När det blir såhär, förstår jag inte varför jag ska envisas med att stå på scenen. Varför jag envisas med att vilja bli skådespelerska och göra saker som får mig att må illa av nervositet...
Eller, egentligen är svaret enkelt! För att jag inte kan leva utan det! För att jag vill vara med och kunna göra skillnad, och för att det känns som att jag faktiskt kan använda mina egna jobbiga, hemska erfarenheter och göra något bra av dem.
Jag kan ändå, på ett sätt, tycka om den här nervositeten. Rädslan att göra bort mig eller förstöra skulle jag dock gärna leva utan. ÄLSKAR att spela teater, no doubt about that, Och just nervositeten gör mig mer skärpt, och på ett sätt visar den hur viktigt jag tycker att det är att det känns rätt när jag spelar.
Mest nervös/orolig är jag över den nya scenen som vi repat in den här sista veckan. För att den är så ny, både med text och regi. Jag har aldrig spelat den, förutom när jag repat den, så det blir första gången nu. Då är alltid de stora frågorna OM jag kommer att klara av det. OM jag kommer kunna leverera känslorna till publiken, eller OM jag kommer vara alldeles för mycket uppe i huvudet för att allting är så nytt...
Ja dessa OM. Vilket dumt påhitt... Vad då OM? Jag får väl veta när jag är där om jag klarat det, om det känns bra eller inte. Ingen idé att oroa sig över det egentligen! Och på ett sätt så tänker jag, att det ändå är en stark story jag berättar, och även om jag inte skulle kunna leverera känslan nog bra, så hoppas jag att de lyssnar på orden. Det borde räcka, bara det, för att känna att det skulle behöva göras en förändring. Och att det går att vända sitt liv totalt, även om man varit helt nere på botten, och med ena foten utanför.
Klockan tre slog jag upp ögonen, och jag är nog hemma vid tolv-ett inatt! Så gissa om jag kommer vara trött! Det är också något som oroar mig, sömnbristen inför ett så stort projekt. När jag blir för trött kan jag antingen bli totalt avtrubbad, eller för introvert. Hoppas på att sova någon minut nu, eller i bilen, eftersom att det blir en lång bilresa till Haparanda.
Ps. Mamma och pappa kommer hem idag också, OJ OJ OJ, vad jag har saknat dem! Mina bästa vänner... De är verkligen det! Det är något jag förstått först den senaste tiden. Jag älskar att spendera tid med dem, och även om vi bråkar ibland, så har de varit det största stödet för mig i mitt liv! Jag har många bästa vänner, men de är definitivt två av dem!
Nu ska jag vila lite med min varma värmekudde i min kalla, kalla säng!
Ha en bra dag nu!
Det kommer gå så bra! Du får berätta allt sen :) Håller tummen!
SvaraRadera