Ibland kommer sorgen ikapp...

Jag försöker verkligen att acceptera mitt läge, och jag jobbar hårt på att inte titta i backspegeln, och jag tänker väldigt sällan OM. Om det hade varit så istället för såhär...

Men ibland kommer sorgen ikapp. Senaste tiden har varit väldigt mycket så. Sorgen av att så otroligt många år av mitt liv bara har försvunnit. Försvunnit totalt. Inte bara som att åren har gått, de finns inte ens i mitt liv, de har aldrig funnits där. Så många år då jag var fast i en bubbla, en svart, ogenomtränglig bubbla. Utan syre eller ljus. Det fanns bara jag och ett oändligt mörker. Men ingen visste. Såklart att ingen visste. Hur kan man veta att någon som ler och skrattar är så ledsen och helt försvunnen? Det kan man inte! Jag kan se små fragment i mitt minne av saker som jag kommer ihåg under högstatie-tiden och gymnasieåren, saker som ändå var en gnutta ljusa. Men mörkret fanns alltid där. Och jag kommer inte ihåg något annat. Jag tänker ofta att jag inte är äldre än 20 år. Och kanske är det så? Kanske jag har varit försvunnen helt i sju år, om man inte andas så lever man väl inte?

Jag sörjer så de åren jag inte levde. Och jag sörjer så att jag inte fick vara den "normala" tonåringen, den "normala" unga vuxna. Den som klarar av allt det där med jobb och kompisar och aktiviteter. Jag sörjer att jag inte blev tagen på allvar när jag väl sökte hjälp. Jag sörjer vid tanken på OM jag inte bara blivit tilldelad mediciner, utan att någon faktiskt ville veta vad som, på riktigt, var fel, hur hade det då sett ut idag?

Jag sörjer att den där jävla svarta bubblan ibland letar sig tillbaka till mig och vill stänga in mig på nytt. Den som vill ta ännu mer av mitt liv ifrån mig. Och jag sörjer så mycket att jag inte kan göra något åt det. För jag försöker med alla medel att hålla den borta, men det går bara inte ibland. Jag vill inte tappa mer av mitt liv. Jag är nog gammal utan att ha levt alla mina år.


Och jag sörjer att jag fortfarande önskar att jag vore "normal". Att jag önskar att jag kunde vara som alla de där andra som är så mycket längre fram än mig i livet. Jag sörjer att jag inte kan acceptera mig själv. Jag sörjer Petra.

Långt, kanske osammanhängande inlägg, som knappast ens säger hälften av vad jag vill säga... Men jag var tvungen att skriva något. Jag försöker verkligen att kämpa. Men ibland kommer sorgen ikapp...