... Nobody said that it would be this hard...
Jag kan inte ens försöka nämna med ord hur jag tänker och känner just nu. Det är bara kaoz, och jag orkar inte känna så jag trycker bort det. Det är så nära bristningsgränsen nu, men jag pallar inte känna. Jag orkar inte låta det komma, så jag trycker bort det. Även om det i slutet antagligen kommer bita mig i ändan! Varför kunde man inte bara vara en människa som inte måste sträva efter det omöjliga, som inte varje dag behöver tänka på och förstå hur svårt det egentligen är och ändå försöka. Och varje dag känna hur det blir svårare och svårare och mer avlägset...
GAAAAH! Vad händer egentligen? Jag vet inte.. Så jag trycker bort det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar