Jag vet inte hur jag ska förklara. Jag har inte skrivit så mycket, så därför känns det som att jag måste börja från början. Men det är så mycket att skriva... Hur som helst så spelade jag ju teater i Luleå i April i år. I publiken satt det en bunt landstingspolitiker, och jag gjorde scener där jag spelade en ung flicka med psykisk ohälsa. Då tog vi främst upp ätstörningsproblematiken och hög press i vardagen. Inlägget jag skrev efter det framträdandet finns här: http://piviis.blogspot.se/2014/04/det-gjorde-skillnad-iallafall-for-mig.html
Efter det framträdandet har det hänt en massa saker, och nu har Kultur i Centrum (Företaget jag arbetstränar hos) fått i uppdrag att vara med i ett minst treårigt pilotprojekt som ska jobba för att förebygga psykisk ohälsa hos unga. Ett OTROLIGT viktigt projekt, som jag är sjukt stolt över att få medverka i.
Det blev så bra utvärderingar förra gången jag var med och spela, så de vill att jag ska spela många fler gånger. Första framträdandet blir på Kick-Offen imorgon i Luleå. Så jag ska spela en av scenerna sedan i våras, och sen även en ny, mycket längre scen. Den har jag bara haft ca en vecka att repetera, så jag är nervös i hela kroppen. Ska jag klara av det? Ska jag komma ihåg all text, all regi och kommer jag kunna få fram känslan till publiken. Och viktigast av allt, kommer jag kunna få publiken att KÄNNA? Det är det som är mitt jobb. Få dem att känna, få dem att förstå vad vi ska jobba så hårt vi bara kan för att förebygga.
Oj oj oj... Håll era tummar för mig, snälla?
Uppdatera mig om hur det gick sen :)
SvaraRadera