Resan till Haparanda började lite innan 9.00 på Torsdag-morgonen. Den natten hade jag bara sovit några timmar och varit vaken sedan innan tre på morgonen. Jag var galet trött och mina ögon sved som bara tusan. De kändes galet torra, och förutom det hade jag ont i nacken, ryggen och svanskotan, så det kändes lite motigt.
Denna Torsdagen hade jag varit nervös i en vecka i sträck. Så rädd att göra bort mig, att det skulle bli fel och... jaa, jag vet inte vad. Den nya scenen, på 17 minuter, hade vi aldrig spelat tidigare. Det skulle bli första gången, och vi hade lärt oss den och repeterat den ganska precis en vecka. Jag vet inte vad ni tycker, men jag anser att en vecka att lära sig text, regi, och få in den rätta känslan inte är särskilt mycket! Förutom den skulle vi också göra en annan scen, men den scenen är jag mer van med, så jag är inte riktigt lika nervös när jag spelar den. (Missförstå mig inte, jag är ALLTID nervös när det kommer till att förmedla en viss känsla. Särskilt när det är ett sådant känsligt ämne.)
Nåväl! Resan gick bra, det var minus sjutton grader ute och solen sken, så det var väldigt vackert. Mina snustorra ögon tyckte inte att solen var jätteskön att titta i, men jag gjorde det ändå. Ryggen höll på att dö.
När vi kom fram hörde vi på en halv föreläsning innan det vankades Lunch. På vägen till lunchen träffade vi på Mark Levengood i korridoren och hälsade på honom.Han skulle vara där under dagen och föreläsa två ggr. Han skulle knappast se något av det jag gjorde, men jag tyckte att det var lite roligt att vi var på samma event hursomhelst!
Efter lunch fick vi se en kortfilm som ungdomar i Haparanda gjort. Väldigt bra och givande sådan, berörde mig starkt. Vi fick höra på Mark Levengoods föreläsning som var galet bra, så intressant och rolig han är! Vi lyssnade på Ullakarin Nygrens föreläsning om självmord osv. och Fredrik Livheims likaså. Väldigt intressant allting av det! (Det hände fler saker, men detta är det jag kommer ihåg, även om namnen kan vara felstavade också.) Projektet vi medverkar i kallas för SAM-projektet, och jag kommer säkerligen skriva mer om det på min blogg i framtiden eftersom att vi kommer jobba en del med det de närmsta åren.
Efter fikapausen klockan 15.00 var det en föreläsning, och sedan var det dags för vår korta scen. Den jag gjort tidigare. NERVÖS. Jag började, och jag kände mig ganska mycket "in the moment" när vi började, men när jag började bli anfådd, som jag skulle vara i scenen, så hamnade jag för mycket i min hjärna. Jag hade mygga på mig, eftersom att det skulle höras ut till 270 personer, och vi hade tagit bort den svarta "muffen" för att vi inte ville att ljudet skulle låta så plastigt eller vad man nu ska säga. Men det gjorde att det nästan lät som åska när jag andades, så jag kände mig mer eller mindre tvungen att hålla andan ibland, och det störde mitt "in the moment"-flow. Mot slutet tycker jag att jag hittade det någorlunda, och de flesta hade blivit berörda, så det var skönt. Men jag var INTE nöjd. Och när det kom fram folk och sa att de hade blivit berörda och tyckt om det jag gjorde så tänkte jag direkt - Det säger de bara.
Det är svårt för mig att ta till mig positiv feedback i sådana lägen eftersom att jag själv inte tyckte att det gick bra. Men då får jag försöka tänka för mig själv:
- Vad skulle de vinna på att medvetet vänta på mig, komma fram till mig och säga fina saker om de verkligen inte tycker det?? Så jag försökte säga tack och bli stolt, även om det sannerligen inte är min starka sida.
Nåväl, sedan blev det paus, och jag och Eleonor åkte till MAX och käkade, för att skynda oss tillbaka inför kvälls-passet. Då fick vi se föreläsningar som vi redan sett, men Mark gjorde lite annorlunda den här gången, så det var roligt att se! Riktigt bra!
Nu började nervositeten komma igång på riktigt. Första gången jag gör denna scenen. Första gången jag ens provar med mygga. Och för mig blev det en del ändringar som jag fick ändra i huvudet innan jag gick ut på scenen, pga mygga, andra stolar osv. Klockan gick, och det blev min tur att springa ut på scenen. Ja, just i den här kommer jag inspringandes, och scenen börjar i lite "tittskåps-form". Alltså att jag är i min egen lilla bubbla. Den börjar inte särskilt positivt. Ilska, slag, gråt, skrik osv. Så skönt det är att bara få skrika ut allting där på en gång. Men fortfarande var det väääldigt nervöst. Jag hade inte tittat upp på publiken en enda gång än, men så var det dags.... Jag höjde sakta blicken (hur har de reagerat, är det överhuvudtaget intresserade?) och det första jag ser är en rätt så gammal man som sitter och torkar sina tårar. Jag såg några viska något, några som satt förstelnade och några som skruvade lite på sig. Men det kändes som att jag hade dem. Så jag fortsatte, och jag njöt! Jag missade repliker, men som jag inte tänkte på att jag missat förrän jag kom till slutet av allting. Vissa saker hade definitivt kunnat gå bättre, och jag är aldrig helt nöjd. Men för att vara första gången, och med tanke på nervositeten så blev jag någorlunda nöjd, och det är rätt stort i min värld. Jag menar, hade jag varit i toppform den dagen, sovit bra natten innan osv. hade jag antagligen inte varit nöjd, men efter förutsättningarna jag hade så var jag ändå det. Jag fick inte jättemycket feedback efter den scenen, de flesta åkte nog direkt hem. Det var en del föräldrar osv. 170 pers satt i publiken den här gången. Jag såg några ungdomar, vissa som grät och så. Så det gick fram, hoppas bara att det gick fram på rätt sätt.
Den här dagen KAN ha lett till fler opportunitys, eller det har gjort det, men frågan är om vi kommer kunna genomföra det. Allt beror på tid och pengar osv. Men OM det blir så, som jag hoppas, så kommer jag skriva om det i bloggen förstås!
Trött som bara tusan började vi vägen hemåt. Jag var väl hemma i hemmingsmark ca halv ett på natten, sedan väntade jag på mor och far som kom hem från Thailand, och de kom väl hem ca 3 på natten eller något. Så jag var TRÖTT som bara den! Och jag är ju inte en person som blir "bra" igen efter en natts sömn, så att, såhär 1,5v senare så "lider" jag fortfarande av sviterna av den perioden. Men det är värt det. Jag kanske faktiskt, på något sätt, har kunnat bidra med någonting bra. Jag hoppas iallafall det. I så fall så har all skit som jag varit i, lite granna är i, faktiskt gett mig någonting. Kanske gett någon annan någonting också. Och det är det viktigaste.
Jag tvivlar att en enda människa orkar läsa igenom detta. Jag tvivlar på att en JAG kommer orka göra det någon gång i mitt liv. Men nu finns det här iallafall, ifall jag undrar om 10 år vad jag gjorde för 10 år sedan. Om jag tittar tillbaka 10 år från idag, så var jag mitt inne i ett krig med mig själv, och hoppades att mitt liv och lidande inte skulle vara förgäves. Att mitt liv antingen skulle ta slut, eller att jag skulle orka kämpa och en dag komma ut på andra sidan som ett levande exempel på att det går om man vill. Om man kämpar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar