And so the meltdown begins...

Det går inte mycket längre. Det går snart inte att hålla uppe den väggen, som jag enbart håller uppe med ren vilja, för att jag inte vill att den ska rasa. När den väl rasar, så räcker det inte med en liten tegelsten, som jag lugnt och metodiskt bara kan sätta fast på muren igen. Varje känsla som jag har känt kan blossa upp har jag kapslat in i en liten bubbla, redan i begynnelsen av den. Redan när tanken föddes så la jag den nyfödda lilla känslan i en tjock bubbla av gummi. Gummi kan väl kväva, tänker jag? Men det kan det inte!

Det enda gummit kan göra, är att hålla den svag, och inte så påtaglig, så länge som jag klarar av att bygga nya små gummibubblor. Men nu har jag byggt så många, att även mina lungor börjar kvävas. Mitt hjärta slår inte lika lätt. Och klumpen i bröstet blir fastare och fastare.

Så kom dagen då jag inte längre hade en möjlighet att bygga nya bubblor. Då tegelstenarna börjar ruckas från sina platser. Paniken börjar komma. Tårarna börjar trycka på. De bränner sådär som de bränner innan de börjar falla.

Det är så nära nu. Det är för nära. Tårarna har så smått börjat sippra ut då och då. Och med tårarna har även känslorna börjat tränga sig ur de tjocka gummibubblorna, jag känner hur hela jag kommer fyllas snart, och när hela jag fylls, så kommer kraschen. Så kommer allt detta som jag stänger in, översvämma hela min kropp. Hela mitt sinne. Hela jag. Och det här är inte någon som jag tror kommer hända. Jag VET att det kommer hända. Jag har varit med om det här allt för många gånger förut. Den här kraschen kommer bli stor, den kommer göra ont...

Kanske man tänker att det bara är att släppa på det då, så jag slipper bygga upp ännu mer. Eller att jag hela tiden ska släppa ut lite, så att det inte blir såhär. Och det är SÅ sant. Och det är något jag tränar på att göra. Men när mycket saker händer samtidigt, och många stora känslor kommer samtidigt, så händer det per automatik. Jag stänger av! Jag kapslar in! Jag trycker bort! Och jag är rädd för att känna, för att det gör så otroligt ont.

Ja, jag har varit här förut. Inför en krasch, under en krasch, och efter en krasch. Och det är rent ut sagt för jävligt. Men jag har också alltid i slutändan lyckats klättra upp. Jag har alltid en dag lyckats se solen skina in genom molnen. Jag har aldrig gett upp. Jag kommer aldrig ge upp. Jag kommer kämpa. Bita ihop. Kämpa lite mer.

Det känns som att det aldrig någonsin kommer kunna bli helt bra, men det kommer bli så pass bra att jag kommer klara av det, och det är det absolut viktigaste. Jag kan inte ge upp. Jag kan inte sluta kämpa. Jag ska gå framåt, men det kan ta tid. Först kommer nedbrytningen, sen kommer uppbyggnaden, sist men inte minst får jag stå där uppe på min uppbyggnad och titta på utsikten med en sol som skiner mig i ansiktet, tårar som befriade får rinna stilla på mina kinder, och ett leende som kommer från mitt hjärta som äntligen får andas lugnt...