Den läkaren jag träffade innan jul, och som även träffat min mamma två gånger tyckte jag verkligen om. Jag kände att han brydde sig om mig, och att han var på mitt plan. Det var även han som väldigt noga kollade upp med min terapeut, min psykolog som gjort utredningen tidigare på mig, och läste igenom utredningen för att komma fram till vad vi ska göra härnäst då mina mediciner inte fungerade. Jag kände mig trygg med den läkaren, och han försäkrade mig att vi inte ska hasta ut mig i något jag inte klarar av.
Nu ska jag alltså träffa en läkare som jag aldrig träffat förut, för kanske 100 gången känns det som, och det gör mig galet otrygg. Jag är extremt känslig för förändringar, och varje gång jag ska träffa någon ny människa, så byggs en otrolig ångest och osäkerhet upp. Och det är inte så att vi har tid att träffas flera gånger för att han ska hinna få sig en uppfattning om mig, och så jag hinner bli trygg med att prata om hur jag mår, eller vem jag är. Nej, nu är det jäkligt bråttom, eftersom att den här läkaren måste skriva ett intyg till mig efter redan första gången vi träffas, eftersom att annars kommer jag stå utan pengar när Maj månad slutar.
Också en stor anledning varför jag helst hade gått kvar hos min senaste läkare, att han redan vet all bakgrund på mig. Okej, inte ALLT, men det mesta. Jag och min mamma hade suttit med honom sammanlagt flera timmar, för att han skulle få sig en bild av mig. Och han tog verkligen in min mamma i samtalet, och hon fick minst lika många frågor som jag, vilket var superbra. Jag har svårt att föra min talan, och berätta hur det verkligen är, och det känns alltid som att ingen ska tro mig, eftersom att jag oftast håller mina känslor inne bland andra människor. Men mamma kunde styrka vad jag sa, och han lyssnade verkligen på henne. Det kändes som att vi tre TILLSAMMANS la upp en plan för min framtid. Och nu känns det bara himla osäkert...
Så nu sitter jag här igen, med en ångestklump i magen och i halsen. Och jag kan inte koncentrera mig på något känns det som. Serien som är så galet spännande, och som jag tidigare inte kunnat slita mig ifrån, blir nu kollad på fem minuter i sträck ungefär. Jag som äntligen börjat kunna läsa böcker igen, har väldiga problem med det just nu. Men jag försöker ändå, för att jag har börjat tycka om det väldigt mycket. Men det är galet svårt. Jag känner mig splittrad i huvudet på 1000 olika sätt, och påbörjar 1000 olika saker, även om jag har svårt att orka med en.
Hyperaktiviteten är värre nu. Och vet inte om det beror på att jag känner mig så nervös. Eller för att jag börjat tvinga igång mig själv. Jag stressar mig själv. Jag får ångest. Och när det finns sådant jag inte kan påverka, eller inte "får" tänka på. Så blir jag överallt samtidigt. Jag blir rastlös osv. osv. När allt jag egentligen vill och behöver är vila....
Bilder som inte direkt har något med texten att göra. Men som jag tog på min promenad igår:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar