En konstig sorg...

Jo, det är nog så jag skulle beskriva det... en konstig sorg. Jag har så svårt för förändringar, och jag har svårt för att saker tar slut. Jag hatar att separeras från människor/saker, ja allt. Och nu blev det så många separationer på en och samma gång... Alla fina människor, alla karaktärerna, hela föreställningen, min visselpipa, teatern, att varje kväll se framemot att få spela, längtan och glädjen av att få stå på scenen, att få skrika kötta, se publiken, känna nervositeten, och ALLY. Fy tusan vad det känns jobbigt att skiljas från henne... Jag hade så svårt för att hitta henne till en början, och jag kände mig ofta inte nöjd när jag kom av scenen, alltså inte nöjd med min prestation. Men Ally och jag växte ändå samman på något sätt. Jag var inte nöjd, som Petra, men Ally gjorde ändå sitt jobb. Hon sprang omkring även om Petra hade ont, Hon var galen och kunde säga saker som hon inte skulle säga, men skämdes inte ändå, utan det var det Petra som gjorde. Petra glömde anteckningsblocket, men Ally ordnade det ändå. Det låter heelt scizo när jag säger det så, men det var så det kändes. Ally var mitt fönster till att slippa vara Petra för en stund. Slippa känna den ångesten som jag kan ha och har haft den senaste tiden. Hon fanns där, och det är en otrolig sorg att hon inte längre kommer göra det.

Värst är nog att nu försvann teatern för mig, och träningen kan jag inte heller luta mig mot för att lyftas upp. Min kropp strejkar. Jag vet inte var jag ska ta vägen riktigt när de sakerna som låter mig glömma bara försvunnit. Känslor är viktiga... jag vet det! Jag brukar säga det till andra, och jag vet att det är så. Men när det gäller mig själv så har jag svårare för att acceptera det. Jag hatar att känna, men jag hatar också att vara tom. Jag hittar inte mig själv just nu. Vem är jag utan det som lyfter upp mig? Vem är jag när jag inte får kasta ur mig all min energi på en scen, eller tar en promenad för att rensa hjärnan eller tränar för att känna att jag lever och får använda min energi och mina känslor till någonting? När jag inte längre kan avleda det jobbiga på något sätt, utan måste finna mig i att det är jobbigt och inte känns särskilt roligt? Jag veet ju att jag inte kan springa ifrån mig själv särskilt länge, och att mina avledningsmanövrer oftast bara är en uppskjutning av känslan, och att den förr eller senare kommer ikapp. Men ibland behöver jag, för en stund åtminstone, känna att jag har den kontrollen. Kontrollen att bara släppa det jobbiga och få röra på mig, känna mig lite glad och göra sånt som jag klarar av. Men jag har inte det nu. Jag har inte det... Ingen träning, ingen teater... Och det är, för mig, en konstig sorg...