Hur gick det då igår?

Jo, jag har fått en del frågor om hur det gick för mig i Luleå igår. Kort uppdatering så "föreläste" jag lite om mitt liv, hur det har varit att leva med psykisk ohälsa och allt som kommer med det. Särskilt hur det var att leva med något som ingen visste att jag levde med. Jag spelade även som skådespelare i två kortare monologer som handlade om samma sak. Målet var att få dem som kommer att arbeta med det här stora projektet att känna. Att gå från stället med en känsla i maggropen som gör att man vill förändra.

Hur gick det då?

I mina ögon inte alls särskilt bra! Eller... om vi säger såhär: Min "föreläsning" gick ändå ganska bra, jag fick många tack för att jag delat med mig och många återkopplingar under dagen. Fick höra att den berörde osv. vilket alltid är bra! Det var i början av dagen.

Inte förens i slutet av dagen, då jag redan var supertrött skulle jag spela mina två scener. Efter den första höll jag på att totalt bryta ihop. Inte framför publiken förstås! Och inte för att jag var så emotionellt uttömd, utan helt enkelt för att jag tyckte att det gick så otroligt dåligt! Jag kunde själv inte känna att jag gav dem min känsla, utan det kändes som att det gick alldeles för fort och var alldeles för känslokallt från min sida. Efter den gick jag på toaletten och slog mig själv sååå hårt (bildligt talat), och tänkte att jag skämdes ögonen ur mig för att det gick så dåligt. Men när jag kom tillbaka så fick jag ändå höra att de var alldeles tagna av det jag gjort och att vissa hade svårt att prata. Jag förstår ingenting, men jag får ju vara nöjd, för det var det som var målet trots allt.

Inför andra scenen tänkte jag, att nu tusan skulle jag ta det långsamt så att jag själv hann landa i känslan, och så att de andra också hann få den av mig. Skulle inte spela någon roll hur lång den skulle bli! Jag startade och kände att jag växte in i känslan mer och mer. Det fick ta den tid det tog, och jag tog mig tid att ha ögonkontakt med varenda en av dem som satt och såg. Det kändes mycket bättre. Och känslan efter den föreställningen var mycket "bättre". Eller om vi säger såhär: Den var väääldigt tryckt! Nästan så att jag kände att jag ville kräkas för att den var så tung. Vi gick en runda när alla fick säga vad de hade i tankarna efter den scenen, och då kände jag att jag nått fram. En person grät så mycket att hon inte kunde prata, och då fick jag så dåligt samvete. Jag blev rädd att jag väckt något hos henne som hon inte hunnit bearbeta, eller att det var något som hade hänt henne eller någon som hon känner/kände. Jag gick iallafall till henne och gav henne en kram, och jag hoppas att hon fick en fin kväll sen trots allt.
Många sa att de började tänka på människor som de kände, som de sa att de skulle ta sig ett ordentligt samtal med för att höra hur det verkligen stod till med dem, så att det inte är så att de mår som jag har mått utan att de vet om det. Just eftersom att de kände igen någon närstående i den som jag spelade i scenen (som är väldigt, väldigt mycket tagen från mitt liv.)

De sa till varandra ungefär "förstår ni vad vi har för möjlighet att nå ut till alla med hjälp av det här?"

Så man kan säga att de blev jättenöjda, jag var inte alls jättenöjd med min egen prestation, men jag lyckades tydligen med jobbet jag for dit för att göra (även om jag fortfarande skäms för min första scen för att jag tyckte verkligen, verkligen att jag sög.)

Iallafall så var ju detta kick-offen, och sedan kommer jag spela även i Boden och Haparanda, men jag förstod det som att det kommer läggas efter jul. Minst två gånger till alltså, och de trodde att det kunde bli mer, typ för skolor osv.

Nu ska jag sova, men nu fick ni en liten uppdatering iallafall!

Godnatt på er alla <3