Det är jobbigt nu. Extremt jävla jobbigt. Jag vet inte ens vad jag ska säga, risken är att jag säger "för mycket" om jag börjar skriva. Men man har ju toppar och dalar i sitt liv, och min dal är djuuup just nu. Allt jag gör genomsyras av jobbiga, hemska tankar. Tankar om att få slippa.
Jag är så jävla less! SÅ LESS! Trodde inte att jag kunde hamna här igen. Trodde att; visst, jag kommer må dåligt, men jag tar mig upp ur det fort. Jag har blivit så mycket starkare.
Jag trodde att jag blivit stark, men fel hade jag. Har inte kännt mig såhär svag på länge.Som att jag håller på att slockna.
Jag har länge försökt hålla energin uppe, sett ett mål framför mig, var så nära på att få nå en del av det, men det blev stoppat. När jag förstod att jag inte skulle få göra det gick luften totalt ur mig. Som att sticka hål på en ballong. Men det var helt rätt, för jag vet att jag skulle ha gjort det, kämpat röven av mig, och sen efteråt hade ballongen sannerligen spruckit ändå. Men då hade jag fått gjort det där roliga. Men smällen kanske hade blivit högre! Att jag inte kunde göra det fick mig att plötsligt inse hur mycket på botten jag faktisk är. Det tvingade mig att stanna upp. Och jag gillar inte att tvingas vara med mig själv. Jag tycker inte om henne som jag tvingas sitta ihop med. När jag stannade upp så orkade inte fasaden vara kvar, den sprack den också.
Här sitter jag nu, med vattendroppar rinnandes på kinderna. Även om jag inte kände för att duscha idag så hade jag inget val. Jag är dyngsur inifrån och ut. Vill bara slita ut mitt hjärta för att se om det slår. Jag har fallit än en gång, och det gör så in i helvete ont! Nu måste jag börja klättra igen. Men jag har ingen kraft för det... Men jag ger inte upp. Hela jag må redan ha gjort det, men jag vet att jag inte kan ge upp. Får börja försöka dra mig upp med lillfingret, och sedan kanske de andra fingrarna kan hjälpa till. Men just idag får jag vila. Jag får duscha i tårarna, försöka samla kraft och sen kämpa, kämpa, kämpa....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar