Förbered er för ett långt och möjligtvis lite hoppigt eller tjorvigt inlägg. Jag vet inte var jag ska börja eller sluta, men jag har mycket att försöka komma ihåg och skriva ner.
Förra året... 2016.... Det var ett av de svåraste åren i mitt liv. Nåväl, jag hade många svåra år i mina tonår också, men på ett annat sätt. Och de minnena är inte lika färska som minnena av förra året...
Det var då jag drogs in i rullarna att försöka hitta en ADHD-medicin som skulle funka, förutom alla de andra medicinerna jag också tog. När skiftet mellan 2015 och 2016 kom så var det med blandade tankar och känslor. Grejen är den att jag aldrig tycker om nyår, likväl som jag aldrig tycker om min födelsedag. För mig blir det bara en påminnelse om att ännu ett år har gått, ännu ett år äldre har jag blivit, och jag har fortfarande inte lyckats. Jag står fortfarande sjukskriven, utan ork, utan jobb, utan barn, utan särskilt mycket pengar. Men av alla dessa är det nog ändå saknaden av barn som gör ondast. Det jag knappt kan prata om utan att börja gråta. Men det är inte barn detta inlägg ska handla om, så jag ska ta mig vidare.
Detta nyår fanns det, inom alla dessa känslor, också en liten strimma hopp. För att jag hade ju fått min diagnos! Nu skulle jag få hjälp på riktigt, inte bara stå helt handfallen. Kanske det kunde bli så att jag faktiskt skulle få mer ork, och klara av mer om jag bara hittade rätt medicin. Det trodde jag då iallafall...
Jag fick göra diverse prover och ultraljud på hjärtat, för att se om min kropp var redo att starta medicineringen, och det var den.
Då fick jag börja medicineras med Strattera. ( HAR SKRIVIT ETT MER UTFÖRLIGT INLÄGG OM MEDICINERNA HÄR: http://piviis.blogspot.se/2016/08/nar-medicinerna-inte-ar-ratt.html
Stratteran fungerade inte, mådde väldigt dåligt mentalt på den. Så den sattes ut, och concertan sattes in. I samband med detta, så dog en person i min närhet som betydde väldigt mycket, och det tog även slut med min pojkvän, som jag förlovat mig med ett år tidigare. Det tog såklart väldigt hårt på mig, och medicineringen gjorde inte det hela bättre.
Allting med concertan var totalt felskött, vilket ni kan läsa om i länken jag postade en bit upp, men jag bet ihop och sommaren gick. Jag grät varje dag. Jag var på Karlberg nästan varje dag ( Det räddade mig under sommaren. Utan teatern där och musikalen som jag jobbade med, vet jag allvarligt talat inte hur det hade gått. )
Det mörker jag befann mig i då, skrämde mig någon fruktansvärt. Det fanns inget ljus. Det fanns ingen framtid. Jag ville bara sova för att tiden och dagarna skulle gå, för jag försökte greppa efter halmstrån, och någonstans i mitt inre, så VET jag ju att det ska bli bättre någon gång. Men tillslut tappade även jag hoppet. Jag hade lärt mig att tänka " Ja, idag är en hemsk dag. IDAG vill jag inte leva längre,men imorgon är en ny dag. Och den kanske är bättre....
Oftast var det ju så förut. Även om jag var i en djup depression, så kunde alltid nästa dag kännas liiite bättre om jag haft en hemsk dag ena dagen.
Men den där dagen då det blev liiiite bättre kom aldrig. Jag var fast i ett oändligt mörker, och jag ville inte leva mer. Det gick inte. Men samtidigt kunde jag inte göra något åt det. Det enda som ekade i mitt huvud var "Det är inte MITT beslut när mitt liv ska ta slut..." Och jag tänkte på min familj. Jag kunde inte orsaka dem den smärtan av att förlora någon i deras närhet. Även om jag allt som oftast tänkte att de skulle ha det så mycket bättre utan mig, så tänkte jag på hur fruktansvärt smärtsamt och omöjligt det skulle vara för mig att leva vidare utan någon av dem. Så jag fortsatte leva. Inte för min egen skull just då, utan för min familjs. Dessutom hade jag föreställningar som jag skulle spela. Och jag skulle aldrig vilja förstöra för någon annan. Ibland tänkte jag att jag ville ta tabletter. För många, för att få sova. För att någon skulle förstå hur hemskt det var i min värld just nu. Men jag var rädd att ta för många. Så många att jag inte skulle kunna bli räddad. För jag ville ju egentligen inte dö. Jag orkade bara inte leva. Ibland tänkte jag att jag skulle ha behövt lägga in mig på psyket. Men jag var rädd att antingen inte bli tagen på allvar, eller att bli fast där. Jag trodde då, och jag tror fortfarande att, hur dåligt jag än mår, så mår jag bättre hemma.
Sommaren gick, Karlberg tog slut, Musikalen tog vid. Jag spelade med två kvinnor som kom att betyda mycket för mig. En av dem jobbar inom vården och psyket och sa att jag kunde höra av mig till henne om jag behövde hjälp.
En dag, så kände jag att "nu ger jag upp"... "Nu gör jag något dumt...." "Jag klarar inte det här mer! Jag klarar inte livet! JAG ORKAR INTE! Jag ser inte hur det skulle vara möjligt!
Under hela sommaren hade jag inte träffat varken terapeut eller läkare för uppföljning av den otroligt låga dosen av concerta.
Jag hörde av mig till kvinnan som lovat att hon fanns där, och det gjorde hon. Hon sa att hon skulle göra vad hon kunde, och inom någon timme så ringde hon och sa att hon hade pratat med en sköterska som skulle ringa mig. Sköterskan ringde, och dagen efter fick jag träffa chefsöverläkaren och prata med henne. Vi tog direkt bort concertan, och satte in medicinet. Dessutom fick jag ett kontakt-nummer till en sköterska på avdelningen, dit jag kunde vända mig om jag behövde, och dessutom uppföljning vid varje höjning av medicinen. Bara DET gjorde att det hela blev lite lättare. Att veta att det fanns människor runt omkring mig. Människor som backade upp mig på det sättet, och som skulle peta och fixa tills det blev bra. För bra skulle det ju bli nu... trodde jag...
Ångesten och det mörka släppte självklart inte på en gång. Det trodde jag inte heller att det skulle göra... Men jag hade hoppats att den här medicinen skulle göra underverk. Jag jobbade på länge med medikineten, eftersom att jag önskade så mycket att det skulle hjälpa mig.
Medicinen fungerade inte. Jag var nervös hela tiden. Jag ville slita av mig mitt eget skinn. Jag ville springa ifrån mig själv. Jag ville skada mig själv. Ingen ro. Kunde inte känna glädje.
Jag åkte till Rhodos med några ur min familj, och jag tycker egentligen väldigt mycket om att resa. Att vara med min familj. Jag gillar inte att rutinerna bryts, men jag gillar att komma till en fantastivärld och ett drömland. Jag mår dåligt nu, eftersom att jag inte kunde njuta lika mycket då, som jag hade viljat göra. Jag ångrar inte en sekund att jag for, men jag ångrar att jag inte kunde ta in allting.
Kvällarna var sköna, det gick bra, jag kunde ha kul. Dagarna var en evig inre stress och ångest. Jag minns det som igår när jag sa till mamma när jag flöt omkring på ett flyt-madrass i vad som skulle kunna kallas paradiset: "Jag saknar så mycket att känna glädje". Och det gjorde jag verkligen. Jag brukar ändå ha en form av semester pirr när jag är utomlands med min familj. Och jag hade nästan trott att jag skulle må bra när vi väl kom dit. Men det var smärtsamt att inse att allt det jobbiga följde med, för att det satt inuti mig.
När vi kom hem, så plockade sköterskan bort nästan ALLA mina mediciner. Jag gick från åtta tabletter om dagen till två., + ADHD medicinen. Hon varnade mig och sa att jag antagligen skulle känna att livet var pest, att det inte var värt att leva, att jag skulle vilja dö under utsättningen av medicinerna. Det skrämde mig, och jag grät floder, för jag kunde inte tänka mig att må sämre. Men samtidigt var det också det som stämde. Jag KUNDE inte må sämre. Jag var ju redan där. Så jag kände inte så hemskt mycket biverkningar när jag tog bort mina antidepressiva, ångestdämpade och lugnande mediciner. Det enda jag inte klarade av att plocka bort var mina sömntabletter. Men jag har sänkt dem också.
Så nu var det i stort sett bara ADHD-medicinen som var kvar. Men tiden gick, och det blev inte bättre. Jag var fortfarande lika nervös och stressad om dagarna, mådde lite bättre på kvällarna. Jag var rädd för att lägga mig och sova, för då blev det morgon igen, och allting började om.
Det slutade med att jag fick testa att ta bort ADHD-medicinen också... Och DÄR kraschade jag totalt... Jag blev så trött. Det var som att jag hade sprungit i 100 km/h och plötsligt krockade jag med väggen, och ramlade ihop. Nervositeten och stressen försvann, och kvar var jag i en pöl av trötthet, känslor, och lättnad.
Jag ska göra en kompletterande utredning, eftersom att min läkare tror att det kan ligga någonting mer bakom, inte bara ADHD, och därför reagerar jag inte som önskat på medicinerna. Det här var innan jul, och jag har fortfarande inte hört ett enda ord om när det kommer att ske.
Det jag mest hade önskat att medicinen skulle hjälpa mig med, var att jag skulle känna att jag skulle klara av ett vanligt jobb. Ha uthålligheten för det. Men om jag får vara helt ärlig, så förstår jag inte hur det skulle gå till. Jag gör mitt bästa varje dag. Försöker att alltid ha saker att göra. Och jag är hemma mycket. Men ÄNDÅ är det svårt för mig med att orka det jag "ska" orka. Om jag har en aktivitet en dag, så kan jag glömma att klara av att pyssla på i lägenheten. Och då pratar vi om en aktivitet på bara någon timme. Jag klarar inte av för många intryck, eller för mycket stress.
Jag känner en liten sorg i att det inte blev så som jag tänkte, att "Nu ska de peta tills det blir rätt", för nu går jag inte på den avdelningen längre eftersom att medicinerna inte fungerade. En självklart stor sorg är att hela förra året var en pina, var ett mörker, och ännu ett år har försvunnit. Men en seger är att jag alltid kan tänka "Klarade jag 2016, Då klarar jag allting.... Nu får jag inte ge upp"!
2017 Är ett EXTREMT ångest-år för mig. För jag vet att jag kommer få leva på i stort sett ingenting. Från och med Maj, så blir det inga direkta nöjen för mig. Det blir extremt billig mat. Och risken att känna sig lite utanför för att jag inte kan vara med och göra vissa saker är ganska stor. Men jag ska klara det på något sätt! Och jag får iallafall spela teater i sommar. Och DET är inte fy skam.
Den fysiska hälsan har dalat (Detta får bli ett eget inlägg någon gång), och det mentala får sig en törn då och då. Men jag är ofantligt tacksam över att jag inte gav upp förra året. Att jag inte gjorde något dumt. Och det kan jag tacka min familj, min tro och teatern för. Och självklart de människor som gett mitt liv en guldkant, och funnits där för lilla mig, <3
TACK! Jag älskar er alla. Och en dag har jag tänkt älska livet lika mycket som jag älskar er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar