Ut och gå, vi ska ut och gå...

Skönt är det, när magen börjar bli bättre efter magkatarren som har varit brutal den här veckan. Så idag har jag gått min vanliga promenad och mer. Och SOM det är skönt i solen. Andra promenaden fick bli med Erika, Levi och Nacho.

Mitt första kroppsliga, jobbiga problem som utreds, har jag fortfarande inte fått svar på. Men när magen las på det andra, så blev det riktigt jobbigt i kroppen. Som sagt så börjar magen bli bättre, omen fortfarande lite öm. Hoppas verkligen att läkaren ska ringa idag om det andra, så att jag börjar få till mitt mående.

Nu ska jag vila en stund, och sen ska jag, Mamma och Erika laga middag tillsammans.

Hoppas att alla får en fin dag.

Lilla Levi ligger nerbäddad i vagnen <3

Vacker-ögonen

Superhärligt vårväder

Nöjda bruttor på promenad

Snygg-Nacho

Dopdikt från mig till Levi

En liten ängel som ligger i min famn

Levi Viklund fick bli ditt namn

Med ögon som glittrar som stjärnor i skyn

Och alla miner du gör med dina ögonbryn

Ett leende som tar upp hela ansiktet ditt

Ger mig ett leende som upptar hela mitt

Du ger så mycket glädje och kärlek till mig

Ja, faktiskt till alla som är runtomkring dig

Jag önskar dig lycka och glädje i livet

Likväl när du blir gammal, som när du tar första klivet

Jag älskar dig Levi, Kommer alltid göra det

Hoppas att det är något du alltid vet

<3

Räcker jag till?

En fråga jag ställer mig allt som oftast. Det undrar jag om allt. Om alla. Men varenda dag undrar jag om jag räcker till FÖR MIN KATT?

Ja, jag skrattar lite för mig själv när jag tänker på det. Jag tycker alltså att jag inte är nog ens för min katt? Hon pratar mycket, och hon är väldigt lekfull. Och hon ser oftast på mig som "Du lata människa, jag vill ju att du ska leka med mig". Jag är hemma väldigt mycket, och hon är inte ensam särskilt mycket alls. Men ändå känns det som att hon ska tycka att jag är alldeles för lite med henne. Hon kanske är ensam ändå? Egentligen skulle jag väl ha haft två katter, men jag har tyvärr inte råd med det.

Nu när jag är sjuk och i dåligt skick blir det att jag ligger ner mer än vanligt, och jag har inte nog mycket energi för att leka särskilt mycket. Men jag har skaffat en massa leksaker, och hon har saker att klättra på / Leka med. Men det duger mest bara om jag sitter och leker MED henne . Det duger inte att jag hängt upp en råtta som jag slår på för att den ska röra sig, nej, jag måste absolut hålla i snöret med råttan så att den rör sig... FÖRUTOM när det är natt och jag ska sova, DÅ ska hon leka själv minsann ;)

När hon sover mycket är jag rädd att hon är deprimerad, och när hon är busig är jag rädd för att hon tycker att jag är för tråkig. Haha, ja, ni hör ju själva. Jag vet att "problemet" sitter hos mig. Och det är bra att träna på att försöka förstå att jag gör mitt bästa, och det är gott nog. Jag ger henne extremt mycket kärlek, och det hoppas jag att hon känner.

Men Phoebe, som min vackra katt heter, är nog ett av de bästa investeringar jag gjort. Livet är mycket mindre ensamt. Mitt hem är ett hem nu, och jag har någon att överösa med kärlek. Någon att krama på. Någon att ge värme.

Jag är medveten om att jag låter som en crazy cat-lady. Men jag har inga barn, trots att barn är det bästa jag vet, och jag skulle älska att ha en hel drös av dem. Så min katt är som mitt barn just nu. Och inte är väl det fy skam?:)