Behandlingen har sedan dess gått väldigt långsamt, och medicinerna jag fått har tärt ner mig fullständigt. MEN jag vill inte bara skylla på medicinerna, för jag har även en depression och ångest i grunden, men så hemskt som jag har mått den här våren och sommaren har knappast blivit bättre av de mediciner jag fått för min ADHD som bara gett mig biverkningar.
Första medicinen jag fick var Strattera. Mådde illa på dem, fick konstig smak i munnen, och sakta, sakta började jag må sämre och sämre mentalt. Det var hemskt! När vi konfererat och kommit fram till att det är ohållbart att äta en medicin som bara ger mig biverkningar och inga positiva saker, så kom vi överens om att jag skulle trappa ut dem, och sedan gå direkt in på concertan.
Detta var i Maj, och alltså väldigt nära sommaren. Jag tyckte att det kändes jättejobbigt att sluta med en medicin, och börja direkt med en annan, för jag var så långt nere i mitt mående. Men så blev det. Jag hoppade in på concertan., Hann väl prata med min läkare en gång för att öka den ett snäpp, men så kom sommaren, och ingen hörde av sig. Så jag antog att de hade semester (Vilket de antagligen hade)Och jag antog att jag skulle fortsätta på samma sätt, eftersom att någon sagt till mig att jag inte kunde öka mer (Vilket jag nu fått veta är helt fel). Så jag gick på... Eller kröp på.... Eller helt enkelt drog mig framåt med naglarna i marken framför mig. Och jag förstod inte vad som var fel.,
Samtidigt hade jag ingen kontakt med min terapeut pga sommar och semester.
(Jag tänker skriva ett helt inlägg sen med lite mer utförligt om vad som hänt, hur det varit osv. osv. Men det här inlägget är mest för att komma ihåg medicin-svängarna!)
Efter att totalt brytit ihop så lyckades jag tillslut få prata med en läkare, som träffade mig direkt, och förstod att något var fel. Hon tyckte att jag var helt felmedicinerad, och på en på tok för låg dos om jag ens skulle ha den medicinen. Hon böt medicin direkt till Medikinet. Hon tänker peta och ändra tills det blir bra och helt rätt för mig. Det har jag ALDRIG varit med om. Hon säger att om jag hittar rätt ADHD-medicin, så ska jag inte behöva ta alla mina andra mediciner som blivit kastade på mig. Så när vi hittar rätt kommer hon börja plocka bort allt som bara går. Alla andra har ju bara lagt på ännu mer mediciner. Så där tändes mitt hopp.... lite iallafall....
Jag hade förstås önskat på mina bara knän att medicinerna skulle fungera direkt, och att jag skulle kunna säga nu att jag mår PRIMA och känner mig som en helt ny människa. Men så är det tyvärr inte. Dagarna är fortfarande sådana att jag måste slita mig fram med mina naglar. Och jag får ofta tänka "Bit ihop" "du klarar det", "En dag till". osv.
Men skillnaden nu är att jag har en läkare som inte tänker ge sig, och jag träffar en sköterska nästan varje vecka, iallafall inför varje höjning. Vi pratar om hur det känns, tar min puls och mitt blodtryck, och saker och ting följs verkligen upp. Det ger mig en liten trygghet. Samt att jag tycker att jag har börjat sova lite bättre på nätterna. Dock inte den här veckan som har varit kantad av lite samma sovmönster som tidigare (SUCK!) men de andra nätterna har varit lite bättre.
En morgon har jag också varit med om att jag lugnt kunde sitta vid köksbordet med min mamma och prata. Och känna att jag kunde andas. Att det gick lätt att andas. Annars är det som att det alltid är ett motstånd. Det räckte inte länge. Kanske 20 minuter innan det jobbiga kom tillbaka. Men jag minns inte sist jag fick andas utan motstånd i 20 minuter.
Nu hoppas jag att det indikerar att det är rätt medicin jag är satt på. Och att det bara kommer bli bättre från nu. Finns inte ord för hur mycket jag vill att jag ska få ha gått en dag. Iallafall några timmar utan att ha den här bakomliggande ångesten, oron och ledsamheten.
Ligger nu på 50mg Medikinet, så det finns mycket möjlighet att höja som jag har förstått det.
Grejen är den, att jag BEHÖVER hitta någon form av medicin som hjälper mig. För jag kan se lugn ut på utsidan, men jag går med en extrem ångest, oro och obehagskänsla inombords. Det har jag alltid gjort. Och tyvärr klarar jag inte av att deala med den själv. Jag har försökt och jobbat på det hela mitt liv, men jag kommer inte längre. Det kan avledas minuterna jag står på scenen, men så fort jag inte står där längre, så kommer den tillbaka som ett slag i magen. Och jag ORKAR inte det. Jag måste hitta något sätt att klara av vardagen. Jag måste kunna leva när jag bara är. Inte känna mig så stressad. Folk runtomkring mig (Inte mina nära och kära, utan samhället) anser att det är dags för mig att satsa på att komma ut i arbete, medans jag måste försöka satsa på att klara av mig själv. Att klara en så enkel sak som vardagen.
Världens längsta och tråkigaste inlägg med typ bara fakta, men jag behöver skriva ner för att komma ihåg!
Nu mår jag illa och vill kräkas, för att jag fokuserat min hjärna för länge efter en dålig natt. Ska försöka vila!
Ha en fin fredag och en bra helg <3
Jag har en bloggvän som mår som du ibland. Hon blir så förbannad när omgivningen säger att ryck upp dig och kom igen. Hon skriver ofta om hur det är att vara deprimerad med mera. Vill också framhålla att detta är en sjukdom som vi alla bör lära oss att acceptera.
SvaraRaderaBlir glad i själen när jag hör att du har hittat en bra läkare som vill hjälpa dig på bästa sätt *tummen upp*
Bra att du kan skriva av dig också så att du kan hjälpa andra som känner som du.
Underbart stöd har du som har familjen och vissa andra som stöttar dig!
Tror på dig och vet att du är en konstnärssjäl som känner och vill så mycket och får inte riktigt än gehör för det/ kram
<3 hang in there sister <3
SvaraRadera