Overklighetskänslor

I Tisdags var jag med om det mest obehagliga jag någonsin varit med om. Jag hade sovit dåligt ett tag, och bara ett fåtal timmar natten till Tisdag, så någon gång mitt på dagen la jag mig ner för att försöka sova en stund för att orka med kvällens premiär på Karlbergsteatern. Jag somnade ganska hårt, och när jag vaknade till så tvingade jag mig upp direkt för att inte sova för länge och få ont i huvudet. Då började det hemska.

Jag kände att jag var galet trött, vimmekantig och svimfärdig, vilket jag kan bli när jag sovit mitt på dagen. Så jag gick upp för att dricka en vitamin-dryck som alltid brukar göra mig piggare och mindre yr. Men det hjälpte inte. Hjärnan var fortfarande inte med. Jag ska försöka förklara känslan...

Det var som att min hjärna fortfarande var i dröm-mode, som att allting som hände, allt jag sa, allt jag hörde bara var en dröm. När jag sa något så visste jag inte om jag sagt det eller tänkt det. Jag hörde inte min egen röst. Samma sak när jag gjorde något, så visste jag inte om jag gjort det eller tänkt det, eller så hade jag glömt av att jag gjort det. Allting var som i en sorts dimmig karusell. Jag var helt enkelt vaken i en mardröm.

Jag trodde att det skulle hjälpa att duscha, men jag kunde inte riktigt känna vattnet. Sen när jag gått ur duschen och kollade mig i spegeln några minuter efter så undrade jag varför jag var blöt i håret, för jag hade redan glömt att jag hade duschat. Otroligt obehagligt!

Nu började jag bli rädd på riktigt. För jag förstod att det inte skulle försvinna. Jag märkte att de enda gångerna jag kände mig verklig var när jag la mig på rygg på golvet och tryckte handflatorna mot golvet, eller när jag startade högtalaren med musik på högsta volym och tryckte örat mot den. Annars var det som att huvudet var fullt av bomull och som att allting hände långt bort ifrån mig.

Jag testade att hälla upp iskallt vatten med isbitar i en stor bunke och stoppade ner händerna för att jag trodde att kylan skulle göra mig piggare i skallen. Jag doppade ansiktet. Jag testade mer vitaminer. Åt mat. Åt socker. GJorde allt för att komma tilbaka till verkligheten, men det gick bara inte.

Så var det dags att åka till Karlberg. Paniken infann sig ännumer. Vi skulle ha publik. Tidningen skulle vara där. Mina kompisar och familjemedlemmar skulle vara där. En kväll som i vanliga fall kan  vara höjdunkten på året blev istället en skräck. Jag skulle alltså spela premiären utan att vara medveten. Jag var tvungen att lita på att jag repat så bra att det satt i ryggmärgen.

Jag kom dit, och jag pratade med ett fåtal om vad jag gick igenom, och det var skönt att få göra det, istället för att bära det helt inom mig. När vi sjöng upp var jag en milimeter ifrån att bryta ihop i en panikångestattack, eftersom att det stod klart för mig att jag inte hörde varken när jag pratade eller sjöng. Också skulle jag försöka pricka alla tonerna...

Föreställningen drog igång, och jag minns inte så mycket av den. Jag minns att det kändes som att jag var full. Att jag inte riktigt var med, men att jag försökte ge så mycket energi som jag bara kunde. Jag minns att jag var glad att jag hade publik som jag kände, men att jag också var ledsen att jag inte riktigt kunde njuta av premiären så som jag ville. Jag minns att mina fina ullvinge-systrar var där, och jag känner mig alltid så glad över att de alltid kommer och stöttar mig, och dessutom gav de mig en jättefin premiärpresent <3 Jag minns att jag försökte prata med dem, och att jag hoppades att de hade haft en rolig föreställing och att jag inte gjort bort mig. Personligen vet jag inte ens hur det gick för mig. Jag hade ingen kontakt med varken hjärna eller kropp. Men jag vet att jag tog mig igenom föreställningen med alla poistioner och repliker, så repetitionen hade gjort mig väl;)

Nästa dag var alla dessa känslor borta ( TACK OCH LOV!! ) Och jag var ofantligt glad och peppad till den kvällens föreställning. Var lite rädd att jag skulle få scenskräck, men det fick jag inte;) Önskar bara såklart att jag varit så glad och peppad till premiären, men det verkade iallafall som att publiken hade roligt, och det är det viktigaste:)