Sömnlös natt

Läs detta, om ni vill förstå mig och min Asperger bättre. Jag önskar att alla i mitt liv vill lära sig så mycket om Asperger och hur livet är för mig som ni bara kan. För att förstå mig lite bättre. För jag vet att det kan vara svårt att förstå;) detta är skrivet natten till Söndag. Skulle bara skriva något kort..... så gick det med det😅

Det börjar bli en vana att inte sova så bra. Inte så konstigt egentligen med all den förhöjda ångesten som befunnit sig i min kropp länge nu. Ibland känns det faktiskt som att jag kommer explodera inifrån. Det har hänt så jobbiga saker runt mig, men Inte nog med det. Det kaos som finns i mitt eget liv med en försäkringskassa som inte vill samarbeta,ingen inkomst sedan december, läkare som lovar en sak,men har för mycket att göra för att hålla det som de lovat bidrar också. Läkare som inte ringer upp. Väntat på ett terapeut utan resultat i över ett år. Jag känner mig övergiven och att jag inte kan lita på någon myndighetsperson. För en person med Asperger är tydlighet och rutiner en av de viktigaste sakerna som finns. Att det blir som det är sagt. Och att man hinner förbereda sig mentalt för vad som komma skall. En person med Asperger vill ofta klara sig själv, och ha det på sitt sätt för att ångesten ska kännas så lite som möjligt. Ibland tänker jag att det måste vara jobbigt för världen att anpassa sig efter mig och det jag behöver för att ångesten inte ska stegra. Men som min min lillasyster, som verkar ha fattat lite sa: "Men den som behöver anpassa sig mest är ju faktiskt du". Och så rätt hon har! Varje dag, flera gånger om dagen så måste jag anpassa mig till världen. De gånger ni ser mig bryta ihop i tårar eller ångestattacker, de gångerna får ni se en bråkdel av vad jag går runt och bär på inom mig. Det är först när jag bitit ihop och försökt att vara stark och inte visa hur jag känner alldeles för länge, försökt nå upp till hur man "ska" vara, som jag fyllts inifrån så mycket att det exploderar och sipprar ut. Jag är så tacksam att mina närmsta verkligen försöker förstå mig. Men det är också jobbigt att veta att det kommer stanna vid försöker. För det är ingen som förstår. Knappt jag själv. Jag känner mig ofta självisk eller egoistisk när jag står upp för vad jag behöver eller vill. Det låter som att jag är envis eller alltid ska ha som jag vill. För mig handlar det inte om det. För mig handlar allting jag gör om att hålla min ångest i schack. För hur obekvämt det än är,och hur obegripligt,så är det dock så att jag lever med daglig ångest. Det är hemskt jobbigt, och jag önskar ingen det. När jag står på mig stenhårt i att jag, just idag,inte klarar av att sitta på vänster sida i baksätet, så är inte det för att jag måste få bestämma var alla ska sitta. Utan det är för att jag redan har sådan ångest att jag inte klarar av att sitta så nära traffiken med min traffikrädsla, eftersom att jag inte klarar mer ångestpåslag. När jag vill äta julmat hos mamma och pappa på jul istället för alternativ julmat,så är inte det för att jag älskar julmat och inte klarar mig utan den. Nej, den ger mig trygghet och ett lugn i att DET ser iallafall likadant ut. Smakerna är samma som när jag var liten. När jag inte orkar städa,diska eller tvätta vissa gånger, så beror inte det på att jag är lat. Det beror på att min hjärna bygger upp saker i steg. Varje steg är ett hinder jag måste över. Att diska betyder inte bara diska. det betyder steg 1: fixa diskvatten. Steg2. Diska ( varje sak är ett nytt steg egentligen, men för enkelthetens skull så faller alla saker under steg 2 ) steg 3. Skölja och sen ska det tillbaka i skåpen någon gång.
Och då är diska en av de "lättare "sakerna. det här betyder inte att jag aldrig diskar eller städar. Men det ÄR och kommer alltid vara ett jobbigt moment för mig. För det känns som ett hinder. Det tar emot. Mer vissa dagar. Vissa dagar går det helt enkelt inte, för hjärnan säger stopp. Och när det kommer till matlagning är det nästan värst. Det är svårt att förklara, men vissa saker har min hjärna byggt ett jäkla hinder för. Vi pratar om väggen i American Ninja warrior, fast några meter högre. Jag kan laga enkel mat, superenkel mat,som jag inte kan direkt misslyckas med. Och det är faktiskt bra nog. Jag behöver inte göra mer än så. För det handlar inte bara om att ställa mig och laga mat. Om en maträtt har många steg i sig, då får jag springa fram och tillbaka för att försöka ta mig upp över den där jäkla väggen tills jag har blåsor under händer och fötter, och svetten dryper. Tillslut kanske jag tagit mig över den, och maten står halvbra på bordet. Men till vilket pris? Jag är inte nöjd över mig själv. Jag är mentalt helt slut. Och har redan ångest över om jag måste göra det igen någon gång. Jag berättar detta,för att jag vet att det är så lätt att se på mig och andra där svårigheterna inte syns, och tänka att vi fungerar precis som alla andra, och att vi bara är lata. Men det är så långt ifrån sanningen som det går att vara. Om alla skulle vara så mentalt stressade som jag är varje dag, så skulle fler ha förståelse för hur mycket man orkar. För att dra ett exempel på hur vi med Asperger kan fungera, så vet jag en kvinna med asperger som inte klarar av att ta upp posten från golvet mer än en gång i veckan, även om hon går förbi den flera gånger, för att det GÅR bara inte. Hon måste vara mentalt förberedd. Svårt att förstå va? Jag förstår det! Men det är ett tydligt exempel på hur svårt väldigt "lätta" grejer kan vara, utan att det syns på en. Som sagt, detta betyder inte allt jag aldrig städar, eller lagar mat om det behövs, men vissa dagar GÅR det bara inte! Jag kommer alltid försöka belysa de saker andra tar för givet att man kan, Men som inte är så lätt för de som är skapta annorlunda. Jag är 0% nervös över hur det ska gå att ta hand om ett barn. Jag är medveten om att det kommer vara tufft första tiden, men jag har förberett mig för det hela mitt liv. Det längtar jag till och har längtat till så himla länge. Jag är isåfall rädd för att jag vet att jag inte kommer orka vara den "perfekta mamman" som städar, diskar, tvättar,lagar mat OCH tar hand om sitt barn medans pappa är på jobbet. Men så minns jag att jag inte lever på 1800-talet,och det är ingen som kan förvänta sig det av mig. Vad är det viktigaste att jag gör? Jo,tar hand om vårat barn. Älskar henne. Allt hemmagöra är vi faktiskt två om. Det kan vi göra tillsammans. Och då känns allt mycket bättre. Att ta hand om och älska vårat barn, samt få i mig lite enkel mat eller matlådor, DET klarar jag. Det andra behöver jag lite mer stöd i. Så ser livet ut just nu. Det kan ändras. Men det måste få ändras i den takt som jag känner att jag klarar av. Igen - INTE för att allting ska ske efter mina villkor, utan för att jag måste känna trygghet och att jag inte behöver fyllas av ångest för att jag sätter krav på mig själv som inte är rimliga för var jag befinner mig i livet. Kul att försäkringskassan ändå tänker att jag ska kastas ut i ett jobb i 100% utan problem.... men det är en annan historia...