Jag vet att jag har ångest över att bli äldre pga av några saker som jag tänker försöka förklara. Jag kan i min hjärna inte förstå att jag är så gammal som jag är, eftersom att jag inte alls levt under alla dessa år. Jag har mått fruktansvärt dåligt under hela mitt liv, och alla min skolår - Särskilt sjuan till trean på gymnasiet är i stort sett helt svarta. De finns inte i mitt medvetande. Helt enkelt eftersom att jag inte fanns då. Allting gick ut på att dölja hur jag mådde, låtsas att jag var någon jag inte var som mådde så mycket bättre än vad jag mådde. Jag grät mig till sömns varje kväll och jag bad till gud att jag inte skulle vakna upp nästa dag ( så glad jag är att gud inte lyssnade, för att han visste att jag skulle ta mig igenom det ;) ) Så eftersom att jag var så instängd i mig själv, så fanns inte livet runtomkring mig. Därför försvann alla de åren utan att jag kunde uppleva dem.
Jag har alltid viljat ha barn, och ju äldre jag blir så ökar riskerna kring första gångs-gravditet. Jag vet ju inte ens om jag kan bli gravid alls. Jag får panik för att jag är rädd att jag inte kommer hinna skaffa barn innan det är för sent.
Jag blir äldre och äldre, men har inte fått bli skådespelerska, och ju äldre jag blir så minskar chanserna att jag ska ha möjligheten att bli det. Jag får iallafall spela teater och göra småroller ibland, och det gör mig väldigt glad när jag får det.
Jag är inte min ålder till sinnet. Jag känner mig otroligt mycket yngre än så, även om jag känner mig väldigt mogen i mitt tankesätt. Det har jag alltid gjort. Varit lite barnslig till sinnet och har barnasinnet kvar, men tänkt mognare än vad vissa runt omkring mig gjort i ungdomen. Många har svårt att förstå vad jag menar när jag säger så, eftersom att många tror att barnslig och omogen är samma sak. Men så behöver det inte vara. tro mig!
Jag har också ångest över att bli äldre, eftersom att varje födelsedag (liksom nyår) har varit ett bevis på att jag blivit ytterligare ett år äldre, men jag står fortfarande och stampar. Jag mår fortfarande dåligt. Jag har fortfarande ångest. Och ingen vet ännu vad som ska kunna hjälpa mig att må bättre. Samtidigt som försäkringskassan andas i min nacke.
Men just den här födelsedagen hade jag ingen panik-attack. Ingen alls ! Kanske för att jag haft så många attacker förra veckan, att kroppen inte orkade mer. Kanske inte... Kanske berodde det på att jag hade mina vanliga rutiner. Jag hade inget som helst firande. Jag hade rep på kvällen som vanligt. Det firande jag hade var att Tobbe <3 gav mig sin present, och det älskade Karlbergs-gänget bjöd på Maria-kaka. Mycket gulligt av dem.
Ska jag vara ärlig så tror jag att jag klarade min födelsedag så pass bra som jag gjorde, för att jag ÄNTLIGEN fått svart på vitt varför jag fungerar som jag gör. Jag har fått en heeeelt annan förståelse för mig själv och mina problem. Jag accepterar mig själv på ett annat sätt, och jag vågar vara mycket mer öppen till människor runt omkring mig om hur jag mår i vissa situationer, och för det mesta känner jag att jag får en känsla av förståelse av dem. Jag har bestämt mig själv för att fira att jag funnits ett år till. Om jag inte haft födelsedag så hade det ju betytt att jag varit död, och då hade jag inte fått göra de saker jag gör nu. Och jag tycker att jag är värd att fira att jag kämpat så oerhört mycket genom hela livet, så egentligen är varje födelsedag en bragd;)
Jag har dessutom träffat en fin pojkvän som vill samma saker som mig, och det ger mig ett lugn i kroppen, att jag faktiskt kunde träffa någon som tycker om mig för den jag är, som försöker förstå mig, och som jag kan bilda en framtid med.
Hur konstigt det än låter, så ger även cykeln jag beställt mig ett sorts lugn i kroppen. ( Det gjorde den inte förra veckan såklart, eftersom att den då bara gav mig ångest av en massa anledningnar )
Men för mig blir det ett stort steg framåt att äntligen kunna åka och handla vad jag vill, Hämta paket, åka till djurmagasinet och köpa kattmat och kattsand osv.osv. utan att behöva planera runt andra människors bilar och pricka in rätt tid hela tiden. Jag är otroligt tacksam för varje gång jag får låna mammas bil när hon är på jobbet, och ibland kanske jag måste göra det ändå, men det har varit en otrolig stress inombords kring det, eftersom att jag måste göra det precis rätt dagar och tider. Det blir en helt annan känsla av frihet nu!
Nu ska jag sluta babbla. Jag är glad att gårdagens födelsedag gick bra. Idag har jag haft desto större ångest när jag tänker på siffran.... Men jag ska försöka komma ihåg att jag äntligen är påväg framåt i livet, och det måste få ta sin tid! Jag ska göra mitt bästa att försöka leva alla mina dagar. Jag vet att vissa dagar är mörka, och jag går in i mig själv. Men förhoppningsvis blir det färre och färre sådana dagar.
Ta hand om er alla där ute, och snälla - försök leva! <3
 |
| Från och med nu så ska jag försöka SKALLA DAGEN!! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar