Men hur mycket jag än försöker, och hur bra det än går att försöka acceptera, så kommer saken tillslut ikapp. Tillslut orkar jag inte låtsas mer. För det är egentligen en sorts av låtsas-lek för mig. Låtsas att det är helt ok. Låtsas att jag klarar det hur lätt som helst. Låtsas för andra... Låtsas för mig själv. Det är det enda sättet jag kan utöva acceptans på. Och det funkar ett tag. Förstå mig rätt. Jag HAR accepterat mitt läge, annars skulle jag just nu stå på gymmet och träna mitt hårdaste. För det är det jag VILL. Jag vill bli stark igen. Jag vill bli uthållig igen. Men jag VET att det inte funkar just nu. Och det smärtar något oerhört. Jag vet att jag bara har gymkort ca 1 månad till... sen lär jag aldrig mer ha råd med det. Och det kan låta så fjantigt, men träning har alltid varit så bra för mig. Och nu är det en sorg att det kommer bli svårare.
Det handlar dock om så mycket mer än träning. Det handlar om min vardag. Det handlar om mig själv. Tårarna knackar på. För jag har inte tillåtit mig själv att gråta över detta. Men förra veckan började de komma. I Lördags, när jag kände min egen begränsning, så kom de... Just nu när jag skriver, så vill de komma... men jag kan inte gråta just nu... Min hals gör ont, så ont, för det känns som att alla tårar samlas där i väntan på att explodera.
Någonstans känns det som att jag nästan accepterat FÖR MYCKET.... Om en kan göra det... Men jag har accepterat mitt eget läge. Ett läge där jag inte orkat göra någonting. Där jag börjar må illa, vill svimma och får sprängande huvudvärk av INGENTING. Tunga ben, som att gå i sirap. Gå i konstant motvind. Behöva gå och lägga mig klockan åtta. Där jag känner att det är någonting som verkligen inte stämmer. Men som på något sätt har blivit mitt allmäntillstånd. Jag har VANT MIG vid att må såhär. Som att "Det är bara såhär jag mår". Det går ganska bra, och det är helt ok när jag är för mig själv, på vardagarna i min lägenhet.
Men jag har fått försaka så mycket i mitt liv pga först mitt psykiska mående, och nu mitt fysiska. Det känns inte som att jag någonsin levt. Mina tonår och skolår är helt borta, för att jag mådde så dåligt,så det flesta minnen är helt svarta. Sen brände jag ut mig. Sen har jag varit sjukskriven största delen av mitt vuxna liv. Och det är en jäkla sorg....
Ibland tänker jag; Om jag dör nu, så lämnar jag ingenting efter mig. Jag har inte åstadkommit någonting. Jag hade drömmar. Jag hade planer. Men var är jag? Ensam i min säng, klockan åtta på kvällen. Redo att sova. Eller liggandes på mitt bolltäcke med en bok klockan tre på eftermiddagen, för att jag inte orkar göra något annat. Jag orkar inte ens titta på TV ibland. Eller så sitter jag i publiken tittandes på andra människors liv, och önskar att jag hade något jag också. Ja, jag har en helt fantastisk familj. Jag har helt fantastiska vänner. De är alla en del av mig. Men alla har de sitt eget. Vilket är helt fantastiskt, och jag unnar alla människor det. Men det betyder inte att jag inte saknar det. Som det är nu, så finns det inte ens ork till det för mig. Det låter som ett jäkla ältande och att jag bara tycker synd om mig själv. Men detta är inte något jag hela tiden går och tänker på, utan något som poppade upp nu när jag skriver. När jag skriver så kommer mina känslor och undermedvetna tankar upp. Därför vet jag aldrig vad mina inlägg kommer varken starta eller sluta med.
Nu är jag på gång att få hjälp med mitt fysiska mående... Förhoppningsvis! Ännu mer prover ska tas på Torsdag. Jag HOPPAS att det blir det slutgiltiga, och att de ska veta vad det ska gå att göra efter det. Men jag är livrädd att de tillslut ska säga att det inte finns något speciellt man kan göra mot det... Vissa dagar känns bättre, och då tror jag alltid att det har vänt, men det har varit max två sådana dagar i sträck... och jag tycker väl någonstans att jag inte ska behöva acceptera att må dåligt fem av sju dagar på en vecka...
Förlåt för klago-muren. Men jag kan säga att den har hjälpt. Ungefär halvvägs in i texten, så började tårarna rinna obehindrat. Och jag lät dem. Nu är jag trött. Kvälls-medicinen ska tas, och mina mineraler. Sen ska jag försöka sova.
Jag tvivlar att någon läst allt, men det spelar ingen roll. Det hjälper mig i bearbetningen . Och alla där ute - det är ju faktiskt ok att gråta. Det är ok att inte tycka att allting är solsken och rosor. Det är ok att släppa sitt leende ibland. Jag tror ärligt talat att det inte är sunt att aldrig låta sig ha ont, vara ledsen eller arg. Vi är alla människor, inte robotar.
Kram på er alla. Ta hand om er <3
Älskade älskade Petra ❤❤❤
SvaraRadera