Vill komma igång att skriva igen, som jag alltid säger men aldrig gör. Men nu gör jag ett nytt försök igen!
Det här blir bara ett kort litet inlägg för att liksom bryta skrivkrampen.
Jo, inatt sov jag bara två timmar, med lååååångt mellanrum mellan timmarna. Det får mig att undra hur jag klarat av att sova så lite under så lång tid tidigare! Under månader, ja tillochmed år. Där nätterna var max tre timmar. Det är mycket bättre nu. Peppar peppar. För MIG är det bättre. Jag sover nog i genomsnitt iallafall fyra - fyra och en halv timme nu! Och när jag inte sover så ligger jag kvar. Det är stort. Förut gick jag upp och gjorde grejer hela nätterna.många nätter känns ytliga, och jag vaknar många, många gånger, men somnar om igen. Det är också stort!
Jag blir lätt trött och har väldigt lite uthållighet i saker jag gör, men det skyller jag inte på att jag inte alltid sover så mycket, det är bara så att jag blir väldigt trött av intryck och av att försöka koncentrera mig.
Det är det som är ett av de största hindren i mitt liv. Min ork och min uthållighet. Om jag bestämmer mig en dag för att göra "en massa" saker, som att städa i lägenheten, handla, kanske träna, så går det ganska bra en dag. Jag skriver en lista för nästa dag, och när den dagen kommer så ORKAR jag inte. Kraften är slut. Så det är liksom som att för varje dag jag gör lite mer så behöver jag sen en vilodag. Och det är inte bara att jag känner mig lite trött i ögat, utan hela kroppen är tung, och känslorna kommer närmre.
Exempelvis så har jag ADHD-Skola på onsdagar. Det är bara ca 2 timmar. Men efter de timmarna när jag suttit och försökt koncentrera mig så är jag död resten av dagen. Frustrerande och fjantigt, men sant.
Jag försöker komma iväg på de träningspassen jag klarar av varje vecka, för att jag behöver den "medicinen", när ingen annan medicin fungerar. Också en sak som jag skulle vilja skriva om, men som får bli i ett annat inlägg, om nästa inlägg kommer någon gång. Man vet aldrig med mig. Ska göras kompletterande utredning på mig också. Men det tar vi också i ett annat inlägg.
Hursomhelst är träningen väldigt viktig för mig. Den gör också att jag inte får lika dåligt samvete om jag verkligen inte orkar göra så mycket under dagen. För jag kommer mig ändå iväg någonstans och gör något nyttigt.
Sådär ja.... kort inlägg var det ja... eller inte. Jag har glömt av hur lätt saker bara faller ur min hjärna och ner på "pappret" när jag väl börjar skriva. Jag undrar om det är för att jag nästan aldrig pratar med någon under dagarna. Min katt förstås. Men det är en hemskans många ord som springer omkring i min kropp men som aldrig kommer ut. På ADHD-Skolan säger jag inte många ord. På gymmet säger jag kanske Hej och Hejdå. Däremot pratar jag mycket med osynliga människor genom min kamera. Jag gör många videor. Jag är ensam, men ändå inte riktigt ensam. Jag pratar men får inga muntliga svar, däremot många kommentarer. Jag tror verkligen att det här med youtube är bra för mig. Jag får prata, jag får vara mig själv, men ändå i en roll. Eftersom att jag pratar engelska, och med människor som jag inte ser, så gör det att det går ganska bra. Jag känner mig trygg framför kameran. Jag känner mig inte trygg framför människor. Bara om jag står på en scen.
Nu fortsatte jag babbla iallafall. Eftersom att jag skriver på min telefon, och stödjer den på mitt lillfinger, så börjar fingret göra ont, så nu blir det Hejdå!
Hejdå, på återseende, nu ska jag se lite tv innan det blir en tidig kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar