En känsla

En känsla jag ofta, eller rättare sagt nästan hela tiden känner just nu är nervositet. Det har varit så i flera månader. Och då pratar vi inte om att jag känner mig nervös på så sätt att jag är skvätträdd, och rycker till för minsta lilla (eller det gör jag också, men det är inte det jag menar just nu.) Utan det är en annan sorts nervositet. Jag ska försöka förklara den.

Tänk er att ni ska göra något riktigt stort, något spännande eller läskigt. Kan också vara något roligt. Exempelvis om du ska utomlands och längtar jätte-jättemycket, så det kittlar i magen och du nästan vill kräkas. Eller om du ska flyga och är rädd för att flyga, så det pirrar och du mår illa. För att t berätta denna känsla så nära från mig själv som möjligt, så skulle jag förklara det såhär:

Den känslan och nervositeten jag får när jag ska spela en föreställning som jag verkligen, verkligen måste "prestera" i. Alltså att jag måste försöka nå fram till publiken med ett viktigt budskap. Rädslan att inte nå fram. Samma känsla som när jag ska göra scenskoleprovet. Så rädd att göra bort mig, glömma texten eller helt enkelt inte gå vidare. Det pirrar i magen, i kroppen, till och med tänderna, och det känns som att jag ska kräkas. Ibland även gråta. SÅ känns det... Hela tiden i stort sett.... Flera timmar om dagen.

Det behöver inte vara negativt när jag ska upp på scenen att vara nervös, oftast gör det mig mer skärpt och fokuserad. Men då är skillnaden att jag känner det en stund innan, också går det över när jag går ut på scenen, och sen kommer det inte tillbaka förrän det närmar sig. Nervositet till viss del inför föreställningar VILL jag gärna ha. Det gör hela upplevelsen mer spännande och rolig. Den gör mig mer taggad, och ger mig adrenalin. Men att gå med den där känslan HELA TIDEN är så otroligt påfrestande att jag inte ens kan försöka förklara det. Går på helspänn hela tiden. Och jag blir inte mer taggad. Jag är mindre taggad på mycket. Eftersom att jag inte kan göra en sak, och nöja mig med att göra den. Nej, för känslan och alla tankar stör mig, så jag måste göra något annat, sen tänker hjärnan på något annat, och då måste jag göra det osv. osv. Så mycket av mina dagar går ut på att försöka hitta saker som gör att tiden går, och som gör att jag kan försöka släppa känslan och tankarna. Funkar sällan, känslan är där ändå.

Det finns dock en "positiv" sak med detta. (känsliga läsare varnas!) Är alltid konstant förstoppad, men när man är nervös för något, så finns det en sak som många människor "lider" av, nervös-mage.... Och vad det kan leda till, det behöver jag nog inte säga;)

Går tillbaka en vecka i tiden, den dagen då jag kände av min nya medicin på ett bra sätt. De 20 minuterna då det gick lätt att andas. Då kände jag inte den här känslan. Jag kände inte stressen. Jag kände inte paniken att jag var tvungen att gå ut och gå eller göra annat för att komma ifrån mig själv och min känsla. Jag tror att denna kittlande känslan är en sorts av bakomliggande ångest sammansatt med min hyperaktivitet. OM jag får rätt dos och rätt medicin, då borde det logiskt sett bli så att dessa 20 minuter jag fick känna av för en vecka sen, kommer vara mycket längre än så. Kanske till och med flera timmar. Då skulle jag kanske klara av mig själv och min vardag. Iallafall bättre än nu.

Jag skulle säga att det hela tiden är en motor i min hjärna som snurrar runt, och nu har den fått med hela min kropp. Så varenda fiber i min kropp snurrar runt och kittlar inifrån, Och det tar på så otroligt mycket!

Låter säkert inte så jobbigt som det faktiskt är. Men detta präglar min vardag ganska mycket för tillfället. Därför är det viktigt att skriva ner, berätta och spara, så jag vet hur det var.

Hoppas ni får en jättefin dag!

ps. Faktiskt "stolt" över att jag skrivit idag igen. Tänkte inte göra det, men bestämde mig för att göra det. Och när jag väl gör det, så är det så skönt. Att bara fingrarna springa av sig själv, och lite av detta kittlande åker ut genom fingrarna under tiden.