Mitt språk, mitt sätt att prata...

Sådärja... Nu var det än en gång länge sedan jag skrev. Lovar ofta mig själv att jag ska skriva mer, sen blir det inte av. Men nu tänker jag FÖRSÖKA, jag upprepar FÖRSÖKA att skriva lite mer.
Grejen är den att jag mår bra av att skriva, att ventilera mig och prata om vad som händer.

Jag har en vanlig dagbok, som jag VERKLIGEN har behövt skriva i den senaste tiden, men jag har inte gjort det, för det har känts som ett otroligt motstånd att bara sätta mig ner och fatta pennan. För mycket känslor, för mycket saker som inte går att sätta ord på, utan som bara florerar i min kropp och hjärna som en icke-känsla. Eller som icke-ord. Jag vet inte. Jag har haft svårt att börja. Men jag vet att sätter jag mig vid datorn och väl börjar skriva, Så är det svårt att sluta. Jag ska dock, förutom att försöka skriva mer på min blogg, försöka skriva mer i min dagbok, I min dagbok skriver jag det som jag inte vill skriva någon annanstans. Där vill jag skriva precis som det bara kommer. Ibland sammanhängande. Ibland bara ord. Ibland minnen. Hemligheter, Känslor. Sådant som jag inte vill att någon annan ska läsa. Saker som andra säkert inte vill läsa. Sånt som bara jag förstår och behöver få ur mig osv.osv.

Jag har också en kalender där jag skriver mina möten osv. och där blir det ibland så att jag skriver små kommentarer om hur dagen varit, om det hänt något speciellt. Hur sömnen känns osv. Den kalendern känns konstigt nog också väldigt personlig, och inget som jag vill någon ska läsa i.

Sammantaget, om jag börjar sköta mig med att skriva - vilket kan hjälpa mig att må lite bättre, så kan jag nog få en liten överblick över mitt liv om något år när jag tittar tillbaka och undrar hur det var egentligen. "tyvärr" så har jag i stort sett inte skrivit nästan något den här perioden i mitt liv, som har varit den värsta någonsin.
För jag har:
NR 1: Inte orkat sätta mig vid dagboken och skriva något alls, för att jag inte kunnat få tankarna i schack, och det har känts för oändligt på något sätt
NR2: Jag har konfererat med mig själv att dela med mig på bloggen hur det är (I en något censurerad version), för att jag finner det lättare att skriva på bloggen, och jag vill dela med mig hur jag känner, men klarar kanske inte av att säga det till människor face to face, men kan ändå få ett stöd i och med att människor vet hur jag har det just nu, Men jag har inte vågat, eftersom att jag vet att många blir obekväma, kan tycka att jag är för personlig och konstig, och att jag bara söker uppmärksamhet. Vilket är så långt ifrån sanningen man kan komma!
NR 3: Jag har tappat all inspiration och GO som jag har haft tidigare gällande,,, ja... ALLT:

Men jag vet att genom att "tvinga" mig själv till att göra det jag egentligen tycker om, och det som egentligen kan hjälpa mig, så kan jag hitta tillbaka till skrivandet och mitt sätt att hela mig själv. Så är det, för så har det alltid varit. Skrivandet är den bästa medicinen för mig. Mitt språk kan man säga, Där kan jag prata utan att behöva räcka upp handen, eller vara rädd för att avbryta någon annan. Där kan jag prata utan att bli avbruten. Utan att  vara rädd att säga någonting som jag inte menar. Jag får prata till punkt, och göra min röst hörd. Göra så att mina tankar får komma ut från min kropp för en liten stund. Mina fingrar får knappra på tangenterna istället för sitta och nypa på sig själva eller fingra med en gummisnodd. Jag kan vila på ett sätt. Hjärnan får vila. För händerna går av sig själva.

Ni ser ju.... Ett inlägg som jag inte visste vad det riktigt skulle handla om. Jag skrev första meningen, och allting bara kom i ett flow! Ni vet som när man kör bil, och plötsligt är man hemma. Kroppen och hjärnan vet vad den ska göra, allting annat bara händer. Skönt är det!

Tack för den (om det finns en enda) Som orkat läsa ända hit!

Jag kommer försöka minnas hur skönt det känns att skriva, och skriva så ofta jag kan. Det kommer mest troligt komma en del inlägg redan idag, eller senare i veckan, för jag har mycket att berätta och skriva för att själv komma ihåg. Det blir lite av en terapi kan jag känna!

Ha en bra dag alla, ta hand om er! Och kom ihåg - ge aldrig upp! Vi klarar allt <3