Dikt

En dikt som jag glömt att lägga upp, som jag skrev för några veckor sedan:



Jag har sprungit många mil nu
Över landsvägar och smutsiga stigar
Genom skog och över myrar
Men jag hör hur hon flåsar mig i nacken
Snart har hon nått mig med sina klor

Jag har simmat en lång bit
Över sjöar och ut i havet
Genom vatten och is
Men jag kan inte dränka henne
Hon kan simma lika långt och länge som mig

Jag har klättrat i höga berg
Fått skrapsår på knän och armar
Varit så högt upp att syret försvinner
Men hon ger sig inte

Jag har försökt sova
Stängt mina ögon och hållt för mina öron
Men jag har hört hennes fotsteg närma sig
Jag måste fortsätta springa

Nu har jag stannat
Jag sitter på en sten vid vattnet
Fåglarna kvittrar och solen lyser
Mina tårar rinner nedför kinderna
Ner på stenen och ut i det kalla vattnet

Hon är här nu
Hon har nått mig till slut
Som alla gånger förut
Att jag inte lär mig

Jag kan inte springa ifrån mig själv
Jag kommer alltid ikapp
Ber mig på sina bara knän att jag ska älska henne
Vill att jag ska acceptera henne för den hon är
Att jag ska sluta jämföra henne med andra och deras liv
Att vi ska börja ett liv som är vårt

Jag lovar henne att jag ska försöka
Nu sitter vi här tillsammans i solen
Hand i hand
Tårar som rinner ner på stenen och ut i vattnet
Men vi är starkare nu

För nu har hon kommit fram
Nu är jag hel
Mina känslor betyder något
Jag betyder något

Jag vill inte springa mer