått att ilskan bottnat i sorgsenhet egentligen, och som gjort sitt bästa för att hantera lilla mig med så stora känslor. Men det kan inte ha varit lätt. Jag VET att det inte var lätt. Och det var nog lite därför jag kände mig som ondskan själv. Jag ville ju inte vara arg på mamma, jag ville inte skrika eller gråta. Men jag kunde inte hjälpa det, det bara kom.

Jag blev äldre, och känslan stannade kvar, men växte. Jag blev bättre och bättre på att gömma hur dåligt jag faktiskt mådde, och var mästare på att gråta inne på toaletten, torka tårarna och komma ut med ett brett leende. Det var ju så alla såg mig. Glad... rolig...Inuti kände jag mig bara mer som ett monster. Jag var ful, äcklig, tråkig. Hade ingen talang för nånting, ville inte ens vara nånting. Jag ville inte leva. Jag önskade så många kvällar att jag bara skulle få slippa vakna upp. Men nästa morgon började dagen om igen. Samma sak dag in och dag ut.

Jag blev ännu lite äldre, och ätstörningarna drog igång. Jag hatade allt med mig. Jag kunde ingenting. Men plötsligt så märkte jag att jag faktiskt kunde ha kontrollen på någonting. Något som var MITT. Något som ingen kunde inkräkta på. Men med önskan att se att siffrorna på vågen gick neråt kom ännu fler lögner, ännu mer att dölja. Kriget i mitt huvud och i mitt hjärta var kraftigare än någonsin. Jag levde aldrig där och då. Jag var konstant instängd i bubblan med mig och mina mörka tankar. Tjock, ful, dum, äcklig, monster.... det var jag det. Dessutom kände jag mig mer utanför än någonsin, för jag släppte inte in någon. Jag låtsades att jag var där de andra var, men egentligen var jag så långt borta.

För att hoppa framåt en bit så orkade jag tillslut inte mer. Efter hela skoltiden med en brinnande ångest, avsky och dödslängtan så sa jag till mamma att jag behövde hjälp. Jag hade börjat få panikångest på jobbet, och jag trodde på riktigt att jag skulle dö. Mamma hjälpte mig så gott hon kunde, jag fick börja hos en terapeut, få medicin och blev sjukskriven. Men att ha levt hela sitt liv i det fördolda och plötsligt ska försöka börja prata om SIG SJÄLV blev inte det lättaste. Det var hemskt rent ut sagt. Men jag försökte.

Mediciner som hjälpte blev jag allergisk mot och fick börja på minus igen. Fick inte ut så mycket av samtalen tyvärr. Men när jag fick frågan om jag börjat må bättre gick jag tillbaka till Petra som ville vara alla till lags, och sa .- Ja, det har jag nog. Medans jag grät floder på insidan.

Jag kan fortsätta i många sidor till, men jag är chockad om en enda orkat sig ända hit, så jag ska försöka avsluta.

Nu är jag många år äldre och sjukskriven igen. Jag har ingen möjlighet att kunna arbeta just nu, främst för att min ork att vara kring människor för länge knappt finns, jag har ingen koncentrationsförmåga i stort sett, jag sover i genomsnitt tre timmar per natt och får dippar ibland när jag är helt utan energi. För tillfället får jag ångest väldigt lätt. Jag är livrädd för att jag vet att åren går, och jag är stressad för att jag MÅSTE kunna arbeta innan jag fyller trettio, för jag vet att det ekonomiska stödet minskar extremt mycket då, och jag vet inte hur jag kommer klara mig på det. Min önskan om att bli frisk, få bli "normal" finns alltid hos mig, men samtidigt en stor sorg och rädsla, om jag aldrig kommer att bli det. Vad fan händer då??

Jag har haft en dröm sedan jag var liten - att få stå på scenen och spela teater. Kunna hjälpa andra som har det svårt med samma saker som jag har det svårt med, samt få underhålla och kunna förändra. Och jag har så tur att jag faktiskt har fått gå skådespelarutbildning två år på en folkhögskola, fått spela teater på somrarna, och har en aktivitets-plats på ett företag i Piteå där jag bor, där jag får chansen att spela teater. Både komiska roller, och även spela scener ur mitt eget liv, för att visa människor där ute att - INGEN är ensam!! Ingen!! Det finns alltid någon där ute som förstår, och som har gått igenom samma sak.

När jag står på scenen - Då LEVER jag!! DÅ kommer den undangömda Petra fram. När jag får jobba med det kreativa och ta från min egen smärta och på något sätt kanalisera ut den. Eller få spela roliga, komiska roller och bara kasta ut all den energi som jag har. Scenen är mitt andra hem... Eller kanske rent av mitt FÖRSTA? Jag har alltid haft en fin uppväxtmiljö, och att komma hem till mamma och pappa är bland det bästa jag vet. Där känner jag mig trygg. Jag är ganska "gammal" för att vilja åka hem och bo hos mamma och pappa titt som tätt. Men det bryr jag mig faktiskt inte om. Jag älskar min familj, och de kommer för alltid vara min största trygghet. Men med att scenen är mitt första hem menar jag, att det är där MITT hem är. Mitt hem för mitt hjärta som alltid fått gömma sig bakom stora galler av taggtråd, och äntligen får leva fritt och slå för det som det brinner för på riktigt.

Psykisk ohälsa är ingen lek. Det är inte heller något som borde gömmas, tabubeläggas eller vara skamfyllt. Om det varit mer synligt när jag växte upp, kanske saker inte hade behövt gå så långt. Kanske hade jag kunnat jobba redan nu? Hade mitt hjärta fått befrias många år tidigare? Hade Petra varit ett namn som jag kunnat tycka om helt och fullt idag? Och hade jag kunnat se tillbaka på bilder när jag var liten och kunnat tänka - Jag var ganska söt ändå? 

