Jag får ingen luft

Jag får ingen luft
Som att någon håller mina lungor i ett järngrepp
Försöker andas med magen, men någon stampar ner den mer och mer för varje andetag
Vill bara sova, men någon har greppat fjädern till min hjärna, och vrider upp den varje gång tankarna börjat suddas ut
Vill gråta ut det jobbiga
Men någon har satt ett starkt staket mellan mig och mina känslor
Vill känna min kropp
Men någon har distanserat oss från varandra, så jag når den inte hur mycket jag än försöker
Vill stänga mina svidande ögon,
Men någon har krokat fast mina ögonlock i starka vajrar från taket
Vill kunna bestämma över min egen kropp och använda mig av de verktyg jag har
Men någon har kastat bort alla verktyg, och tagit bort möjligheten att bestämma. Jag kan bara åka med.
Åka med i det jobbiga, det hemska. Mardrömmar när jag sover. Mardrömmar när jag är vaken. Denna någon som så lätt kan förstöra och förgöra. Denna någon som jag kallar för ångest. Ibland vinner jag över ångest. Ibland vinner ångest. Just nu är jag för svag för att vinna. Just nu känns det som att hela jag sakta förvandlas till ångest. Jag känner mig ensam. Fast. Körd. Dömd till att förlora. Men jag vet jag kommer klara mig. Ångest är inte farligt. Den kan inte skada mig. Det gäller att komma ihåg det. Men inte är det lätt för det.