- Det kommer jag aldrig få veta! Och mitt liv går inte att göra om. Men vi kan hjälpas åt och göra så att andra barn/ungdomar/vuxna inte ska behöva känna att det är något fel på dem om de mår dåligt. Låta alla förstå att vara ledsen är lika mycket en känsla som att vara glad. Ingen av känslorna ska vara mer värda än den andra. Och ingen människa är mer värd än någon annan.
Vi är  alla fantastiska, låt oss hjälpa varandra att aldrig, någonsin glömma det!

När man vill sova, men sömnen vill vara vaken...

Att vilja kräkas... vilja kräkas av trötthet.  Vara fast i en bubbla och känna en smak i munnen som att en slickat på ett rostig järnrör. Att känna sig korkad, ofokuserad, sämre än de flesta även om en verkligen försöker. behöva dra sig undan efter att ha vistats bland människor en lite längre stund. Det är jag just nu.

Men vad kan göras åt saken? Inte så mycket! sover jag inte så sover jag inte. Har varit vaken sen två inatt igen. Började med att jag vaknade och hade en fruktansvärt läskig känsla i kroppen . Vet inte varför. Hade jag drömt något?  Det kliade överallt och mina blodådror på kroppen var extra synliga. I detta tillstånd klarar jag inte ens av att försöka sova igen. Det är för hemskt, för läskigt, för obehagligt. När jag lugnat ned mig är det för sent.

Såhär är det ofta. Att jag har den här otroligt jobbiga känslan i kroppen. Och det är klart att det är svårt att sova då. När jag är så rädd. Men det är klart att det är svårt att vara vaken om dagarna när det känns som att jag är fast i en mardröm som aldrig tar Slut. Den kanske aldrig tar Slut.   men om den aldrig gör det så kommer jag förr eller senare att själv ta Slut. Ljuset brinner bara en viss stund, batterierna i ficklampan tar Slut. Vad som händer då vågar jag inte ens drömma om. Eller är det kanske det jag gör hela tiden? Drömmer. Händer det här på riktigt, eller kommer jag plötsligt en dag vakna upp, vara fyra år gammal, veta vad som kan gå fel och rätta till det INNAN jag behöver Hamna här? Ha vett i skallen och ta den hjälp jag kanske kunnat få när jag var yngre...
.
.knappast. det önskar jag inte ens... det enda jag önskar mig är att få sova några nätter i sträck.  Sova BRA! Känna mig utvilad och normal!
.
Nu ska jag vila, för jag är trött! Somnar jag lite så är det en bonus!

Sov lilla räv!!!

Dags för den här lilla räven att för det första - försöka sova!!!!!! Är totalt Slut och har varit vaken sen två inatt.

Men för det andra - BÖRJA BLOGGA BÄTTRE! Jag har ju inte bloggat alls den senaste tiden, även om jag verkligen har haft behovet att skriva av mig. Men jag har haft NOLL ork till någonting.

Jag bor i en soptipp med dammråttor till fotknölarna, som jag ser och stör mig på VARJE dag över. För att jag är så slö att jag inte klarar av att ta tag i det. Så många saker som jag VILL göra, men bara inte gör. Så trött!

Försöker att ta tag i att börja träna lite mer iallafall. Det är så många rutiner som ryckas för tillfället, vilket är jobbigt.

Många vet nog att jag haft ganska mycket blåmärken den senaste tiden,vilket lett till att jag var tvungen att sluta med en av mina mediciner en vecka sen. Känns lite surt eftersom att de ändå hjälpt mig lite. Men det har stått still ett bra tag nu. Men då är det bieffekter av att sluta med det också!!

Nåväl, nu är det massor grus i mina ögon. Ska dricka upp mitt te, och sen sova!godnatt!

När energin plötsligt tar slut....

Det är väl det som händer till slut antar jag. När man sovit dåligt en längre tid, och haft många saker på agendan. Dessutom har det varit många tunga saker den senaste tiden. Jag brukar inte känna den här tröttheten förens efter en stor produktion, men även om vi har kvar Karlbergsteatern är det som att jag börjar stängas av.

Jag har faktiskt sovit mer än jag brukar inatt och är såååå trött!!!!! Jag har ju äntligen börjat styrketräna på gymmet , och springer lite då och då, och jag brukar aldrig ha någon ursäkt att ställa in det, utan jag kör alltid på för att jag vet att jag mår bra och blir piggare av det. Men igår orkade jag inte, och som det känns nu kommer jag inte göra det idag heller . Tror att det blir en vilovecka, även om jag känner mig latast i världen. Men jag kan knappt hålla ögonen öppna. Ska åtminstone försöka ta någon promenad. Städa behöver jag verkligen, men har svårt att hitta motivationen till något alls!

Åt frukost för en stund sedan, och nu vill jag sova igen! Bäst att jag tar på mig lite kläder och tar en promenad i blåsvädret!

Ha en bra dag!

SÄMST PÅ ATT UPPDATERA!! Detta händer iallafall just nu:

Oj, vad dålig jag har varit på att uppdatera!! Jag skulle vilja skriva om föreställningarna vi hade pingsthelgen, om föreställningen vi hade i Luleå, om repetitionerna på Karlberg, vad som händer osv. Så detta får bli en note to self-grej, ifall jag NÅN GÅNG kommer på att skriva om det!

Lite kort just nu om Karlberg:
*Repen skuttar på
*Vi har äntligen börjat få till rekvisitan på scenen
*Igår hade vi musikrep med sångpedagog (MYCKET nyttigt och viktigt. Iallafall för mig. Behöver all hjälp jag bara kan få!)
*På Söndag kommer det en tjej från Norrbottensteatern för att kolla och ge lite feedback
*Imorgon kommer Nordnytt och gör reportage
*Jag har börjat repa med kostym
*Och framför allt - Det är VÄLDIGT roligt! Det är ett superhärligt gäng att jobba med <3

Det får vara allt för nu!!

Nervösa tänder

Ikväll är det dags! Genrep. Det är som en knut i mage/hjärta/hals just nu. Direkt jag tänker på det så blir jag nervös i mina tänder. Jag trodde inte att någon skulle fatta vad jag menar med det, men André förstod precis! haha, bra, då vet jag att nån fattar vad jag menar. Jag vill bara bita ihop tänderna hååårt, för det känns som att det kittlas i dem. Nej fy. Nervositet är bra, men samtidigt jobbigt!

I morse var artikeln i tidningen. Jag tyckte att den var bra! Och det var ett av mina stora steg att sluta skämmas för mig själv. Att tro att jag är en sämre människa för att jag gått igenom något väldigt jobbigt. Men det är lite så att det alltid har varit en sån stor, men hemlig del av mig, som ingen direkt pratar om. Och jag har ju skrivit ett inlägg om det här på bloggen, men mycket mer än så har det inte varit för mina nära och kära. Jag har ju spelat mina scener för många andra människor. Sådana som jag inte känner, och de som jobbar professionellt för att förändra. Men det har för mig alltid varit något "där borta". Nu blir det så nära på något sätt. Och genom att artikeln förklarade att jag erfarenheter om det här, så känns det som att jag aldrig mer kommer kunna låtsas som att det inte funnits där. Det här blir första gången jag spelar detta för allmänheten, och det känns bra men sjuuuuuukt läskigt!!) Det känns fantastiskt att kanske ha möjligheten att påverka, och visa att man kan vara på botten, men ta sig upp! Även om det alltid kommer gå upp och ner med vissa delar i livet.

Nu vill jag förtydliga att det inte är Petra, privatpersonen, som står där. Det är en KARAKTÄR. Men det är klart att jag har tagit från mitt eget liv för att skriva mina scener, och för att kunna relatera till dem. Men det är inte JAG. Åtminstone inte nutidens jag. Sedan har Eleonor jobbat fram scenerna flera snäpp extra med hennes regi. Vi har lite samma tankar kring teater, och vill gärna gå utanför gränserna på olika sätt. Så samarbetet med henne har varit väldigt bra. Sedan jobbar jag ju nu även med teater Vilja, vilket jag ÄLSKAR! Det är så kul att vi är ett helt gäng! =) Även det blir något nytt. Egentligen allt med den här föreställningen blir något nytt för mig på olika plan!

Tjat, tjat, tjat. Men jag måste skriva av mig lite. ååååh, jösses! Nervös igen. Jag vet inte om jag kommer orka skriva något alls i helgen om hur det går eller så, kommer bli väldigt trött och urladdad. Men OM jag orkar, så kommer jag göra det! Tror dock jag bara vill slappna av när jag kommer hem. (OBS! Försöka slappna av. Vet inte sist jag var avslappnad. det kommer väl med sömnlösheten antar jag.)

Den här veckan är THE vecka!!

Jodå, imorgon-kväll så repeterar vi "Ut på yttersta grenen", och då kommer förhoppningsvis PT och gör ett reportage. Jag HOPPAS verkligen det, för det är ett sådant viktigt och stort ämne! Så jag känner mig nervös och förväntansfull inför det, men mest är det inför helgen jag känner det här längtans/nervositets - pirret! Fredag kväll har vi genrep, och sedan kör vi fyra föreställningar i helgen. Jag kommer vara TOTALT slut efter det. Det är en föreställning med mycket fokus och känslor, och jag kommer vara lika nervös som vanligt att inte kunna nå fram till mina känslor eller publiken! Att bara spela alla mina scener EN gång brukar vara tufft, och nu blir det (med genrepet) fem gånger samma helg. Men det kommer vara så värt det om vi bara lyckas nå fram med vårt budskap.

Jag kan inte riktigt tänka på så mycket annat, så ikväll tänker jag gå till scenen och repetera ensam, det kanske kan få mig att inte tänka på det så mycket under natten eller kvällen när jag ska sova!

50 nyanser av.... vem?

Jaa... vem... vem är jag egentligen? Jag vet inte riktigt. Just nu vill jag iallafall inte vara Petra. Jag lever inte som Petra, jag lever i någon icke-värd egentligen. Allt jag ser är ett kaos av kreativa saker jag vill göra. Lyssnar jag på musik, så ser jag framför mig hur man skulle kunna göra en video. Ser jag på film (finns inte den koncentrationen för tillfället dock, så det blir mycket annat), så ser jag bara roller som jag skulle vilja spela, eller skådespelare jag skulle vilja spela med. Jag har filmat mycket! Och när jag gör sådant så försvinner allt det andra. Jag är i den där bubblan av musik och drömmar, tankar på regi osv. Jag och lillasyster har hållt på med ett litet humor-projekt också. Filmat och redigerat. Gör jag inte det, så repeterar jag Karlbergs-föreställningen eller "Ut på yttersta grenen" som vi kommer spela pingst. Annars läser jag manus, böcker om hur man kan tänka när man ska gå in i en roll. Och drömmer, drömmer, drömmer...

Drömmar ska vara bra att ha. Men det gör nästan ont i mig.... Jag vet inte. Jag kan börja gråta precis nu, bara för att jag tänker på det. Jag VILL ju så gärna så att jag nästan VILL FÖR mycket. Och jag hatar att man kan vilja något FÖR mycket. Jag hatar att det ska sätta käppar i hjulen för mig.

Jag är i detta virrvarr av allting, och kan älska det, samtidigt som jag hatar att jag bara inte kan vara "normal", att jag inte nöjer mig med att göra andra saker som andra tycker är roligt. Jag vill så gärna inte vilja slita av mig håret eller dra loss skinnet för att få vara någon annan ibland. Det är så svårt att förklara. Men för mig har min räddning den senaste tiden varit att sätta mig in i dessa projekt så mycket jag bara kan. För då tänker jag inte. Jag känner inte. Jag bara gör. Jag drivs av min passion som är så galet stark nu. Jag vill MER!!!

blogg istället för instagram!

Jag kommer försöka blogga lite mer nu. Min instagram är, som ni märker,  lite annorlunda än vanligt. Den har blivit helt Sia-fierad. Och för er som kanske inte bryr er så mycket om det, eller kanske inte ens tycker om Sia, så blir ju det inte så kul! Så antingen ska jag göra en mer personlig instagram. En ny alltså,  eller så ska jag blogga mer. Ska försöka luta mot bloggandet.

Jag kan tänka mig att det kan vara folk som tycker att jag är konstig eller märklig som snöar in mig så mycket på olika skådespelare,  artister, serier. Men jag kan verkligen brinna för det. Och jag brinner för Sias uttryck och musik. Och plötsligt har min stora dröm blivit att få jobba med henne; ) haha, jag vet att det inte finns en chans i arslet att få göra det. Men man kan alltid drömma. Hennes musik är så hjärtlig, och det känns verkligen när jag lyssnar på hennes låtar.

Att jag gör videor till hennes låtar,  och lägger ut bilder som jag tycker passar till hennes texter har blivit något som gör att jag faktiskt har "en uppgift". Verkligen inte, men samtidigt är det så. Jag får försvinna in lite i min egen värld och koppla bort allting annat. När jag håller på med det so kopplas liksom allting annat bort. Det blir någon form av kreativt andrum. Så för mig är det skönt att jag hittat något som gör att jag kan andas då och då, och slippa all den ångesten, tröttheten och nedstämdheten jag tyvärr känner alltför påtagligt ibland.

Genom det här har jag fått kontakt med andra människor son faktiskt tycker om det jag gör, och som vill se mer. Det gör så att jag får skapa för någon. Och jag behöver det i mitt liv.

Det jag vill komma till är - förlåt för att jag Sia-fierat min instagram. Det lär bli så ett tag framöver,  för just nu är det mitt sätt att fly vardagen lite och faktiskt få göra sådant som jag tycker om! På min blogg ska jag försöka skriva om annat;)

Mina videor som jag gjort, som ni självklart gärna får dela:

Jag är ett huvud som går omkring...

Jag har som vanligt varit riktigt dålig på att uppdatera.

Idag är en märklig dag. Jag har klarat mig länge på att sova i stort sett ingenting. Inte klarat mig såsom att jag har mått tipptopp, men jag har mer eller mindre fungerat förutom några ERROR. Men idag alltså. För det första hade jag varit vaken i ett dygn innan jag somnade inatt kring tre-tiden, sedan vaknade jag vid sju och tänkte YES! Jag har sovit tills det blev morgon!!!(Men det var det ju i stort sett när jag la mig och sov)

Resten av dagen har jag bara varit. Tror jag. Jag har inte haft någon kontakt alls med min kropp. Jag valde att gå till Heden där herrarna hade match för att jag ville piggna till. det gjorde jag inte! Jag kände inte ens att jag hade ben. Helt borta. Jag kände ibland att det ilade till lite i fotleden, men annars var det bara som i en dimma. På matchen kunde jag inte koncentrera mig., det kändes som att jag hade en glashinna mellan mig och alla som var där. Jag blev även ÅKSJUK av att gå för att jag svajade så mycket i huvudet. Det känns som att det är svårt att säga ord. Och koncentrationsförmågan är NOLL!

Jag tror faktiskt aldrig att jag har varit så trött som  jag är nu! Inte trött så att jag skulle somna om jag la mig. Men trött i hjärnan och kroppen och ögonen och allt! Jag kan inte förklara. Men det känns iallafall väldigt märkligt och jobbigt. Men inatt SKA jag sova!! Det finns inget annat alternativ, så enkelt är det! Blir en tidig kväll ikväll! Hoppas alla ha en fin lördags-kväll!!

kraaam

Mörka väggar, mörka röster....

Jag har tänkt, på allvar den här gången, bli bättre på att uppdatera. Men jag har varit i en liten svacka, och har ingen aning om vad jag ska skriva om. MEN, på Fredag blir det scenskoleprov. Gosh, I am nervous. Kommer det kännas lika dåligt då, som det gjorde förra gången så kommer det inte bli roligt! Då gick det riktigt dåligt!

Skillnaden mellan då och nu, är att jag väljer att följa min egen magkänsla den här gången, och kör på något som jag tror på. Något som kommer från mig. Sen kanske det går dåligt ändå, men då har jag kört på den grejen som är MIN. Mitt sätt att spela. Om de då inte tycker om det, så kanske det blir lättare för mig att tänka " nej, men de gillar bara inte min spelstil", och inte som förra gången, att jag hela tiden känt att texten kändes fel. Men who am I kidding?? Jag kommer bli så galet ledsen och besviken på mig själv om det känns dåligt!

Prov ett och två är samma dag, och jag vill verkligen, från djupet av mitt hjärta få vara med hela dagen. Det är ju sammanlagt fyra prov, och det längsta jag har tagit mig var till prov tre. Då åkte jag "ut" efter att ha spelat på ett sätt som inte kändes som jag. Jag hade antagligen åkt ut ändå, men då hade jag inte behövt ångra mig efteråt att jag inte följde min egen känsla. Prov tre och fyra är mycket längre och jobbigare processer. Prov fyra är tillochmed flera dagar långt.

Det första provet är improvisation i grupp och en egen kort monolog. Impron kan jag ju inte träna på, och jag vet ju inte vilken grupp jag hamnar med heller. Jag har repat på min egen text, men nu - såhär två dagar innan - så börjar jag ifrågasätta texten, som vanligt. Kommer de förstå den, kommer jag kunna leverera osv? Men det är ingen idé att jag sitter och tänker så nu, för att jag ska hursomhelst inte byta nu!

Nu ska jag sluta skriva. HUR kan det alltid bli en bok? VARFÖR kan jag aldrig hålla mig kortfattad?? jaa, ingen aning!

Ett smutsigt fönster

Att titta in genom ett smutsigt fönster

Och se värmen och glädjen

Att vilja stiga in och vara med

Men inte ha den möjligheten

Det där glaset är extra tjockt ibland

Men inte så tjockt att jag inte vill ta min näve och bara slå sönder det

Strunta i glaset som skär

Strunta i smutsen som infekterar mina sår

Ibland regnar det här ute där jag står

Men det är bara jag som känner det

Känner varenda liten droppe som landar på kinderna

Försöker hålla andan men får vatten i lungorna

Jag försöker låtsas att det är helt okej här ute

Att jag inte fryser 

Att jag helt och fullt accepterar att det är såhär det är

Men ibland kan jag inte låtsas

Inte ens för mig själv

Ibland kan jag inte ens titta in

Det gör för ont att se allt det som jag vill vara en del av

Rädslan att inte någonsin få bli kvitt allting som skär i min själ

Rädslan att för alltid vara den som står här ute

Med en tjock, smutsig ruta 

Mellan mig

Och er

Och mitt liv...

Music list. nr 3 - A song that makes me happy

Once againg, a tough one! But I have to put this up here, because it's making me smile. Most likely because of the memory of making the music video:)

Music-list nr2. My least favourite song

Fudge... Very hard to say. I like most songs. But I guess that this song falls under that category:

Music-list nr1 - My favorite song

I will do the list below as a blog list. Please join me on your blog or facebook:)

Day nr 1 - My favorite song:

(OK, let's start by saying that I think that it is an impossible task to choose ONE favorite-song. In other words, it wont happen. But I can show you two... or three of my favorites. But there are like 100 more.)

 

I wont go

Jag blev inspirerad av en kommentar jag såg på ett youtube-klipp om självmordstankar som inte får vinna. 

Att ta sitt liv om och om igen

Att plötsligt sluta leva för att börja om igen

Att känna likstelheten i hela kroppen

Att känna hur hjärtat slutar slå

Att känna hur tiden stannar till

Det är jobbigt att inte kunna andas

När jag inte orkar leva men inte heller vill dö

I hjärnan gör jag om det igen och igen

Tar mitt liv, men fortsätter leva

Ibland slutar jag leva

Men det betyder inte att jag tänker dö...

Det är dags!

Jo så att... Nu är det dags. Blir hämtad om ca 20 minuter, sen styr vi kosan mot Skellefteå, flyger till Stockholm, byter flyg och sedan åker vi vidare mot Götlaborg!!

Asså, shit... det händer verkligen. NU börjar jag bli nervös. Men det känns också väldigt roligt att få göra det här. Jag är verkligen inte på topp, varken psykiskt eller fysiskt för tillfället. Det är lite jobbigt att vara jag, och då har jag svårt att njuta till och med när jag får göra saker jag brinner för och älskar. Men jag tänker verkligen försöka ta in allt som händer. Ta in publiken när jag står på scenen, vara in the moment och inte tänka för mycket. Och det som händer händer.

Jag har hållit på att svimma när jag har repat, min fot gör ont, jag mår illa och vill svimma i stort sett varje dag, och sömnen är inte den bästa.  Dessutom har flygplansstrejken gett mig onödig nervositet. Men allt det vill jag glömma, kommer jag nog att glömma, när jag väl står där på scenen.

Jag är alltid nervös att inte leverera, jag är nervös för att göra bort mig, tappa bort mig, svimma och allting annat. Men jag försöker tänka på att jag faktiskt står där. Jag står framför en massa främlingar och häller ut mitt hjärta på golvet. Jag visar på hur jag, och många andra unga mår. Jag står där och har överlevt, även om jag aldrig trodde det för några år sedan. Men bara det är ju egentligen en seger. Jag har svårt att se helheten när jag inte är på topp, men om jag tänker på det så är jag ju så lyckligt lottad. Och även om jag inte lyckas leverera till 100% så hoppas jag att de kan ta till sig texten.

Nu måste jag diska, sen far jag!!

Oj oj.... Håll tummarna för att flygresorna går bra, och att jag inte svimmar på scenen. Sänd gärna några lyckliga tankar=) bloggar kanske när jag är där också. vi får se!

Kram på er alla

You can do it!!

Idag blir det mäkta spännande! Första(!) repet inför Göteborg ska avklaras idag. Jag står alltså på scenen på EN vecka, och idag blir första repet. Som tur var har jag gjort två av scenerna en gång tidigare, och en av scenerna några gånger tidigare. Så min kropp kommer förhoppningsvis ihåg dem någonstans djupt därinne. Men det är inte säkert att kroppen orkar göra dem för det. Vi får se det som ett test. Jag behöver inte göra fullt ut heller, för det är mest för att testa om jag kan regin, texten, hur det känns att göra dem, och för att vi ska jobba lite med att sätta ihop efterarbetet.

Ska ta mig nån promenad nu under dagen eftersom att jag knappast orkar ta någon efter repet. Men jag ska äta middag strax innan repet, eftersom att det blev ett lite senare rep, så då kanske jag har fått lite energi av det. Puh.... det blir spännande på en helt annan nivå att åka till Götlaborg när jag inte riktigt vet hur jag kommer må. Det kanske blir en jättehäftig upplevelse när jag måste våga lita helt på min kropp att den gör det den ska, även om hjärnan inte hänger med på samma sätt som annars.

Jaja, vi får vällan se. Det är en vecka kvar, och mycket kan hända på den veckan!

Hoppas att helgen som kommer kan ge mig mycket energi, glädje och gemenskap. Jag har verkligen haft en bristvara av det den senaste tiden. Men det är så jobbigt, för att när jag får för mycket intryck så blir jag alldeles yr och vill bara svimma. Det är som att jag inte alls kan hänga med. Samma när jag tittar på min telefon, så blir jag fort vimmelkantig och börjar må ruskigt illa. så märkligt!

En vecka kvar!

Okej... imorgon är det bara en vecka kvar tills jag flyger till Göteborg för ett viktigt teater-jobb. Idag, som alla andra dagar den senaste tiden, vaknar jag med extrem huvudvärk och en kropp som känns som att den har 40 graders feber, men ingen feber alls. Detta leder till att det är svårt att göra annat än att ligga i soffan, och för tillfället mår jag så illa, så jag vet inte var jag ska ta vägen! Och nej, jag är inte sjuk. Jag vet inte varför jag mår såhär, men jag gör allt jag kan för att få det att försvinna! Idag ska jag försöka göra lite mer än jag gjorde igår, såsom försöka städa och plugga text, gå igenom monologerna, göra lite administrativt arbete osv.

Men det är svårt att ta sig för att göra något när det inte finns någon kraft what so ever! Jag mår så illa att jag vill spy, men försöker hela tiden stoppa något i magen. Det blir lite i taget, men ofta, så att jag iallafall får bättre med näring. Jag har börjat stoppa i mig en massa vitamin-tillskott osv också, förhoppningsvis hjälper det mig. Ska försöka gå en promenad varje dag (en eller flera korta), för att min stukade fot behöver gås på även om den gör ont, och det är bra att få lite luft. Jag har sagt att jag ska gå 5000 steg per dag åtminstone. Det är verkligen inte mycket, men tillochmed det är jobbigt. Och mina steg är inga långa, stora kliv, utan små, sakta framåtgående. Det är iallafall något. Men det känns inte kul att jag har kommit så långt ifrån den jag egentligen är. - Jag som alltid VILL vara i rörelse, VILL träna, och efter den här dippen lär jag få krypa fram som om jag aldrig tagit ett steg i hela mitt liv. Men jag längtar tills det steget kan tas!

Nu ska jag vila lite eftersom att det blev för jobbigt att sitta upp här vid datorn... WIMP!

Ha en bra dag!

Ni är rädda för mig...

Ni är rädda för mig
Rädda för att jag ska explodera
Rädda för att jag ska gå sönder som ett glashus vid minsta beröring
Blickarna som undviker mig känns som laserstrålar genom mitt hjärta
Men kanske är jag bara ett spöke
Genomskinlig, så att man ser rakt igenom mig
De dagar solen skiner inom mig så syns jag
Men de dagar när det är som mörkast
När blixtar och dunder dånar i min kropp
Då syns jag inte
Då blir jag farlig
Och jag förstår det
Och jag förstår att man inte orkar efter ett tag
Tillslut ger man upp
Jag vill också ge upp
Men jag kan inte
Jag är inte farlig
Jag är bara inte som andra
Och jag orkar inte som andra
Men jag vill lika mycket som andra
Men ni är rädda för mig
Rädda att jag ska explodera

Inte lätt att hitta balans i obalansen

Shit alltså. Jag mår så gaalet konstigt just nu. Inte räcker det med en massa onda saker, som ond fot och nacke. Nej, då ska alla andra saker bli konstigt samtidigt. Sömnen, var är den? Och varför mår jag så konstigt när jag ska sova? Jag är så trött på dagarna, och på kvällarna är jag så trött och illamående att jag vill kräkas. Det svartnar varje gång jag ställer mig upp.

Hela jag är i obalans. Min dygnsrytm är konstig, och jag måste ofta sova en sväng på förmiddan. Men idag är det riktigt som att jag är i någon form av kvicksand eller nåt, men samtidigt i en bubbla. Det tar ett tag för blicken att hänga med, och allt går saaakta. Känns det som.

Jag tycker inte om att jag är i en sån galen obalans, när jag ska vara i Göteborg om mindre än två veckor och stå på scenen för en massa psykologer och försöka leverera. Min hjärna är för tillfället inte särskilt med i gamet så jag får hoppas att allt sitter i mitt muskel och känslo-minne.

Ska iallafall sova i Hemmingsmark inatt, och det blir bra, för jag brukar sova bättre där också. Och jag vet att folk finns runt omkring mig om något skulle hända. Det kommer det inte göra, men det känns väldigt obehagligt om kvällarna när det blir som värst. att gå och lägga mig och inte alls förstå vad som händer i min kropp.

Får se om Läkaren ringer idag angående proverna, jag tvivlar på det. Men hoppas. Om proverna inte visar något, så vill jag på en gång komma in och göra andra utredningar, för jag VÄGRAR att gå omkring och känna mig så här särskilt mycket längre.

Nu väntar jag på mamma, så ska jag ta henne bil när hon far till jobbet, så jag kan göra lite ärenden. Men FÖRST måste min hjärna följa med lite mer, för om jag är såhär konstig vågar jag inte köra!

Ha en trevlig fredag alla!=)

"hoppas", men ändå inte...

Sådärja! Nu har jag fått en tid för provtagning, så det känns skönt. Jag har under ca två veckor nu, varit helt ur balans. Varit trött, haft huvudvärk, det svartnar VARJE gång jag ställer mig upp, blir andfådd för ingenting, skadar mig om jag försöker träna osv. osv. Det är jättejobbigt! Mina ben känns jättetunga, och jag är nästan som i en dimma hela tiden!

Jag vet inte om det är något fel som man kan se på några prover, men det är iallafall en idé att kolla upp det känner jag. Jag "hoppas" på ett sätt att det är något, så att man kan göra något åt det. För jag har otroligt svårt att acceptera att jag mår såhär kasst, utan att det finns något fel. Och Nej, det är inte psykist. Jag känner skillnad på sådant som kommer från kroppen, och sådant som jag bygger upp i min hjärna. Rädslan av en dödlig sjukdom är exempelvis något jag skulle kunna bygga upp psykiskt en sån här gång, men det gör jag inte. Är ärligt talat för trött för det, så jag hoppas att något kan hjälpa mig upp ur det här tillståndet iallafall. Visar proverna ingenting, så få vi la gå vidare på något annat sätt. För såhär ska jag inte behöva må utan anledning.

Nu ska jag käka lite, sova på soffan och vänta på provtiden... Ja, ni hör ju? JAG ska SOVA på DAGEN! Jag är inte mig själv, jag orkar ingenting!

I'm out!

Andfådd hur lätt som helst!

Shit alltså. Jag mår icket bra för tillfället. Känns som att jag har så svårt att andas... Eller alltså, inte bara som när jag har astma, utan som att när jag drar in luft, så är det som att den bara går rakt igenom mig... Hur ska jag förklara? Som att den är för tunn eller något. Också blir jag andfådd för ingenting. Nu kan det vara för att jag är så sjukt trött över att jag inte sovit så bra inatt, men om jag går från ett rum till det andra, så måste jag sätta mig ner. Känner mig lite yrslig och slö i kroppen. Ungefär som när jag är sjuk och har feber, men jag har ingen förkylning och ingen feber. Så jobbigt, och så konstigt!

Jag har tidigare mått såhär när jag har lidit av blodbrist, men de senaste månaderna har jag varit supernoga med att ta järntabletter varje morgon, så det borde inte vara det iallafall.. Det är nog inte allvarligare än att jag helt enkelt är väldigt trött och seg för tillfället, men jobbigt är det iallafall!

Gjorde en rejääääl behandling på nacken, och äntligen börjar det hända grejer! Vi är inte riktigt framme än, men det blev ett bra framsteg igår, så det är skönt. Vi jobbade ca 1,5 h på nacken igår, så det är inte underligt att jag känner mig lite mör där idag. Ska absolut inte använda axlarna och armarna + ryggen på någon annat sätt än vardagssysslor ett tag framöver. Åh, vad jag hoppas att vi kan bli klara snart!

En genomskinlig tår man ser rakt igenom

En genomskinlig tår man ser rakt igenom
Den rinner sakta på min kind
Den har inga kanter
Inget innehåll
Inget man lägger märke till

Den har etsat sig fast där under mitt öga
Och jag har inte kraften att lyfta handen och torka bort den
Den får vara kvar
Någon gång måste den väl dunsta bort av sig själv?

Men det funkar inte så
Ingenting blir bra av sig själv
Man måste jobba för det
Måste försöka hitta ett sätt att orka

Så jag jobbar på det
Jag tränar min arm varje dag
Försöker bygga upp styrkan
Bygga upp uthålligheten

En dag kanske jag orkar lyfta min arm
Ta min hand och torka bort tåren under mitt öga
När jag väl gjort det, så måste jag börja träna igen
Träna för att hitta ett sätt att kunna släppa taget

Ibland kommer sorgen ikapp...

Jag försöker verkligen att acceptera mitt läge, och jag jobbar hårt på att inte titta i backspegeln, och jag tänker väldigt sällan OM. Om det hade varit så istället för såhär...

Men ibland kommer sorgen ikapp. Senaste tiden har varit väldigt mycket så. Sorgen av att så otroligt många år av mitt liv bara har försvunnit. Försvunnit totalt. Inte bara som att åren har gått, de finns inte ens i mitt liv, de har aldrig funnits där. Så många år då jag var fast i en bubbla, en svart, ogenomtränglig bubbla. Utan syre eller ljus. Det fanns bara jag och ett oändligt mörker. Men ingen visste. Såklart att ingen visste. Hur kan man veta att någon som ler och skrattar är så ledsen och helt försvunnen? Det kan man inte! Jag kan se små fragment i mitt minne av saker som jag kommer ihåg under högstatie-tiden och gymnasieåren, saker som ändå var en gnutta ljusa. Men mörkret fanns alltid där. Och jag kommer inte ihåg något annat. Jag tänker ofta att jag inte är äldre än 20 år. Och kanske är det så? Kanske jag har varit försvunnen helt i sju år, om man inte andas så lever man väl inte?

Jag sörjer så de åren jag inte levde. Och jag sörjer så att jag inte fick vara den "normala" tonåringen, den "normala" unga vuxna. Den som klarar av allt det där med jobb och kompisar och aktiviteter. Jag sörjer att jag inte blev tagen på allvar när jag väl sökte hjälp. Jag sörjer vid tanken på OM jag inte bara blivit tilldelad mediciner, utan att någon faktiskt ville veta vad som, på riktigt, var fel, hur hade det då sett ut idag?

Jag sörjer att den där jävla svarta bubblan ibland letar sig tillbaka till mig och vill stänga in mig på nytt. Den som vill ta ännu mer av mitt liv ifrån mig. Och jag sörjer så mycket att jag inte kan göra något åt det. För jag försöker med alla medel att hålla den borta, men det går bara inte ibland. Jag vill inte tappa mer av mitt liv. Jag är nog gammal utan att ha levt alla mina år.


Och jag sörjer att jag fortfarande önskar att jag vore "normal". Att jag önskar att jag kunde vara som alla de där andra som är så mycket längre fram än mig i livet. Jag sörjer att jag inte kan acceptera mig själv. Jag sörjer Petra.

Långt, kanske osammanhängande inlägg, som knappast ens säger hälften av vad jag vill säga... Men jag var tvungen att skriva något. Jag försöker verkligen att kämpa. Men ibland kommer sorgen ikapp...

Sleeping Beauty...

... Or not!!

Fuck vad jag är trött-. Jag förstår inte varför jag trilskas med att stiga upp för. Jag är ju så TRÖTT. Men jag blir så stressad när jag vaknar att jag nödvändigtvis måste upp och göra något. Något som jag verkligen inte behöver. Särskilt inte klockan 1.2.3.4.5.6 på natten!! Jag kan inte sova hur trött jag än är.

Som tur var brukar jag sova bättre i hemmingsmark, även om jag inte vet varför. Jag känner mig inte direkt otrygg i min lägenhet, men det finns så mycket att göra hemma. När jag är i Hemmings känner jag inte riktigt lika mycket krav att jag "måste upp och göra nånting". Nej, nu hoppas jag att jag sover ut både Lördag och Söndag, då blir det inte lika jobbigt om jag får en likadan vecka nästa vecka.

Men jag ska verkligen jobba på att inte stiga upp förrän ett visst klockslag om mornarna, även om jag inte lyckas somna om. Men det är gode terror tycker jag. Då kanske det är bättre att göra som jag gör nu. Stiga upp tidigt, vara vaken några timmar, sen sova en stund framför TV'n på förmiddagen. Det har jag gjort några gånger, för att överleva typ;)

Ritade i morse lite

Nu är det klart! Kommer till Göteborg=)

Det vart nå tjorv med biljett-bokningen, men jag kan skriva det ändå nu, för det skulle otroooligt mycket till om det inte skulle bli. Det är klart förutom biljetterna. Den 11-12 Mars åker jag och Eleonor till Göteborg och spelar teater m.m på en kongress där ca 700 psykologer sitter i publiken. Kongressen handlar i stora delar, om jag förstått det rätt, om självmord, hur man kan motverka det osv. Och där passar mina scener in ganska bra. Jag kommer sammanlagt spela ungefär 45 minuter. Monolog det mesta, men en liten del dialog också. Sen kommer vi prata lite med publiken och diskutera osv. Det känns gaaalet för mig. Att få flyga till Göteborg och spela teater, och dessutom inom ett sådant viktigt ämne! Något jag verkligen brinner för och vill kunna hjälpa till med. Men jag är inte direkt mindre nervös eftersom att det är en stor publik, och jag ska vara så länge i jobbiga känslor, och jag vill inte att det ska bli platt fall! Men alla är där i samma syfte, så tror inte att någon kommer döma mig. Det är ju bara det att det känns väldigt viktigt att prestera när vi blir ditkallade. Å andra sidan har hon som beställt oss sett mig göra, åtminstone en scen. Så hon vet ju ungefär hur jag spelar... Oj oj, nervöst, nervöst. Det är ju över en månad kvar, men jag är livrädd att min fot kommer göra ont länge. Jag menar - Det är väldigt fysiska scener, och jag springer och hoppar en del. Jag behöver ju repa också. Men får köra mycket markeringar osv. istället för att köra fullt ut på en gång.

Såååå spännande, men såååå kul!!

- För övrigt: ALLA GÖTEBORGSVÄNNER! Om jag får någon liten lucka kanske vi kan ta en fika eller något? Jag vet inte riktigt än hur dagarna ser ut, och vi är bara där lite den elfte och dagen den tolfte. Men OM det skulle gå att träffas en timme eller så, så skulle det ju vara fantastiskt, eftersom att jag aldrig annars har råd att komma;)

Träna och Exprimentera

Har tänkt försöka rita lite mer, nu när jag blivit en sådan krympling pga foten. Har även börjat experimentera lite med mina teckningar. Det betyder att jag testar nya saker, ritar saker jag tycker är svåra, och som tyvärr inte blir särskilt bra riktigt än. Men det är väl som med allt annat? Man måste träna för att bli bättre. Så en del bilder jag lägger upp har jag inte blitt särskilt nöjd med alls, men vill ändå spara dem för att till slut, förhoppningsvis, se skillnad och utveckling.

 

Året som var (2014) Del 2

Här kommer några fler saker som hände under 2014:

• Jag började gå till naprapaten med min onda, förstörda kropp. Och första gången känner jag ett hopp att jag kanske kan hitta ett sätt att fixa kroppen på riktigt. Nollställa den, och sedan börja träna igen. Det blev många behandlingar, och jag går fortfarande dit, eftersom att min kropp tyvärr är envis och inte riktigt vill tillbaka i rätt läge. Men jag har fortfarande hoppet uppe. Håll tummarna!
• Jag gick "Sinnenas ateljes" stödgrupp under våren. Det var skönt att gå dit och bara lyssna, även om jag inte alltid sa något.
• Gjorde en audition till en reklamfilm. Fick inte jobbet, men jag blev en erfarenhet rikare.
• I April gjorde jag mitt första framträdande i Luleå för Norrbottens läns landsting och politiker. Den gången gjorde jag scenen som vi kallar för "självskadebeteende" för första gången. Gjorde också en dialog med Therese, samt berättade lite ur min livshistoria. Det var nervöst, men väldigt häftigt. Vi fick en sån otroooligt bra feedback, och det var ur det jobbet det växte fram att Kultur I Centrum skulle få vara en del av SAM-projektet. (Kommer mer om saker jag gjort där senare.) Länk till inlägget jag gjorde om det jobbet FINNS HÄR
• Jag började umgås med Rebecca och Frida, två AS-fina brudar som jag har mycket gemensamt med, och vi har väldigt roligt när vi umgås. Vi kan bara slappa och vara "lejda", så skönt!

  

  Jag och Rebecca på Karlbergsteatern

  
  
• Jag vann en biobiljett i PT för min utklädnad till Jokern:
• Jag fick vara med och författa manuset till Karlbergsteatern den sommaren. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bild från "galan" på Karlberg